Anders Petersen

Det skrevs förvånansvärt lite här på FS om en av  årets stora fotohändelser, Anders Petersen Stockholmsutställning på Liljewalchs. Det kan naturligtvis bero på att Fotosidans bloggar nu inte huvudsakligen är en angelägenhet för stockholmare och närboende utan att FS bloggar till stor del lever och verkar ute i provinsen. Vilket är bra. Att det inte bara är ett Stockholmsperspektiv. Nåt som det annars är ganska mycket.
Alldeles oavsett. Det var i mina ögon en stor, och viktig utställning. Det är så omisskännligt Anders Petersen. Det finns en sån styrka och konsekvens i bilderna, och i den berättelse som växer fram. Och att man kan gå in var som helst i bildflödet och fortsätta åt vilket håll man vill. Det märks inte minst om man bläddrar i katalogen Som dessutom är ovanligt snygg med bilderna i stokastiskt raster. Det är en fröjd för ögat. Och en sak till. Katalogen är trådbunden på ett lite granna slappt sätt, vilket gör att uppslagen faller ut på ett sällsynt sympatiskt sätt. Inget brytande i bokryggar här inte. Så missade man utställningen finns väl katalogen att beställa.
Ytterligare en iakttagelse runt AP:s utställningskatalog. Som avslutas med en ganska okomponerad och okomplicerad bild från en busshållplats vid Slussen. Dimma, dis. Nångång tidig förmiddag får jag för mig. Den där timmen när lugnet kommer efter all morgonrusning. Det är den avslutande bilden i en serie på hundratals bilder. Stockholm, hennes innevånare. Det svartvita. De hårda kopiorna. Och en och annan mjuk porträttbild. Och varför, undrar jag, kan en sådan miljöbild få en sån tyngd och så mycket berättelse om det inte vore för att den så att säga vilar på hela denna mängd av tidigare bilder.

Hela den här utställningen, det här projektet är i mitt tycke en ickelinjär episk lyrisk svit. Och det går att gå in i den var som helst. 

(Idag en varm och solig sensommardag. Rätt mycket tid gick åt till att laga en grannes gräsklippare. Lite granna andens seger över materien. Och att varje dag för med sig en ny kunskap.)

En text om Giotto. Och vad har den med gatufoto att göra?

Det finns en målning av den italienske konstnären Giotto, Il Lamentatione.  Många känner säkert igen den. En fresk från tidig renässans har så klart väldigt lite att göra med gatufoto. Bortsett från att målningens händelse helt möjligt skulle kunna ske på en gata. Åtminstone nån gång i renässansens dagar.
Det som är märkligt ur ett konsthistoriskt perspektiv är att bilden har så tydliga bildplan. att det finns saker framför och bakom varandra. Vilket är relativt nytt i bildkonsten vid denna tid. Det finns ett djup som kan relatera till en uppfattning om ett centralperspektiv. Och kunskaperna om perspektiv har legat oanvända under nästan tusen år när Giotto plockar fram dem igen. 
En annan innovation är att personnaget i bilden i denna bild övergår från att vara allmängiltiga schabloner till att vara enskilda, unika personer med tydliga individuella särdrag. Det här är också något nytt och början på att se och uppfatta människan som en unik företeelse. En någon, en person som ser verkligheten utifrån sitt eget öga. Och en någon som faktiskt kan se en svävande ängel i stark förkortning.

Den här bilden har ett tydligt perspektiv men otydliga bildplan. Fattas bara annat när det är spegelbilder.

Och sen då. Vad har Giotto med gatufotografi eller fotografi över huvudtaget att göra. Tja, väldigt lite kan man förstås tycka. Möjligen det att från och med Giotto finns  ett incitament att återuppväcka camera obscura, och göra nåt av den. Att det är här nånstans i bildhistorien som fotografiet i ett avseende tar sin början. Utifrån ett behov. Och visst är det så att perspektivet faktiskt lägger bilden i betraktarens öga. Det gjorde man inte innan Giotto. Då gällde mer av att sändaren berättade och gav anvisningarna för hur bilden skulle läsas. Giotto serverar en bild så som betraktaren borde se den med sitt eget öga. Ungefär som vi gör i vårt fotograferande. Så väldigt långt mellan ett digitalt foto och en al fresco-målning  i Padua är det ändå inte.

