Om gamla prylar och poesin

Har man tänkt på att även den digitala världen har en del kameror och objektiv om inte obsoleta, så åtminstone med bäst före-datum passerat med råge. Hur länge håller en digitalkamera? Utan att gå in på mätbarheter, antal exponeringar med mera. Utan mer av hur länge är en digital kamera adekvat i sina funktioner? År 2004 på våren satte jag sprätt på en ansenlig bit av sparkontot- en Nikon D70. Nån som minns den? En riktig digital systemkamera i amatörsegmentet med 6 Mp sensor. Det gick att spara i jpg, tiff och raw. Det fanns ett autofokus. Bruset vid 1600ISO var som Avestaforsen. Det gick att skruva på alla gamla Nikkorobjektiv. Det var en löjligt liten display och känslan av plast var påtaglig. Vad som sedan hände och skedde i kameravärlden är som det heter historia.
  Tog jag några bra bilder med den? Tveksamt. Men det berodde nog inte på kameran utan mer på mig själv. Fascinationen över att det nu var möjligt att fotografera digitalt så nära den gamla tekniken som möjligt var. Men fanns det tillräckligt med poesi just då? Bakom spakarna? En fråga varje bildskapare då och då bör rannsaka sig med. Innehållet, berättelsen, höll den? Var den i såfall uppriktig?
   Men å andra sidan, har jag tagit några genuint bra bilder med min gamla Rolleiflex? Tveksamt, eller ligger poesin i det föråldrade?
   Så kan man tänka i stunder av självrannsakan, men det finns samtidigt så förtvivlat mycket andra bilder och skäl till bilder. Och hur gör man sin egen "poesi" tillgänglig? Hur publicerar man i ett ständigt flöde av bilder med sekundsnabb publicering och angelägen i  mindre än en timme. Det är helt enkelt skitsvårt att åstadkomma något betydelsefullt.(Och det är kanske där nånstans vurmen för det analoga har en fot i den fotografiska backen. En gratiseffekt i tekniken.)
    Det är kanske också så att vi sysslar med skrivbordslådelyrik, fast i en digital form där lådan står på glänt.
   Men all publicering fordrar en mottagare, annars blir det ett rop i skogen. Och vem är mottagaren, eller snarare receivern, ett oräkneligt antal mottagare som mer eller mindre interagerar med sändaren-du själv. Komplicerat? Bara förnamnet.
  Där gick det från tankar om den mjuka poesin till knastertorr fakta, och vidare...
Så kan man också ställa frågan om vad som menas med bildpoesi.
to be continued...

Om det krafsiga. Böcker och tankar vid datorn en vardagkväll.

Jag plockar en del med bilder som ska kunna vara möjliga att översätta till något mer, eller annorlunda jämfört med fotografiets renaste form. Det kan uttrycka sig som en slags lek med uttryck, undersökning skulle man kunna säga om hågen stod till det mer ambitiösa. Nog med det.
   

Analogt negativ. Avfotograferat mot ljusbord i raw, därefter processat i Camera raw, en sväng i Efex Analog och lite småpyssel i Photoshop.

Digital bildfil. Camera raw, efex och avslipning i Photoshop. Skillnaden i uttryck finns om än inte överväldigande. I den översta bilden adderas negativets korn med det korn som efex-filtret lägger till. Att de här bilderna med konventionellt fotoseende får rött kort spelar mindre roll i det som eventueellt ska ske, övergången till fotopolymer. En teknik som gynnar det ruffiga. Även om ursprungsavsikten med polymerteknik är den motsatta.

Jag blev lite inspirerad av artikeln om Joakim Möller på Fotosidan. Intressant förhållningssätt till fotografi, rätt långt från det traditionella mörkrummet, men med ett uttryck som ligger ganska nära. Och ett bildspråk som tilltalar mig. Läs gärna artikeln.
   Läser samtidigt Samuel Poromaas blogginlägg om bok. Det är kanske dags att försöka sig på en bok,  alltså en egen, inte något gjort på uppdrag. Men för detta behövs ett synopsis, en anledning att skapa något i bokform. En berättelse och ett relevant bildmaterial. Trösklarna är många och med en viss höjd.

En Nikon F. Bra att ha liksom.

Vad analoga kameror gäller är nog min arsenal fylld. Men frestelsen att skaffa en hederlig Nikon F, utan någon som helst mätning av ljus och annat. Inte bara som nostalgisk hyllvärmare utan mer som ett fotografiskt komplement. Ett verktyg. Ett sånt jag ägt som en vän tappade i berget en sommar, inte ens en Nikon F-pansarvagnen klarar det (och det gick som det gick med den vänskapen).  Så stod det en F i montern på  Återbruket. Årsmodell 72 med ett Vivitar 90mm macro och en Nikon teleplus. Och nu  undrar jag så klart vad den tidigare ägaren ägnat sin tid till. En liten buckla på prismahuset, annars ok.

Men nu ska det handla om oskärpa och när man nödvändigtvis behöver knasterskärpa. Om jag får råda. Men den här bilden har, skulle man med viss fog kunna tycka, en besvärande oskärpa. Inte tillräckligt mycket. En modern fotograf skulle placera den här bilden i Lomografi-segmentet om den hade varit vinjetterad, men det är den inte. (Fontänskulptur av Axel Wallenberg "Händelser kring ett torg- till arbetets lov", Vaksala torg, Uppsala.) En detalj.
   Jag tar en vända runt bekanta miljöer. Med två NikonF, en hardcoreF och ett hus med Photomicsökare som ska få visa vad de går för. Eller, egentligen handlar det om två hus, 72-or bägge två. Fyra objektiv (24, 28,  55 och 105). Klarar de testet? Tveksamt tycks de visa sig när jag framkallat och går igenom bilderna och förstår att felet sannolikast beror på 1. Ett öga som inte kan fokusera rätt. 2. Att fyra objektiv plötsligt blivit diffusa. Nu tyckte inte optikern att det var nåt problem med synen för en vecka sedan. Snarare status quo. 
   Sen blir det ett andra test. Objektiven på en D800. Då borde det gå att ringa in problemet.
   Sen kan väl varje förnuftigt tänkande människa inse att fotograferande med moderna grejer toppar. Men visst är det lite roligt med det gamla. Eller?

