September. Oskärpans år 2018.

En New York-bild. Den här bilden kvalar inte in i GFs top ten. Därtill är den för oskarp, saknar knorr, saknar interaktion mellan människor och miljö och dessutom fel brännvidd.

Ikväll ser jag Bergmans Vargtimmen. Ett genialiskt anslag-förtexter som så tydligt visar det att Bergman gör film. Gestaltar. Han inbjuder till film. Det är ingen illusion. Det är film. Berättande. Och Sven Nyqvists eminenta foto. Och. Drömsekvenserna som görs i ett som man säger, liksom på hårt papper. Lite pressad tri-x på hårt papper. Det är snyggt och genomtänkt och stämmer förmodligen mycket väl till den tidens bildtänk.

(Och ovanstående bild har som sagt inget som helst med Bergman att göra. Fast jag gillar den, på nåt sätt.)

Närkontakt

Närkontakt med ett får. Och ett digert efterarbete med att göra rent ett, guskelov, uv-filter och inte en frontlins från en tackas kärleksfullt våta kyssar. Och detta trots ett omfångsfullt motljusskydd.

(Nu snackar vi oskärpa. Frågan är på vilket hårstrå skärpan ligger. Nikkor 24-70 2,8.)

Prag. Requiem, melencholia.

Jag vandrar på Prags gator. Lite obeslutsamt. Ibland i förorten. Öststatsbetong. Ibland i centrum. Jag hittar spår. Slinker in på en secondhand-butik. Musik. CD. Och hittar den här. Charlie Haden. Inte direkt för musiken, utan mer för omslagsbilden. Den anonyma fotografen. Bilden från krigslutet. En ytterligt reproducerad bild.( Har sett den som muralmålning i New York. Och på en hel del andra ställen.)
Det är sen oktober. Jag har sett Therezienstadt för vilken gång i ordningen. Jag vandrar längs Seifertova upp till mitt nattlogi. Det blir kanske en Kruzoviche på den lokala ölkällaren. Vem vet. Luften andas melankoli.

(Under några år hade jag förmånen att regelbundet besöka Tjeckien och Prag. Fotografiskt kunde det blivit mer. Men så är det när man lever i nuet. Tanken kommer efteråt.)

Får i rad

På söndag smäller det. Man kan undra om hur många som inte har alla hästar inne röstat enligt övertygelse. Tja, en femtedel i värsta fall. Förhoppningsvis kommer rätt många känna eftertänksamhetens kranka blekhet när de inser sin egen dumhet skratta i ansiktet. Vill man vara ett får? Fårskalle.
Ingen skugga faller över dessa får. Värmlandsfår kallas rasen. Just dessa  individer lär vara lite rymningsbenägna. De är vad de är.
(Kinnekulle är ett semestermål värt namnet. I sommarens hetta får man nypa sig i armen för att inte tro sig vara på Gotland eller Sydfrankrike.)

En stund på biblioteket

Idag är jag i människobyn och passar på att gå till biblioteket för att rösta. Och slås av tanken att biblioteket, demokratins ”tempel” lämpar sig alldeles utmärkt för det. Folkbiblioteken är verkligen jämlikhetens och toleransen nav. Man kan bli högtidlig för mindre.
Efter att tjänat demokratin med min röst slår jag mig ner i en fotölj med ett par kilo Lee Friedlander. Och slås av att mycket av hans bilder som faller in i gatufotografiets härad har en, åtminstone i de tidigare bilderna, nästan kalejdoskopisk känsla. Fragmenterade där bildplanet är nedbrutet till mindre beståndsdelar. Det blir som bilder, händelser i det stora sammanhanget. Ofta förekommer speglar och spegelbilder, ofta TV-skärmar eller andra bilder. Det är mycket kommunikation i bilderna. Saker som samtalar. Och bilder som samtalar.

( En annan sak i sammanhanget är att Friedlanders bilder, och många andra fotografers bilder från den tiden inte går att åstadkomma längre. Det handlar inte om teknik, utan mera den tid som bilderna skildrar. Amerikanska bilder före Martin Luther King, före Rosa Parks, före Malcolm X. Nån som såg ”I´m not your negro”, en mycket bra dokumentär. Fanns på SVTplay tills för några dagar sedan. Det finns många dimensioner i historien.
Fuji xpro1, 23mm lite pyssel i CR.)