Om bildsyn.

Läser Micke Bergs blogg https://mickebergphoto3.blogspot.com/2021/01/workshops-fungerar-det.html på inrådan av Bengt Björkbom här på FS.

Idag snöar det elakt och det är inte svårt att hålla sig inomhus. Jag plockar lite förstrött i en bokhylla och drar ut en pocket, R. Broby-Johansen Bara konst. (En dansk produktiv konstvetare på sextiotalet.) Så läser jag det återigen, de där texterna om hur människan för trettiotusen år sedan redan då kunde avbilda på ett naturalistiskt sätt. Om de ville. Och att vetenskapen, när bilderna återupptäcktes hade svårt att acceptera att de inte var falsifikat. Men uppenbarligen fanns det individer som hade bildsyn redan då. Både de som utförde bilderna, men inte minst, de som såg bilderna, läste och förstod både form och berättelse.

Det jag främst fastnar för i Mickes blogg är tanken om bildsyn. Är bildsyn något man kan skaffa sig eller är det på något sätt medfött. Är det en förkovran eller ett resultat av DNA? Arv eller miljö. Såna frågor blir nödvändiga. Jag  har arbetat som bildpedagog i ett helt yrkesliv och tanken väcks så klart om detta yrkesliv var helt tillspillo. Eller har det gjort någon nytta. Ibland tror jag att bildsyn kanske är en kunskap som människan skaffar sig genom en intuitiv process. Både i skapandet som i läsandet. En intuitiv process som kanske kan smörjas lite grann med en eller annan kurs, eller workshop som det ibland heter. Fast workshop är väl när deltagarna befinner sig på samma nivå, i samma utvecklingsfas. I ett ömsesidigt samtal. Kurser får väl betraktas som mer undervisande. Någon lär ut handgrepp eller förhållningssätt och sånt. Och delar ut uppgifter. Och det är så klart ett sätt att lära sig en hel del. Men bildsyn? Jag tror att bildsyn hänger ihop med mer än själva bilden. Om bilders undertext. I gatufoto och liknande, inte nödvändigtvis, gärna med en underton av empati eller humanism. Alltså, att känna människans närvaro, fotografens närvaro och uppsåt. När bilder blir något mer än komposition eller nån slags prestation.

(Bild: Seminarium-bildanalys Konstfack nån gång tidigt sjuttiotal. Pentax spotmatic, Takumar 90mm Tri-X. Några oprickade dammkorn kvar.)

Manipulationer och annat sånt. Ett evigt ämne.

Bild med särskild hälsning till Joakim KE Johansson :-). Tri-x. Antagligen sent åttiotal. Repan i negget får vara kvar. Något berättar den också.

Med vissa mellanrum dyker frågan om fotografiets objektivitet och sanningsförmåga upp. Ofta då skruvad mot frågan om manipulation eller inte. Vilket de flesta debattörer då finner en knivsegg att positionera sig runt. Vad är en manipulation? Vad är tillåtet? När passeras gränsen. Lustigt nog verkar ändå diskussionerna oftast mynna ut i något slags konsensus.
Bilden i sig är alltid en förenkling av verkligheten. Vore den inte det vore det heller ingen bild. En karta måste alltid ha en upplösning understigande verkligheten. Att bilden alltid är en förenkling och därigenom i någon mån en manipulation, något utelämnas, borde inte vara orsak till någon större förvåning. Dessutom ska väl fotografens val av utsnitt också betraktas som en manipulation, ett utelämnande av något.
Men om man ändrar på kontrast eller färgtemperatur? Det är väl frågan om en anpassning, att göra bilden rimligare, trovärdigare. Det råder nog samförstånd om detta. Så frågan om när man så att säga passerar gränsen för det "tillåtna", var är den?
Eller man kanske ska uttrycka det så här. Är det den som berättar en historia som ska ansvara för sanningshalten (lycka till alla skönlitterära författare) eller är det kanske lyssnaren som ska besitta förmågan att förstå när berättelsen blir för bra för att vara sann? Jag tycker att det är en bra och relevant fråga i beskrivningen av en kommunikationsprocess. Fritjof Nilsson Piraten sa nån gång att en bra historia kan alltid göras lite bättre. Det betyder så klart inte att fotografen har carte blanche att fabulera hur mycket som helst, allt förutsätter att mottagaren kan läsa av berättelsen.
Frågan som borde dyka upp är då kanske hellre frågan om fotografens uppsåt. Är uppsåtet att ljuga eller att förbättra en bild? Kan jag som läsare känna tillit till fotografen? 
För ett tränat öga är en manipulation oftast möjlig att avslöja. Eller borde man i stället säga "gå med på". –Jag ser din "manipulation" och jag förstår ditt syfte och varför du gjort den.
Bild och fotografi är i sina bästa stunder ett samtal mellan två röster. 

