Bilden som minne

Vissa platser är bekanta, man har varit där ett antal gånger, som promenader i en stad, i en landsbygd. Man ser skillnader och känner igen sig. Kameran registrerar ungefär samma sak varje år och besök. En bildens trygga kontinuitet.

Vi far ut till Vikskobbarna och som vattenståndet är högt kan man på grund köl lägga sig längst in i den lilla viken med sandbotten och hyfsat vindlä. Det är rätt skvalpigt på Svartlögafjärden och har så varit nio dagar av tio den här sommaren. Styva till hårda brisar från hit och dit i kombination med fel i båtens primitiva elsystem har begränsat lust och möjlighet till båtfärder.
  Vi läser Fredrik Sjöbergs biografi om Bruno Liljefors. Trevlig bok.

(Fuji Xpro2 och Fujinon 18-55 / 2.8-4. Inte världens bästa eller roligaste objektiv, kan kanske rubriceras som ett bra vardagsobjektiv.)

helgdagskväll i timmerkojan

Sequence, ett spel som förenar- Lite lurigt. Offensivt, defensivt. Strategiskt. Kameran i fickan. Barn och barnbarn. Lördagkväll.

sommar 2025

Om poesi och teknik

I augustis första vecka är det som tiden står och väger. Brottet mellan bekymmerslös högsommar, till skillnad från den förväntansfulla försommaren, och nu, den eftertänksamma melankoliska sensommaren är aldrig så tydlig som just i denna stund. Det är som ett "hann man med?". Ett återigen.
   Vinden står på sydväst och är lågtrycksrivig. Inga båtar ligger rustade vid bryggan med revade storsegel för att anträda den långa färden tillbaks mot hemmahamn. I förberedelsen av dessa resor låg just en melankolisk dimension, men också ett slags förlösande, ett slags katharsis. En förberedelse inför det stora mörkret. ( Den här texten kom för övrigt att i något inspireras av Alf Johanssons utomordentliga svartvita Stockholmsfotografier här på FS.)

Att skildra stämningar som ovan ställer frågor om teknik. Hur gestaltar man det i teckning eller grafik? Eller måleriet? 
Det är en fråga om motiv, i något kompositionen men mycket i val av papper och gräng, färg, tuschets varmton, blyertstiftets mjukhet och tjocklek. Eller om vi talar fotografi, objektiv, film, framkallning, kopiering. Och naturligtvis den digitala simuleringen av föregående. Samt i fotografi den verklighet som väder, ljusförhållanden med mera erbjuder vid exponeringen.
   Och det är kanske i den här stunden man gör det lätt för sig. Den nya tekniken visavi gammal beprövad vill man säga. Men. Obsoleta objektiv och kamerahus gärna i kombination med insiktsfulla kunskaper om framkallning och kopiering, oavsett om det sker analogt eller digitalt kräver en viss insikt. Kunskap vill en del kalla det.
   Vi enas på vår promenad om att ljuset är mjukare, att de ljusockra tonerna ökar i landskapet, att vinden till trots också känns mjukare och behagligare. Och jag gör som alltid min baklängesräkning;  nu är det den 7 augusti, 46 dagar efter sommarsolstånd. Då har vi samma ljus som i början av maj. Majljuset är löftesrikt, augustiljuset är eftersinnande. Ljus är viktigt för fotografen. Eller hur?

Man pysslar i snickarboden. Fåglar liksom, minsta gemensamma  nämnare. Och äldsta barnbarnet överraskar med att dra One  note samba på hushållsgitarren. Det händer saker. Nån slags vardagskreativitet.

Värme, ett kärt samtalsämne

På väg hemåt från morgondopp och morgonspringrundans ritual möter man sommargrannar. Två ord om gårdagens värme, dagens förväntade, algsituationen i viken. Hon har stått på ostlig, vinden, en vecka nu. Vattnet är njutbart varmt vilket i samma mening innebär omedelbar algblomning, vilket i sin tur innebär en mindre njutbar badupplevelse. Inga kallsupar är det som gäller.

  Nu sker saker mer och oftare, något som i ögonblickets titt är svårt att verifiera. Att ha ett mer övergripande synsätt på klimat och väder. Vi har det fortfarande rätt njutbart, vi har inte haft några skyfall, 2018-torka är fortfarande inte här. 40 grader varmt,  nä. Men att titta på klimat och väder överhuvudtaget ska inte vad det sägs ske genom ett sugrör.
   Vad man kanske hellre ska titta på och fundera på  är konsekvenser av temperaturhöjning, inte bara här hemma utan  globalt. En översvämning i Pakistan syns kanske inte hemma i Sölvesborg men drabbar attans många människor nånstans långt bort. Människor som människor om  man säger. (Men sånt här ska  man inte skriva om på FS, då blir en del sura. Fast det är svårt att låta bli. Jag tror att den här frågan ställdes för bortåt femtio år sedan i tidskriften Foto, saknad aldrig glömd.)
   Men nu till min fråga- hur gestaltar man sådana här frågor med bild, i synnerhet fotografiskt? Dokumentärt eller något mer? 
   Kameran i fickan. Skuggan av en typisk sådan fotograf ska så klart vara med. Dokumentärfotografiets bästa verktyg. Alltid närvarande och till hands.

Pia Hultgren (som för övrigt är en duktig seglare har jag hört) förklarar lite grann (https://www.svt.se/nyheter/inrikes/paverkar-klimatforandringarna-sommarvadret)

På väg mot dramats epilog

Vi har ett myrdrama i huset.
Livets tunna väggar är en samling essayer av författaren och poeten Nina Burton. Om myror bland annat. Om nyttan av myror. Om att iaktta myror. Och humlor, bin och många andra småkryp. Hennes texter kan vara bra att ha i bakhuvudet när man är i ett pågående myrdrama. Eller kanske snarare nu med dramats epilog innanför händelsehorisonten.
   Allt tog sin början när ett av barnbarnen upptäckte väldigt många "flugor" på glasdörren ut mot trädgården. Och vad ser man, svärmande svartmyror. Uppe i taket ett sällsynt stort samhälle precis på väg mot take off. Nu snackar vi migration. Välkommen Invandrarverket, här har ni nåt att bita i.
     Att invänta flyttning, att bida tiden? Nä, vi förbereder oss på något mellan handgriplig avhysning och regelrätt krig. Första vapnet - dammsugaren. Det bor många myror i vårt tak och våra väggar. Dammsuger man i ett hörn tittar de ut i ett annat. Andra vapnet -kemisk krigföring. Vi använder bara medel godkända av Genévekonventionen. Taktiken är att smuggla in gift till drottningen och när hon i sinom tid dör upphör samhället. En trojansk häst liksom. Det tar tid. Ett utnötningskrig tar sin början, dammsugaren, kemin. Vi funderar  på om det eventuellt går att hyra in en myrslok från någon djurpark.
   Här om dagen upptäckte vi ett nytt drag i myrsamhället. Evakuering, abandon the ship. De små liven tittar fram i takspringan och bokstavligt lämpar ner ägg och avlidna kumpaner. Många ägg och myrlik är det. Med lite välvilja skulle man tro att det rör sig om flyttstädning. Det finns samtidigt något rörande i det hela. De små liven, nåt försök att överleva, att de uppenbart arbetar med ett gemensamt mål. Att de kommunicerar.
  Migration eller flyttstäd? Ho vet. 

Vi inväntar epilogen.