Lite osorterade tankar runt fotografi.

Den här bilden som jag hämtat ur Fotografisk årsbok 1970 är fotograferad av  Dick Frisell, en fotograf som gärna borde få lite mer uppmärksamhet. Om personen vet jag ytterst lite men han betraktades som en kosmopolit, ofta med en spansk klangbotten.

Just den här bilden har jag flera gånger fastnat vid. Och då kan man så klart fundera lite över att överhuvudtaget fastna för bilder som är mer än femtio år gamla. Men i mina ögon har den här bilden något tidlöst, något allmängiltigt så ögonblicksbild den är. Tillräckligt många denotationer för att det ska bli spännande att börja resonera runt bilden. Kontextet är Spanien och miljön och händelser runt tjurfäktning. Bilden i sig beskriver något som rör sig i händelsen som omgivning, strax före, i samband med eller därefter. Läs detaljerna, läs varje bildelement och lägg så sakteliga ihop dem.
   De flesta bilder går att göra en avkodning på. Men den här bilden har något därutöver. Det finns ett antal denotationer som inte går att tyda helt och hållet. Den vänstra kvinnans leende, den högra kvinnans vänstra hands hållning. Solfjädern. Kvinnornas medaljer. Hattarna. Männen på kuskbocken, för visst har du redan listat ut att de sitter i en hästdragen vagn, och deras konstfärdigt knutna dukar under hattarna. Här dräller det av information som inte är helt enkel att ta till sig. Det blir onekligen en spännande bild.
  Och stort tack till Dick Frisell som fotograferat.
(Nu finns det så klart en och annan som har invändningar mot tjurfäktning, och det har jag med. Men kom ihåg att en bild ska helst ses och tolkas utifrån den tid den är skapad i. Sen är det aldrig fel att ha dagens synpunkter och tankar om om historien.)

Konst till Ukraina

Idag lördag arrangerade vi i Uppsala Konstnärsklubb tillsammans med Uppsala Författarsällskap en dag för Ukraina. Över femtio konstnärer i  hade hörsammat inbjudan och uppmaning att skänka ett verk. Hugade köpare kunde  helt enkelt välja ett verk och sedan direkt  swisha in valfritt till UNHCR, Läkare utan gränser, Röda Korset och några organisationer till.

Man kanske skulle köpa ett par fotografier av Meline Höijer? Passa på mens de finns kvar.

Lite svettigt för Håkan som är en av initiativtagarna att hålla reda på alla köpare.

Det gick undan med försäljningen. Efter en knapp timme var det påtagligt urplockat. Hur mycket pengar som kom in är oklart i skrivande stund men en gissning ligger på 70-80 000 kr. ( Det visade sig till slut bli hela 97 000 kr.) Bra jobbat Håkan och Irja!

(Redigerat 220327)

Boktips. Och tankar om röster i kören.

Nin Burton är en författare och essayist som  skriver initierat men ödmjukt om alla möjliga ting. I den här boken som gick på årets bokrea handlar det om myror i väggarna, ekorrar på taket och bjudna och objudna gäster i närområdet men fram för allt om kommunikation. En essay som utmynnar i frågan om inte allt i biologin kommunicerar. På nåt sätt. Hennes försiktiga slutsats är fin. Ingen spoiler härmed.
   Det är kanske konstigt och halsbrytande långsökt att i sammanhanget börja fundera på olika uttryck i kommunikation, bildkommunikationen framför allt och det trevliga då och då uppblossande samtalet om dogma och andra uttryckssätt och inriktningar. Bildkommunikation som den kör av olika stämmor mår så klart bra av lite olika klanger, lite varierade tempon, lite synkoper, sextondelar parallellt med fyrtakt, bossa och hambo.Där Dogma kan liknas vid, ja vadå? Och så vidare. Ibland skorrar det inbördes mellan stämmorna, ibland skakar det till i flera stämmor samtidigt och kommunikationen, kören, eller orkestern tar en annan riktning. Beroende på vad det berodde på kan man också samtala om. Dagens landskaps och naturbilder med lite mindre HDR men i stället en förkärlek för lite högre kontrast, lite ökad klarhet och aningen minskad mättnad verkar ett sånt hopp som kanske hämtat sin inspiration från reportagefotots domäner, kan man till exempel resonera kring. Om vad maneret har sin orsak i. En ren konsekvens av ett fotografiskt tekniksprång eller är det ett lån från andra uttryckssätt. Hur påverkar litteraturen och spelfilmens uttryck och dramaturgi? Och hur rinner det vidare mot dokumentär journalistisk bild såväl som fritidsfotografens nyfunna bilduttryck. Ingenting är unikt, det mesta är ett samspel ( för att tangera Nina Burton igen,)

(Kniphannen är bara inlagd i bloggen som en liten pausering. Möjligen med en liten dragning åt en annan trend, den eftermiddagsvarma färgtonen som också har viss popularitet, särskilt i fotomagasin med hög svansföring tryckta på matt papper.) 
    Sen är det upp till var och en att välja sina penslar och verktyg. En japansk kalligrafipensel och nyriven svart tusch, en fullsorterad oljefärgspalett, utmaningen är stor alldeles oavsett, bortsett från en hel del glädje i att bara få skapa. Finns nog anledning att återkomma till det här.

