Stig T Karlsson

Huruvida det här är Stig T Karlssons mest kända bild låter jag vara osagt, men som bekant den mest reproducerade. Blir man frimärke så blir det lätt så. Annars är boken ”Rumpan har gått” ganska lätt att få tag på antikvariskt. Och det handlar om flottning, närmare bestämt de sista flottningarna och följaktligen de sista flottarna. En epok som ligger alldeles, alldeles bakom hörnet. Så alldeles, att jag har träffat bekanta som något överraskat insett att flottning, det finns inte längre. Dock inte en av mina ungdomsvännner som valde den akademiska banan och skrev sin doktorsavhandling om just flottningen i Sverige. Han hamnade sedermera på Riksrevisionen men det är en helt annan historia som det heter.
Men tillbaks till boken som är en dokumentär skidring av flottningsverksamheten i norrländska älvar. Saklig, handfast med ett litet stråk av vemod kanske, åtminstone anas det i Stig Sjödins texter. Det är svartvitt, repron är kanske inte riktigt på topp, med Stig T Karlssons bilder som lirar lite på samma planhalva som Sune Jonssons. (Typografin är tidstypisk. Fyra Förläggare och Aktuell Fotografi.) Nåt att fundera kring är Stigs påtagliga, rent fysiska närvaro och närhet på brötarna. Det är inte helt ofarligt att balansera kring på hala timmerstockar. Och den här bilden på Mickel, det här är inte gymbroilermuskler utan sånt man får av kokkaffe och fläsk med bruna bönor. Och anar man inte prillan under överläppen. Det här är definitivt ingen tid att romantisera kring. Slit och släp och dåliga arbetsvillkor. Farligt på många sätt. Det var inte bättre förr men annorlunda, oftast sämre, vilket är nyttigt att komma ihåg.
Om Stig T Karlsson kan man så klart läsa en del på nätet. Om man vill.

I köket och ett fotofynd.

Morgonspring som vanligt. Det är lugnt på ön. Många är hemma i grottekvarnen. Lite kyligare i vattnet men morgondoppet känns fortfarande bra. Lite skogsarbete med att korta ner hasseln vid arbetsbänken. Olja in arbetsbänken. Tecknar en stund och börjar med nån slags färgarbete. Sånt jag inte pysslat med på länge. Och att översätta fotografi till tecknad bild utan att det blir platt upprepning.

Kikärtsbiffar enligt något recept på nätet. Blir nog bra. Kanske lite torra för min smak. Men morotstzatzikin fick godkänt.

(Ett kök i arbete.)

Hittade en bok med David Douglas Duncans bilder på Picasso och Jaqueline. Den påminner rätt mycket om Edward Quinns ”Picasso i arbete”. Hittade i en skänkeslåda med böcker ett stycke bort på vägen. Femtiotalsfotografi. Det här är amerikanskt femtiotalsfotografi. Duncan som en av många krigsfotografer, han hann beta av både det andra världskriget, Koreakriget och Vietnamkriget, hamnar i Europas femtiotal bland konstnärer och författare i kulturens mecka Paris St Germain. Berlin som kulturmetropol var skändad sen många år tillbaks. Och vem är störst, och mest bildmässig där? Pablo Picasso så klart. Men Duncans bilder utgår i stället från Jaqueline Picasso, den ständigt närvarande musan. Robert Capa har väl för övrigt tagit en av de mest berömda Picassobilderna, den när han går med ett parasoll på stranden, och skuggar Jaqueline. Ta en titt på den bilden igen om ni inte gjort det. Det finns en ganska tydlig blink i den bilden.
Hur som helst, om man bortser från en lätt panegyrisk text så är det fina bilder. Svartvitt så klart. Behagligt kornigt med en smakfull oskärpa. Om Duncan kan man så klart läsa allt som behövs på nätet.
Om typografin i denna bok. Tidigt åttiotal och lite för mycket halvfet. Trångt kägel (litet radavstånd). Men hyfsad repro, åtminstone för den tiden.

(Ute på skären. Lillskärgården söder om Svartlöga. En plats för om inte inspiration så ändå kontemplation. Lägg märke till kondensstrimman till vänster i himlen. Såna har varit sällsynta denna sommar. Det flygs mindre. Det bullrar mindre.Fuji Xpro2 23/1.4)

Favoritfotograf?