Oavsiktlig humor?

Läst på insändarsidan i lokalbladet:”...Om jag sitter på en pub tillsammans med en, obs en, kamrat på varsin sida av ett bord med ett ansiktsavstånd på konstaterat minst 1,5 meter. Minskar jag då ytterligare risken att smitta min kamrat om jag sätter på mig en godkänd mask? Om även min kamrat sätter på sig en mask. Minskar då risken att jag blir smittad medan vi avnjuter våra öl? Frågorna torde endast med ett ja kunna besvaras.”

(Man kan kanske tänka sig nån slags filtrering av ölen då...)

En bira i Pariskvällen. Känns väldigt avlägset. FujiX10.

Brännvidd?

Två unga män som leker, rätt allvarsamt, härom eftermiddagen. Det här med att filma sina förmågor och skickligheter verkar vara  väldigt utbrett. Bildbevisen i olika former. Jag var där. Jag kan. Jag såg. Jag finns.

Jag undrar lite över vad filmaren har för brännvidd. Vore spännande att se bildresultatet hinner jag också tänka. Jag använder en inte-världens-vassaste kamera, min Fuji X10. Nästan alltid på 35mm. Det är en lite lustig kamera som förutom att man startar den genom att vrida på objektivet så har den en zoomskala som om vore den en fullformatare. Vilket den inte är. Men det är trevligt att tänka fullformat ändå. Mitt objektiv glappar betänkligt vilket innebär att det går att zooma in till önskad brännvidd men inte tillbaka igen. Det medför att jag får tänka till innan jag sätter igång vilken brännvidd jag vill ha. En slags fast brännvidd i tanken. Förmodligen är det inte lönt att reparera. Dessutom, eftersom sensorn är rätt liten och upplösningen är ganska låg, går det inte att beskära sig fram till större brännvidder, en metod som av vissa ortodoxa brännviddsutnyttjare är, om inte förkastligt så dock icke tillrådlig. Det dynamiska omfånget är vad man kan förvänta sig av en minst tio år gammal kompaktkamera-konstruktion. Men den är trevlig att ha i fickan. Och vid enstaka tillfällen levererar rätt rsultat.

Om man inte har så mycket dynamiskt omfång och dessutom ett brus som kommer redan vid ISO 800, kan en svartvit konvertering i Silver Efex ibland råda bot det. Om jag nu varit lite mer alert och inte gått i min eftermiddagslunk hade jag väl slagit mig i slang med herrarna. Men, aldrig redo som vi brukar säga.

Peter Simon, är han bekant?

(Inte coronasäker tillvaro är väldigt trevlig. Man får hoppas att tiderna återgår till nåt normalt och socialt.)

Men nu till något helt annat. För de som gillar musiker och konsertfoto är nog namnet Peter Simon inte helt obekant kan jag tänka. En fotograf med rötter i  tidigt sextiotal, låt vara att hans pappa var fotograf så debuten med kamera och mörkrum var betydligt tidigare. I mörkrummet fick han inträde när han var sex år gammal (han var född 1947) och det måste varit en upplevelse att se sin pappa trolla fram bilder ur vita papper. 
Jag plockade fram en bok med hans bilder härom dagen. Moving on, holding still. Det är reportage, eller vänporträtt, från olika hippiekollektiv. Det är journalistiskt dokumenterande från demonstrationer i ett polariserat Vietnamkrigs-USA. Manhattan NY. Folk. Lite konstnärligt landskapsfoto. Det är tidstypiskt foto och mycket amerikanskt. En rätt mångsidig fotograf får man säga. Och mycket produktiv. De senare åren fotograferade han mycket i och runt ikring Marthas Vineyard. Det är väl ingen orättvis reflektion om man tycker att hans tidiga fotografi är väsentligt mer intressant än de sista årens kalender och almanacksfoto.
Det finns en hemsida med en del av hans bilder, Peter Simon avled 2018, och just den här sidan är en av många sidor på nätet som säljer fotografers kvarlåtenskap. Antagligen till efterlevandes fromma.

Från dagens utevistelse. Prekariatet, gigekonomin gör sig påmint hela tiden. Tillvaron känns rätt kornig och grå.