Poängen med mobiltelefonfoto.

Fredag. Efter morgonbestyren händer det. Kranen till diskbänksblandaren går av. Vad gör man? Ringer rörmokaren, inget svar, lämnar ett meddelande, överväger att åka in till Norrtälje och köpa en ny blandare samtidigt som rösten i bakhuvudet säger ”du skall icke peta med VVS, elektricitet, bilbromsar” och några grejer till. Röris ringer vid lunchtid och ger ett lite granna svävande löfte  att ”om jag hinner tittar jag förbi efter tre annars nästa vecka ”. Och sen kommer just den där grejen ”du kan väl skicka några bilder på kranen”. Och det slår mig hur naturligt vi numer kommunicerar med bilder på ett sätt som knappt ens var möjligt för bara femton år sedan, åtminstone inte i var mans verktygslåda. Så fungerar mobilkameran i min och säkert många andras världar. Och en annan grej, mobilkameran som ersättning för den lilla fickspegeln i damernas handväska. Som dessutom visar en rättvänd bild av anletet. Tekniksprång att reflektera över. (Lägg märke till fotografen i blandarens spegelbild.)
    Bortsett från en del snabbt improviserade och ändrade logistikrutiner i köket blev det också en inställd Stockholmsutflykt (eller heter det inflykt?) så nåt vernissagebesök på Fyra fotografer i Gamla Stan blev det inte. Och en del andra inplanerade grejer. Snopet är bara förnamnet. Det är mycket plan B i livet.
   Annars går våren långsamt fram här ute på ön. Men alfåglarna ligger  ute på fjärden och är inte just alfågelsången Skärgårdsvårens alldeles egna Soundtrack så säg.

Nygammalt.

”Snap Distance Priority mode” är en funktion i den nya streetkameran Ricoh GR IIIx Urban Edition. På beskrivningen låter det som den uråldriga metoden att ställa bländare med önskat skärpeplan och skärpedjup med hjälp av objektivets hyperfokalskala, fast här är det nog frågan om ett slags elektroniskt lås på nåt sätt. En annan metod är som visas på bifogade bild. Fungerar rätt bra.

Paris, mon amour

Lite granna småsugen på att hoppa på tåget till Paris. Eller hoppa på och hoppa på, lite mer planering kanske behövs. Men det där med att sedan kliva av tåget på Gare du Nord en frisk förmiddag och känn puls och doft av en storstad med mungiporna upp. Ta pendeln ut till Saint Maur de Fosses. Gå på marknaden, Marche Adamville om det är onsdag eller lördag.  Åk in till la Cité. Titta på folk. Plåta. En lunch på nåt ställe i trakterna av Boulevard St Germain. Strosa. Kanske en bit mat på Bistro du Théâtre om andan faller på.

Och tänka på alla fotografer som gjort Paris till sitt. Från Tore Jonsson till Robert Frank och alla de andra, fransoserna själva inte minst. Paris där vart och varannat fotografi blir till gatufoto. Rent av en flöjtspelande ryggtavla vid Rive Gauche, tur han har någorlunda franskt randig tröja. Lägg märke till svanen.

chess

Schackspelare är ett tacksamt, och vanligt motiv i de här vardagliga och stillsamma dokumenterandet av livet. De sitter still och protesterar inte särskilt mycket, inte ens om fotografen är någorlunda närgången. Oavsett om det är Uppsala, Stockholm, Paris, New York, Moskva eller var man nu kan tänka sig. Ett lite vänligare sätt att kriga på. Mer klokt, mer humanistiskt, mer intelligent kanske. Och inga döda. Liksom inte Putin et consortes paradgrenar.
Så kan man förstås skruva lite grann på brännvidd, läs utsnitt i framkallningen. Och lite korn. Bara för att det är kul och oförargligt. Även om framkallningen är digital.
Fuji Xpro2 24 2.0

Det glamourösa

Ellen Graham. Fotograf. Beverly Hills, den vackra världen skildrad i svartvitt. De svinrika, goddagspiltarna omgivna av en hel del framgångsrika artister. Mycket från början av sjutiotalet. Nog tänker man på såna som Helmut Newton, han är förresten med på en bild där han koncentrerat granskar en oexponerad film.  
    En snygg bok, och jag är svag för snygga böcker med bra tryck och väl genomförd repro. Och en hundring kan man väl offra på bokrean. Den här verkar dessutom inte höra till det riksomspännande sortimentet.
    Det här är en bildvärld väldigt långt från den egna bildvärlden. Är det bra? Det är bra foto. Habilt skulle man kunna säga. Tidstypiskt utan att för den skull vara daterat. Bra bokform. Som sagt bra repro och bilder i duotone, eller duplex som vi plägar säga.

Men det är ju liksom inte min bildvärld. Inget jag kan relatera till, annat än som en utanförstående betraktare. Det är som om bilderna förväntar sig en betraktarens adoration men själv kan jag bara känna ett slags äckel. Det är som sagt inte bara en del duktiga skådespelare och artister, tacksamma modeller, utan just bilder från den där viken de rika med sannolikt tvivelaktigt hopkomna rikedomar simmar. Den värld som ryska oligarker och slikt folk lever och frotterar sig i.

Motiv och figuranter från de vackra människornas undervegetation. Nikon D300 24-70 2.8.