Sofie ställer ut

Sofie Stenberg har vernissage på Galleri Ett. Stora grejer, små grejer i en alldeles egen färgskala. Det handlar i mycket om tallar. Allt i äggoljetempera vilket bidrar med en ytterligare dimension i det att luktsinnet blir involverat. Den speciella doften av äggoljetempera, måleridofternas egen umami. Det går att se ett verk av Sofie på Vårsalongen Lilevalchs för den som har vägarna förbi Djurgården Stockholm 

Spontana porträtt

När vardagens bilder dyker upp med en ny betydelse. Bilder som passerade förbi blir till vittnesbörd om en tid som flytt. Hur många sådana bilder har vi inte i våra album? Kanske just det som är fotografiets essens. Bilder som hade rätt kort bästföre-datum på den tiden det begav sig. Som vore de i ett nutida massbildsperspektiv. Men såna här bilder, framkallade i dosa och, troligen även nån gång kopierade i mörkrummets varma rödmörker, har ändå  värdet i att de är skapade med en viss ansträngning. Det är inte en serie kulsprutesnabba tumtryckningar på en smartphone-display, sen är det klart. De är något mer.
   Detta är nu inte skrivet i något slags nostalgiskt försvar för det gamla analoga. Jag trivs utomordentligt väl i den digitala fotovärlden. Men jag försöker i den mån det går att sjunga långsamhetens lov i det digitala. Jo, det går jättebra.
  Alf som gick ur tiden för mer än tio år sedan. En egensinnig konstnär fotograferad i Konstfacks kafé på Valhallavägen, kan det varit 1975? Nikon F 35:an och Agfapan. Först nu häromkvällen gick bilden in i den digitala verkligheten.

Tidens gång

Tidens gång i ett digitalt perspektiv. Fotograferat 2004 enligt metadata. Och här står Stina Wollter koncentrerad med penseln i korrekt fattning. Vi är på kalligrafikurs. På japanska.
Iakttagelser. Vi var yngre. Originalet besväras av en hel del brus och rödstick. 2004 var den digitala tekniken inte riktigt i kapp med den analoga, åtminstone inte om man rörde sig i entusiastfotografernas segment. Men det skulle ändra sig ganska snart. Tiden går som sagt. En och annan närvarande denna eftermiddag är inte med längre. (Och jag kunde så klart inte låta bli att göra den svartvit.)

(Nikon D70 med kitobjektivet 18-70mm)

Snabba kast i bildverkstan

Härom veckan pysslade jag med fotopolymer, och nånstans där i den grafiska verkstaden dök tanken upp att slipa upp och skärpa mina bildhuggarjärn. Att  slipa en skölp, en getfot och de andra nödiga verktygen som behövs för  att skapa tryckformar i högtryck. Från en sak till en annan ytterlighet, om man så säger. Men annat kommer emellan.

Denis Stéen. Grafiker. 1929-2020

Som  att skapa ett bildspel över tjugo års fotodokumenterande av en verksamhet dök  plötsligt upp. Inte helt heltäckande, luckor finns. Porträtt, dokumenterande bilder och kanske bilder som anger tiden, tonen. I nån slags om inte linjär så dock utmed en tidslinje. Och jag ska inte använda ljud eller musik som klister. Att hitta rytmen, takten i klippen. Att få till de spontant uppkomna porträtten, för det är i de porträtten projektet fann sin början. Om det nu finns en genre som heter spontanporträtt, bilder tagna mer eller mindre i ögonblicket, inte så mycket tid för en överenskommelse med subjektet. Ibland blir det serier som kan komplettera. 
   Och frågan, ska jag använda abrupta klipp eller med övergång eller toning. Och hur avgöra längden på klippen. Hur lång tid behövs för att läsa en specifik bild? Om alla är exakt lika långa blir det lätt monotont. (Jag har gjort sånt här tidigare så jag känner mig inte osäker, tvärtom rätt taggad.) 
   Bildspel associerar gärna till andra tider, Kodak Carousel och andra lösningar. Det här var stort, och kostsamt på den tiden det begav sig. Bildspelsprojektor och de tekniska lösningarna runt dem var på något sätt också  diapositivets grande finale, låt vara rätt utsträckt över tid. Men efter bildspelet kunde diapositivet inte utvecklas så mycket längre. Ja, bortsett från att sedan länge vara material för färghantering i bild till tryckmedia.
  I dagens digitala verklighet är ett bildspel redan implimenterat i datorn, paddan eller smartphonen. Och visning på en skärm eller via en projektor.
    Jag pysslar ihop mina bilder i Adobe Premiere, egentligen ett filmredigeringsprogram men som funkar utmärkt. Jag råkar ha det tillgängligt. Men lite störande att kortkommandon är rätt få, och det är många operationer för att få till en sekvens.

Tjugoårs samlade bilder. Kvaliteten är skiftande, milt sagt. De första stapplande digitala stegen, minns ni dem? Till dagens knasterskärpa och dynamiska omfång. Som för mig, jag gör allt i svartvitt, har stor betydelse. Och ställer frågan, hur mycket handpåläggning för att få ett likartat uttryck, eller låta skillnaden finnas och betrakta det som en berättarkomponent?

Impressionism och utsnitt

Edgar Degas: Place de la Concorde i Paris ( porträtt av greve Lipic och hans döttrar) 1875.

Ta gärna en liten extra titt på den här målningen (länk till bilden i färg). Visst finns det  något fotografiskt över den, utsnittet, det frusna ögonblicket, det spontant fångade, figuranternas omedvetenhet om betraktningssituationen, ja, en del som påminner gatufotografi. Målningen är alltså inte beskuren, det här är originalutsnittet.
   Degas målade bilden 1875. Det är svårt att tro att han stod med ett skarpladdad staffli på Place de la Concorde och väntade in ögonblicket. Nej, målningen, som är en beställning, är gjord utifrån sammanfogade skisser hemma i ateljén. Men det finns något som skaver. 1875 borde de första kamerorna för torrplåt varit ute på marknaden. Lite smidigare, lite mer möjlighet att fotografera spontant genom att exponera flera plåtar och framkalla hela rasket i slutet på dan så att säga. Men slutartiderna var fortfarande långa även utomhus och i dagsljus. Vad tror vi att exponeringstiden ligger på i den här bilden, om den nu varit ett fotografi?
   Och Degas målning har så mycket av fotografi i sig, så som ett spontant fotografi i sekunden kan ha. Rörelseriktningen som förstärks av det stora tomrummet till vänster, rörelsen av en händelse förstärkt av en häst. De två flickorna, och hunden, som balanserar rörelsen och håller händelsen inne i utsnittet. Gestalten till vänster som delvis beskuren både avgränsar bilden men också tillför bilden med en berättarkomponent, den ställföreträdande iaktagaren. Och den impressionistiska måleritekniken som här i bakgrunden blir till en oskärpa. Och den befriande avsaknaden av gyllene snitt och andra hämmande idéer om komposition och principer. En exponering i rätt ögonblicket skulle man kunna säga.
  Märkligt att Degas kunde skapa en målning med så mycket fotografiskt flera decennier innan sådana fotografier dök upp över den fotografiska horisonten. (De här tankarna får bli ett komplement till vad konstvetandet redan vet.)