Och då kommer frågan, när behöver man knasterskärpa? 1. När man fotograferar av negativ och diabilder. 2. Antagligen i samband med fågelfoto och annat som hör till naturen. 3. Spektakulära sporthändelser. 4. Gatufoto, inte nödvändigtvis, ej heller vid så kallat flanörfotografi.
   Skärpa eller inte är något som syns i en bild och följaktligen en berättarkomponent.
 Återkommer troligen runt detta.
  

Fotografi eller reproduktion. Var går gränsen?

Jag har sysslat med fotopolymer ett par veckor. Fotopolymer är en reproducerande teknik där fotografiet inte längre är fotografi utan mer av en råvara för att skapa en bild. Det här föder också en del diskussioner i vår grafiska verkstad. Vi  har kurs i fotopolymerteknik.

(Ett tryck, eller avdrag som man säger av polymerplåten till höger. Själva tryckprocessen är samma som vid koppargrafik-etsning, torrnål m.fl.)

Utan att gå in på de tekniska spörsmålen så händer det något med bilden när den reproduceras. En  reproduktion kan göras på massor av sätt. Som en oljemålning (otaliga äro de målningar man sett som försöker efterlikna ett fotografi så nära som möjligt. Och  då undrar man vad bilden egentligen vill berätta. Bildens berättelse, formfulländning eller upphovsmannens skicklighet i att exakt återge.) Även ett fotografi tryckt i en tidning är också en reproduktion, en bild som föreställer ett fotografi.

Fotopolymer är en modernare och mindre giftig form av fotogravyr. Man "framkallar" plåten i rent vatten. Metoden är dock ganska dyr. Man behöver raster, uv-ljus, polymerplåt som kostar en hygglig slant, koppartryckspapper, tryckfärger och kanske (till slut) en komplett grafikverkstad.
    Bilden ovan är ett fotografi behandlat i photoshop. Bitmapp med diffusionsgitter 1200 ppi. Utskrift på ritfilm som läggs ovanpå plåten vid exponeringen i uv-ljus. Därefter belysning med ett raster över plåten  i stället för filmen. Det är rätt många moment och en hel del tider och värden att hålla rätt på.
    Jag tycker att bilden påminner en del om Niepces första bild, den med taket ni vet och faktum är att Niepces bild faktiskt är en fotogravyr alltså föregångaren till de bilder som vi ett par kvällar och eftermiddagar pysslat med på Uppsala konstgrafiska verkstad. Och är det kul att arbeta tillsammans med flera. En del jobbar mot det exakta, där fotografiet är helt och hållet närvarande i trycket, medans andra lägger till och drar i från. Att använda fotografiet som en råvara för något nytt. Bilderna här är att betrakta som provtryck. Nu återstår det att fundera på om det ska bli en upplaga. En får se.

Femtio år senare och det som rinner bort förbi horisonten.

Den här bilden dök upp i mina mappar som ett slags memento mori. Att det mesta redan är gjort. Det är nu inte jag som är fotograf. Fotografen sitter i mitten, han med blockflöjten. Han är egentligen basist och efter det att den här bilden fotograferades nån gång i mitten av sjuttiotalet startade han sin karriär som fotograf med produktfotografi som specialitet och levebröd. Och alla allvarsamma herrarna gick vidare åt olika håll.
   Historien är den att tio ynglingar, i en fuktskadad källarlokal startar ett musikkollektiv och tillika skivbolag. Kompletterande kompetenser skulle man kunna säga. Från vänster, en vissångare och gitarrist som senare doktorerade på Olle Adolfssons musik och  senare studerade ljudets inverkan på upplevelsen av olika miljöer, på nåt sätt jag inte riktigt har koll på. Den andre gitarrristen gjorde karriär som musikproducent och aktiv musiker, mannen bakom Cornelis Wrejsviks Sommarkort och Monica Zetterlunds Under vinrankorna och en hel massa andra grejer. Knäsittande saxofonist är undertecknad (tänk vad ung och söt man kunde vara upplyste mig en närstående med en viss återhållen sarkasm), strax ovan en inte helt okänd musikfixare och senare tryckeriägare, numera boende i Gnesta. Som sagt, en fotograf och basist, därefter en läkare och såväl inbiten som framstående och framgångsrik fritidsmusiker, en trummis journalist, producent och mannen bakom ett av Sveriges Radios stora scoop, det om självdöda djur i hund och kattmat, det som på nåt sätt hängde ihop med galna kosjukan. Och en hel massa annat. En trubadur och livsnjutare som hamnade  i Grekland. En basist till, kompositör och pianist som la instrumenten på hyllan och lever ett gott liv. En trumslagare och tillika röjdykare i det militära, en av de batterister som spelar trummor, inte slår på dem, som borde fått mer uppmärksamhet kan man tycka. Och allt det här sker i en tid som är fullständigt analog. Revox rullbandspelare, vinylskivor. Nikon F och tri-x. Those where the days. En detalj i vänstra kanten av bilden; även om det bara var tio personer behövdes präntade ordningsregler.

(Vi hade roligt och vi stod med fötterna på startlinjen. Och även om man inte ägde världen så var det väl nånstans ditåt i alla fall.)

bild copyright : S Ekendahl.