Hö

Häromdagen gick jag förbi en ängslada. Och kände jag då inte andra tiders dofter av nyslaget hö, att krypa ner i. Sova sig genom den korta julinatten. En annan tid. På den tiden det låg nyslaget hö i ladorna. Kanske på väg den långa vägen hem, och steget blev trött. Nu gapar ladan tom. Men nytt plåttak har den fått i alla fall. Men ängen är inte slagen trots att gräset gått i ax.

Utfredel

Vi tar en tur med S/S Blidösund ut till Utfredel. ”Blidan” är liksom vår båt, en gemensam östolthet. I år har hon återfått möjligheten och rätten att göra turer i utskärgårdarna. Något som den fenomenale kaptenen Göran Sjödin utnyttjar till fullo när han navigerar mellan kobbar och skär.

Blidan är ett koleldat ångfartyg. Kolrök luktar gott.

När vi passerar Hundskärsknuv ute i Rödlögaleden är vi i utskärgård. Vi går in i den gamla lotsleden till Svenska Högarna.

Ångbåtsfickparkering kräver sin besättning.

Det var några år sedan vi sist besökte Fredlarna på egen köl. Men det mesta är sig likt.

Mårtens bod.

Lite sol på hemvägen. (Och fotbollen, Sverige -England följs på telefon.) 

Vad gör man när man inte fotograferar

Tja, man kanske målar hus. Rödmyllar som man säger. En hink på tio kilo och sen målar man på. Till den tar slut. Det blir årets husmålande. Och så där går det på år efter år. Jag snurrar motsols av någon anledning.
Så bläddrar jag nån Gång i boken ”Falurött och krokodil” med Georg Oddners foton.
Det är onekligen något med kontinuitet i falurött. ( Men det ska vara den ljusa sorten, den som är lite mera åt pouzzolirött. Tycker jag.)

Annars är det knastertorrt härute på öarna. Björkarna börjar redan gulna i topparna. 

Diagonal

Ute på kobbarna. I ett  horisontellt landskap behövs något som bryter. Så jag stuvar med ett par diagonaler i båten. Och gör olika prov för att se vad som kan tänkas hända. Visuellt alltså. Med vindens hjälp blir det dessutom en rörlig skulptur. Vilket jag inte tänkt på.

Hittat i spenaten

Ja, egentligen ville jag lägga upp lite häftigt gatufotografi, lite bilder om grabbarna från Afghanistan eller nåt ditåt, men sanningen är att det är snart en månad sedan jag vistades på en gata. Det får bli lite djupdykningar i spenaten. 
Spenört är lite grann av en karaktärsväxt i ostkustens strandängar och lundar. En umbellat, ett makrokosmos värdigt en Harry Martinsson. Så här ser den ut innan den slår ut. Inget märkvärdigt med det. Den är vad den är helt enkelt. 

( Idag noterade jag att kommentarerna i gruppen Gatufotografi har blivit mer nyanserade, mer utförliga, att det finns en uttalad vilja att försöka förklara en kritik. Det tycker jag är väldigt roligt.)