Att vara människa

I Olof Hellströms ateljé. Olof ägnade mycket tid till att gestalta det där att vara människa om jag förstått saken rätt. Det blev många skisser i det arbetet. Att skissa tredimensionellt är lite mer skrymmande än att skissa på papper.
Skissandet, tänkandet i bildarbetet ska inte negligeras. Inte för fotografen heller. Det är kanske inte materielvård i första hand. Kanske något mer av tankeverksamhet. Att prova bildlösningar. Låta idéer sjunka in. Är det kanske fler än jag som har ett vaxdukshäfte med anteckningar, skisser, små utskrifter av foton. Kom-i-håger och anteckningar från fototillfällen. Lite mer fysiskt och långsamt än alla metadata och sparade inställningar.

(Bilderna tagna med en Fuji X10. Bra att ha i fickan. Annars mindre bra.)

Motorsågskonstnär

Det här med skulptörer som arbetar i trä med motorsåg är en delikat fråga. Men Mats Nyberg är nu en av de väldigt få som har förmågan att använda motorsågen till något därutöver. Och dessutom i ackord med både teckning och video. Nu är vi jättelångt från utsågade älgar och örnar. Galleri Ett Sysslomansgatan 1 Uppsala

"Ways of seeing" och lite annat

John Berger skrev en gång en essay, betitlad ”Att teckna är att se”. Den har blivit ett slags memento för mig.  Att teckna, det vill säga, koncentrerad iaktta och studera ett föremål, ett rum, ett förhållande mellan olika objekt för att allteftersom återskapa synintrycket till en avbildning var för John Berger tydligen ett extraordinärt förhållande till seendet. Så ock för mig.  Att fotografera skulle därför också kunna vara en form av förädlat seende om än inte på samma sätt. Fotografen och fotohistorikern Rune Johnson påstod vid något tillfälle att fotografer ofta var bra tecknare medans tecknare mer sällan var bra fotografer. Exakt hur Rune tänkte är mig förborgat men jag har i efterhand förstått att nånstans i påståendets utkanter dyker ”the decisive moment” upp över horisonten. Det här med den koncentrerade fotografen just i det avgörande ögonblicket.  Att fotografera är nu inte att teckna, det är en helt annan teknik, ett helt annat förhållningssätt till bilden och själva bildens tillblivelse. Därmed inte sagt att fotografiet skulle vara en simpel genväg till bild. Såna åsikter om det bedrägliga fotografiet har omhuldats både här och där under decennierna. Överhuvudtaget är diskussionen om fotot som mer än en ren dokumenterande avbildning nästan lika lång som fotografiets egen historia. En del menar också att just det faktum att fotografiet övertog funktionen som avbildande medium från måleriet och teckningen var det som skapade grunden för det som senare blev expressionismen, kubismen, dadaismen med mera, olika förhållningssätt till bild som fotografiet svårligen kunde utmana.
Det finns invändningar mot det resonemanget. Särskilt som man kan se att fotografiet formmässigt utvecklar sig parallellt med målarkonsten. Vare sig det nu gäller artonhundratalets pictorialism eller nittonhundratalets experiment i suprematismens anda. Eller något annat som jag finner förnöjsamt att fundera över denna dag.

Sen handlar jag senaste numret av Situation Stockholm och läser ett fint reportage och intervju om och med Anders Petersen.

( Det förövrigt en avslutning på en dag som både rymmer tornfalk och kungsfiskare, kungsängslilja och sibirisk nunneört. Men fågelfotandet överlåter jag åt andra bättre rustade, med objektiv och tålamod. Jag iakttar i kikaren. Good enough.)

Men kanske ett ord om nunneörten, som växer som ogräs i min stad. Det kan man tacka Carl von Linné för. En fröspridning helt enkelt. Så här ser den ut. Ett säkert vårtecken.