Om att plåta hundar. På gator.

Rätt mycket gata i den här bilden. Det här med att ta bilder på hundar är lite omtvistat. Elliott Erwitt hade inga problem med det, tvärtom. Andra fotografer har haft det. Anders Petersen har tagit en bild med en hund fjättrad vid en skåpbil och hunden har ena benet i gips. Hundens minspel, om man nu kan kalla det så är mycket tydligt. Riskavstånd tio meter typ.

Idag är ljuset milt. Vinden ostlig. Vi skördar i landen.  Och pratar man om ljus är vi  nu den tionde september i ett ljus motsvarande runt den tionde april.

Måste det alltid vara rätt? 2. Och lite gatufoto här också.

Att återskapa dåligt, läs ruffigt tidningstryck är betydligt knepigare än färgtrycket i förra inlägget. Det går dock att återskapa ett tidningsraster ganska väl. Om man gör en punktuppbyggd bild,  lite felaktigt även kallat bitmapp. Då kan man göra den så där svartvit med rimliga rasterpunkter som stämmer överens med dagstidningsstryck. Tråkigt nog funkar inte såna raster helt och hållet med skärmar och webb. Det har att göra med interferensfenomen som uppstår. Här ska vi in i den tryckta världen. Och jag skriver inte printade för det är nog egentligen det också nåt annat. 

Bilden ovanför borde ha fått lite mer kontrast men med någorlunda bibehållen tonkurva. Samtidigt är det svartvita tidningstrycket riktigt risigt. Och nu pratar vi inte om att trycka svartvitt i fullfärg, med fyra tryckplåtar. Då blir det minsann drag. Märkligt nog har ögat ofta en förlåtande inställning till bilders tekniska tillkortakommanden. Man ser det man vill se.
Och bildutsnittet, är det inte Saul Leiter som spökar? Hur som helst, det är kul att göra fel. Mot strömmen. 

landskap och processfoto

Sten. Rätt nära Saltvik.

Ibland tar man bilder som man har sett någon gång tidigare. Frågan är var. Hursomhelst, såna här motiv och man får vara försiktig med efterskärpning. Och inte göra för mycket kontrast med kurvverktygen.
En sten som ligger där den ligger. Och har nog gjort rätt länge. Kanske den placerades nån gång i den senaste istiden. 

När man nu är i mitten på augusti börjar det pocka på med besök i människobyn. Se lite folk. Och fotografera en skvätt. Inte bara stenar och horisonter. Men till helgen blir det en sväng till huvudstaden. Och Anders Petersén på Liljewalchs. Och planket, inte minst.

(Undrar om jag inte ska försöka översätta den bilden till en blyerts. Eller kol.)

Tillbaks till svartvitt, eller monokromt som det heter...

Fast, monokromt betyder en färg. Och den måste inte nödvändigtvis vara svart. Som inte är en färg om vi tänker additiv färg vilket är det mest korrekta att göra om man är fotograf. Svart är avsaknaden av ljus. Och motsatsen vitt är allt ljus på en gång. Monokromt betyder bara en färg och den kan vara vad helst man behagar. Rött, grönt, mahognybrun, ligusterblå eller vad man nu kan hitta på. Svartvitt är egentligen grått. Från väldigt ljusgrått till väldigt mörkgrått. Ja rent vitt och rent svart ryms också. Men det här är något man inte behöver påpeka för en fotograf. Eller?

Och hur man nu som fotograf eller bildmakare förhåller sig till färg eller svartvitt, ja det är en fråga som varit på tapeten rätt länge. Och här finns inget rätt eller fel. För en bild är en bild och verkligheten är nåt annat. Ja, inte ens verkligheten är nåt annat eftersom det vi ser faktiskt är en bild det också. Med hjälp av våra egna synapparater. Med många parametrar som slår lite olika från individ till individ.

Dans på berget. Julinatt. Skärgårdsdrömmar. Borde kanske vara i färg. Och skärpan som ligger helt fel. Eller gör den det?

Gatufoto, en tanke om brännvidder.

För ett tag sedan skrev jag om det här med brännvidder och jag tyckte att 35mm och hyfsat mycket rumslighet i bilden var något att tänka på. Kanske rent av eftersträvansvärt. Mycket miljö runt händelsen. Men den typen av bild har kanske sitt problem i det att bilderna ofta får en slags smygtittardimension, något som jag inte är riktigt bekväm med, även om jag tillsammans med många andra tagit  tagit en hel del sådana bilder själv. Egentligen tycker jag att 35mm är den brännvidd som så att säga har mest slarvmån. Man kan lätt beskära ner till ett i gatufotosammanhang  accepterat 50mm utsnitt. Och med hyperfokalt tänkande, en rimlig bländare och tid är det bara att köra på. Från sökare, från höften, från brösthöjd eller så. Och det är en slarvmån som tillåter en hel del kompositionsbeskärning.
Det är också möjligt att beskära ännu mer, till det aktiva ögats synfält, motsvarande cirka 80-90mm. 
Men om man väljer att gå åt andra hållet till mer vidvinkligt, vad händer då? 24mm eller ännu mindre, då blir det jättemycket rum om man håller sig på det lite ”fega” 35mm avståndet. Och man har inte vunnit något på det. Man är fortfarande inne i ”offrens” blickfångszon. Men förlorar en del av möjligheten att beskära. Från 24mm till 80mm är ett stort steg och en hel del skärpa förloras i så fall. Om man nu är ute efter skärpa. En strategi när man väljer korta brännvidder kan vara att i stället att gå innanför motivets comfort zonegräns. Jag har sett några fina exempel på det den sista tiden här på FS.  Innanför den zongränsen kan man nog dessutom rumstera om ganska obemärkt. 
Det här var en tanke som slog mig häromdagen. Nåt jag ska prova lite mer genomtänkt nästa gång jag far in till människobyn. Skruva på 16mm på Fujin och testa. Men sen kommer så klart det där med bildens berättelse också.

Den här bilden är bara med som ett exempel på ”fegzonen”. Och kan man inte få ta ut pengar i en bankomat utan att det ska hänga en fotograf i hasorna. Kan man undra. Å andra sidan skulle den här bilden nog vara omöjlig att ta innanför komfortzonen utan polisanmälan för intrång. Och hur intressant är en bild på någon som tar ut pengar i en bankomat kan man undra.