Gå gärna in i en tråd här på FS-forum om fotografer som betytt mycket. Tack Terje Hellesjö för det. Det är en intressant tråd och utan att förringa den  rätt förutsägbar. Gissa vilka som hamnar i topp? Samtidigt dyker en del okända lite yngre namn upp. Och det kan såklart sätta igång en fundering. Eller ett par. Först den om de som ofta hamnar i topp. Det är de gamla namnen, nittonhundratalets stora elefanter. Med all rätt. Det är nästintill ett axiom att HCB har betytt otroligt mycket för det dokumentära fotot, och att Anselm Adams är landskapsfotografiets nav. Men stopp där. Alla elefanterna, mina favoriter inräknade, har väl tagit en del halvkassa bilder de med? Men vilka bilder ser vi? Vi ser naturligtvis ett urval, de bra bilderna, de som publicerades, de som passerade utställningarnas nålsögon, de som likt ett envetet sandpapper slipats fram och curerats i sammanhang efter sammanhang. Och där tiden, historien i sig hjälper till att curera urvalet.

Och inte att förglömma de omständigheter som kan göra en fotograf extra intressant. Som Vivian Maier är ett bra och välkänt  exempel på. Maiers bilder är naturligtvis fantastiska i sig men håll med om att historien ger en alldeles extra krydda. Och samtidigt hur man så att säga sållat, curerat de enorma mängderna negativ hon lämnade efter sig.

Man kan också ställa frågan, vilka är dina favoritfotografier? Vilka bilder tror eller anser du har betytt mest för ditt fotografiska bildseende?

Och här i detta sammanhang kan man låta sanningens minut infinna sig. Hur många av dina (mina) bilder håller hela vägen ut? En bra terapi för det fotografiska egot är att vi tillfälle gå igenom sina lådor och diskar och med stränghet välja ut de bilder man själv tycker håller hel vägen ut. Och gärna motivera det på ett trovärdigt sätt. Och kanske tänka bort bildernas privata kontext. 

(Och mina egna favoriter då? Jo, jag instämmer nog i en hel del av det som skrevs i tråden.)

Om varför svensk press inte publicerar så mycket svartvitt kan man grunna över.

Varför publiceras så lite svartvitt fotografi i magasin och tidningar i Sverige? Finns det något särskiljande i svensk bildjournalistik som skiljer sig från övriga världen? Och det här är en lite senkommen reflektion på en blogg av Mikael Good här på FS bloggar. När det gäller dagspress kan det möjligen vara så att rätt många tidningar i andra länder fortfarande trycker i svartvitt. Full fyrfärg i alla sidor är i många länder fortfarande en ouppnåelig lyx. Det gäller inte bara Indien och många länder i Asien, Afrika och Latinamerika,  även en del US- amerikansk dagspress kör fortfarande svartvitt (möjligen en extra färgplåt för tidningshuvudet). Gäller det magasin så har väl färgbilden däremot varit med rätt många år. Vi som minns Life i tidigt sextiotal. Problemet med färg var väl på den tiden reproduktionstekniken. Att åstadkomma det som görs nu idag var helt enkelt inte görligt. Det har hänt så otroligt mycket i den grafiska branschen med digitala flöden, effektivare pressar, finare raster, bättre papper och bättre tryckfärger. Och kanske det att tryckmedia paradoxalt åker lite snålskjuts på etermedia, televisionen skapade ett naturligt och nödvändigt förhållningssätt till bilden som del av berättelsen. Från diskret illustration till påtaglig nödvändighet.
Men tillbaks till den ursprungliga frågan.
Idag är det alltså inget tekniskt problem med vare sig svartvitt eller färg. Skillnaden har alltså i stället för att vara en teknikalitet blivit en fråga om uttryck, gestaltning och tilltal. Där tilltalets utformning styrs av läsarens preferenser. Vad läser mottagaren in i en svartvit bild? 

I en tid när färgbilden är vardag blir det svartvita helgdag. Något därutöver, och är färgen dokumenterande blir svartvit gestaltandet. Det banala bildseendet är färg, just för att verkligheten är i färg och det banala bildseendet vill inte se annat än det som redan är sett. Där varje bild, varje synintryck är bekräftelsen på att allt är rätt och riktigt. Världen gungar inte, allt är lugnt och tryggt.