Blått och man ser lite mer

Den här bilden ser inte mycket ut för världen men såg ni vyn i en kikare skulle ni säkert haja till. Förstora gärna. Ett inte helt ovanligt fenomen i skärgården på vårarna. Det är de här hägringarna man ser som hänger över horisonten. Det gör att man faktiskt ser, om man har en kikare, skärgårdarna väldigt långt ut, Nassa och ända ut till Svenska Högarna. Det är spännande. Det lär för övrigt vara det här fenomenet som gett upphovet till”Gunnilsöra”, den sägenomspunna ön som svävar långt ute till havs och som möjligen kan vara en hägring av Ösel på andra sidan Östersjön. 
   Det är inte osökt att jag kommer att tänka på ett kommunalråd i kommunen (företräder ett parti på blåa sidan) som med reptilsnabbhet reagerade på en fundering och idé  om  att bygga en vindkraftpark ute i Östersjön ungefär trettio sjömil sydost om Sandhamn. Det skulle inkräkta på utsikt och förfula landskapet med sina 300 meter höga vindsnurror. Nu hör det visserligen till saken att man knappast lär se vindsnurrorna vare sig från KSSS klubbhus på Sandhamn eller än mindre från kommunalrådets veranda. Mest beroende på att jordens krökning inte tillåter det, men också därför att det är väldigt svårt att urskilja ett fem meter brett rotorblad på det avståndet. Och skulle man till äventyrs göra det eller bara känna en allmän olust skulle kommunalrådet kunna  sända en tanke till golvvärmen i badrummet, elbilen, tvättmaskinen, kylen och frysen och ja listan blir rätt lång. Fullt utbyggt skulle vindkraftsparken producera 20 TW, ungefär lika mycket som Forsmarks tre reaktorer gör.
   Det är sånt där man kan fundera runt när man sitter på en vårvarm sten och spanar, lyssnar på alfågelsången och alla de andra som snattrar runt ute på fjärden. 

Tre år sedan, och om vikten av ritualer.

Ute på ön och står i kvällen och tittar på en disig fullmåne. Jag har sett en del fågel idag. Inga bilder, lämplig teknik finns inte tillgänglig men ni får tro mig på mitt ord. Skrakar, knipor, allor, några viggar,  ett gäng gråhäger och inte riktigt hundra säker men var det inte ett par salskrakar där längst ute i det fokus en hyfsad handkikare medger.
    Och nu på kvällen dök du upp i mitt minne, Jonas. Det är nu mer än tre år sedan du klev in på den där andra stigen. Vi som går livstigen och ni andra som går döstigen. En inte helt oangenäm metafor trots allt, man går liksom sida vid sida på nåt sätt. Det hände ju nån gång då och då att vi flåsade runt på en morgonspringrunda eller när du satt morgontidig i fotöljen i Grebbestad och hade varit igång och forskat sen solen gått upp. Du var en sån där som satt på rumpan dagarna i ända framför datorskärmen, om nu omgivningen inte krävde en stunds utomhusvistelse. Vad du gjorde som professor emeritus på ditt labb med dina doktorander såg jag aldrig, om det vet jag ingenting, det ligger klart över min fattningsförmåga. Men du förklarade ändå vissa grejer rätt bra, så professor i klinisk virologi du var. Och attans också, du missade seklets grej, corona-covid19. Det hade varit nåt att sätta tänderna i. Men jag förstår också det här med att sitta framför datorn. Grejer som virus och alltsom där tillhör är så komplext att det går liksom inte att vänta på att det ska puttra till i nåt provrör förklarade du. Och med facit i hand är det kanske så det gick till när man hade ett potent vaccin ute i praktiken på dryga ett år. Många datorer, många forskare liksom.
   Så det är väl med det som med andra komplexa saker, det är mycket datorer och simuleringar, massiva mängder med fakta. Som i klimatforskningen till exempel. Man kan börja med att skilja på väder och klimat. Och fortsätta vidare. För ett som är säkert, de fåtalet forskare som dissar konsensus har inte stått ute på backen med fingret i vädret och blicken mot skyn. Snarare har de suttit på sina bakar framför datorskärmar och luskammat internet efter lämpliga fakta som eventuellt kan styrka nån klimatologisk tes som passar.
   I morse gled Gammel Ante (havsörnen) över hustaket, det är inte så märkvärdigt längre. Man ropar ett litet gomorron, och vinklar han inte lite med vingarna. Jo. Och det här med våren som helst ska dokumenteras varje år. En ritual. Nog så viktig.

Det fick bli en mobilbild idag. Av ren slöhet. Men utsnittet och skärpedjupet stämmer ändå.