Och svartvitt som alltså var den förhärskande bildtekniken för väldigt länge sedan, ja färgen kom in i kameran för rätt länge sedan den också. Nån som funderat på när färgbilden blev lika med den banala bilden? ( tips. Kodak Instamatic introducerades för så där en sjuttio år sedan.) 
Att svartvitt har blivit ett uttrycksmedel mer än en möjlig teknisk  begränsning torde vara oomkullrunkeligt. En dialekt, kanske ett helt eget språk. Ett språk som närmar sig poesin, lyriken. Att svartvitt har blivit det som skaver.
(To be continued.)

Inte svartvit bild som inte har så mycket med texten att göra. Men när får man tillfälle att utnyttja en hårt skruvad bild?)

Mest om brännvidd och jättelite grann om gatufoto.

Alla fotografer känner till att brännvidd kan översättas med termen utsnitt. Att göra en delförstoring av en bild, croppa säger en del anglicister, är samma sak som att byta brännvidd, eller att zooma om man vill göra det steglöst. Men om man delförstorar för mycket uppstår kvalitetsförsämringar, skärpa, pixlar, brus med mera. Det är så klart inget nytt. Alla som stått i ett mörkrum har den erfarenheten. Att öka brännvidd är inte att komma närmare. Man kan inte zooma med fötterna, som en del lite lustigt uttrycker det. Ungefär så. Ett givet resonemang och föremål för laborationer om just brännvidd och hur motivet fyller ut bildutsnittet. Självklart kan man tycka. 
  Men vad är egentligen ett format? Bra fråga.

En särskilt bra fråga när man börjar prata om olika brännvidders fördelar i olika genrer. Nu kan vi bortse från ornitologfoto. Där gäller mest är bäst. Men i andra genrer och uttrycksområden? Där utsnittet handlar mer om subjektiva idéer. Om känsla och liknande.
Och nu lite om ovanstående tabell. Inom stafflimåleriet finns ett antal format där förhållandet längd x bredd varierar beroende på vilken genre eller motiv konstnären kan tänkas skapa sina målningar i. Längst till vänster har vi K som står för kubistformatet, ett relativt modernt format (typ 1900-talets början). F för figurformat, särskilt lämpat för modellstudier. L som står för landskapsformatet och M de som har störst skillnad mellan bredd och höjd, marinmålningar ska av tradition vara mycket långsträckta. 
   Det här med givna format är ett mycket gammalt påhitt, så gammalt att det var norm och rättesnöre på den tiden fotografiet tog sina första stapplande steg. Och hur tänkte man då runt fotografiets utsnitt? Bortsett från de rent tekniska begränsningarna som linser och kamerahus skapade? Ja, man hade ju en norm som sa vad som borde gälla, även in om fotografi. Nån som blir förvånad om jag påstår att gyllene snittet poppar upp även här? Och den mer hanterbara tredjedelsregeln.
   Men vad har brännvidd med format att göra? Vad ska man fotografiskt beskriva inom ramen för ett format? Och det är här nånstans det klurar till sig. Formatet är en avgränsning av den verklighet som man har för avsikt att beskriva. Utsnittet är kamerans och objektivets avgränsning av vad som ska och kan  beskrivas. Och var befinner sig nu kameran-fotografen i den verkligheten? Hur mycket verklighet går det att klämma in i utsnittet kan man fråga.
   Det fotografiska formatet kan vara negativrutans proportioner men lika gärna det utsnitt man skapar med maskrutan under förstoringsapparaten. Det är naturligtvis även fullt möjligt att beskära bilder så att de följer måleriets gamla principer även om det nog  sker mer sällan.
   Och hur mycket har nu detta med gatufotots faiblesse för 35 mm kan man undra. Hur mycket som ska hända, eller handla innanför formatet är så klart kopplat till vad fotografen förmår. Detta vill jag ha med i min tavla. Jag väljer mitt ögats position i förhållande till det jag vill beskriva inom formatets gränser. Och ögats egen brännvidd som ligger nånstans runt 100 mm om man bortser från ögats förmåga att scanna av verkligheten. Omärkligt, nästintill automatiskt.
   Och räknar vi in skärpedjupet i det här resonemanget blir det nästintill ogörligt att tänka tanken färdigt.

Men, antagligen, går det alldeles utomordentligt att åstadkomma bra fotografi utan såna här tankar.