Naturen i ett kontextuellt perspektiv

Ryktet gick att nu är det Adam och Eva-dags nere vid Linkudden. Vissa iakttagelser i naturen blir mer eller mindre institutionaliserade. Sånt som man ska se för att årsvarvet  ska bli komplett. Trandans, kungsängsliljor, urbana japanska körsbär, den första blåsippan, de första ejdrarna och så vidare. Alla de fåglar som dyker upp enligt almanackan inte att förglömma.
   Så en promenad ner för att beskåda händelsen är given. Att vi dessutom hälsar på Gammel-Ante (omskrivning för att sikta havsörn), ser en fiskgjuse, ett stenskvättepar och lite annat flygande får ses som en ren bonus.
   Om det är den vita varianten som är Eva eller tvärtom vill jag låta vara osagt. Men fina är de.

En bild på en Adam och Eva är nog ganska långt från en komplex mångkonnotativ bild man kan komma. Och så ska väl också vara. Artfotografi är ganska grunt, alltså redundant. Faktabilder är oftast så. Man ska inte behöva diskutera innehåll och tolkning så mycket. Helst inte alls. Delvis på grund av detta är artbilder som inte är fotograferade att föredra framför fotografiet. En skicklig akvarell som tar fram det typiska från ett flertal studerade individer och återger en slags universell Adam och. Eva. Eller stenskvätta. Ett fotografi visar en individ.

Blått i grått

Och är då detta en färgbild? Gissar att de flesta kan se vilken färg det är. I runda slängar iallafall. Jag tror till och med att de flesta med ganska hög tillförlitlighet kan pricka in både nyans och mättnad. Sen ser förstås alla lite olika. Alla har sitt eget facit och upplevelsen av färg är högst individuell. Men det gäller både bild som verklighet.
Och liknande sånt kan man alltid fundera över om man vill få tiden att gå.
Både ärla och strandskata dök upp i går. Två svartvita.

Hur mycket hantverk är det egentligen?

Ett litet problem med att publicera på nätet är att webbläsare oftast inte läser bilder korrekt. Och då ska vi inte ens nämna enskilda bildskärmar bristfälligheter. När det handlar om monokroma bilder i neutral grå skala ( det som vi kallar för svartvitt) är problemet oftast att bilderna sotar igen i de mörkaste partierna. Och där vill man ju gärna  ha teckning.

Jag använder ofta en svag s-kurva för att få lite mer kontrast i en bild. Jag gör med andra ord som de allra flesta gör, är min tro. Om ni gör på nåt annat sätt så är det i alla fall en sån här s-kurva ni gör. Typ.

Men för att få fram teckningen i det mörka, om nu bilden ska publiceras på webben, gör jag istället en kurva som lyfter en aning i det mörka. Oftast behövs en punkt lite högre upp i det ljusa för att dra ner de ljusa partierna för att undvika utfrätta partier. Ett stopp liksom. Ibland kan det också vara idé att dra ner  punkten 255 lodrätt nedåt så att kurvan blir en aningens flackare.
Att göra kurvan som en lagermask tillför så klart ännu mera verktyg. Men då bör det nog vara en bild värd att arbeta med. ;-)
Men själva grejen är attt göra en bild lite sämre på sin egen skärm för att den ska se hyfsad ut när den publiceras.

Men det är frågan om såna här operationer ska ses som ett hantverk. Om det vore gjort i en klassisk analog mörkrumsmiljö skulle jag inte tveka att kalla det hantverk. Nog fordras det lite pyssel och övervägande om multigrade, om filter, hårdhet på papper och en del pjattande och efterbelysning. Och nu gör man det med ett par knapptryck. Sen kan man nog ställa sig frågan om vad som är bäst, en mjuk tonkurva eller en hård. Oavsett om det är med kemikalieplaskande eller knapptryck. Och hur det kan tänkas påverka läsaren.

Om detta bekymrar sig sannolikt inte bildens figuranter. Men nu när solen äntligen värmer och det är vår. Och bofinken smattrade igång i parken. Han bryr sig väl inte så mycket om virus och sånt. Och borde man göra det själv? Nja, jag drar mig tillbaka på ön. Två meters lucka är inget större problem. Återkommer.

I betraktandet av konst

Vårsalongen på Liljevalchs i Stockholm är för många en liten tidsmarkör i det kulturella året. Det var inte mycket som kan tänkas uppröra en sölvesborgare. Något kanske, som en rätt rolig parallell mellan flyttfåglar och migration, eller ett slags fotografiskt försök att porträttera papperslösa. Men som sagt, det där med  armlängd har nog med den politiska dagsformen att göra. Och en eventuell konstbildning.
Annars var rätt lite fotografi. Väldigt lite såna där uthållighetsprestationer i stil med femtiotusen korsstygn eller tusen keramikfigurer. Mycket tecknat, mycket målat. Habilt är ett ord som dyker upp i hjärnan i varje sal. En inventering av det senaste seklets ismer kan man säga.
Individuellt, personcentrerat, lågmält, förväntat. Väldigt lite provokation. Väldigt lite av de stora samtidsfrågorna. Och väldigt ofarligt.
Tyckte vi.

(Personerna till vänster är figuranter. För oss okända konstbetraktare.)

Krutrök och väldoft

I den akademiska storstaden strax norr om Stockholm är det tradition att det ska skjutas med kanon i samband med doktorspromoveringar. Ännu en av många smått obsoleta akademiska traditioner. Först ska det pangas vid sjutiden på morgonen, senare en omgång mitt på dagen.  Jag missade så klart själva saluterandet så nån krutrök i bild blev det inte. Lika bra det.

Besättningen, eller servisen som det lär heta är uppställd för fotografering. De verkar ha väldigt roligt, lite uppsluppet på ett nästan studentikost sätt. Det är så klart jättekul att skjuta med kanon. När jag var pytteliten hade jag en idé och undran att eftersom det var tanter och farbröder som skulle bli doktorer så kanske det hela gick ut på att man sköt någon med kanon och sedan fick de blivande doktorerna lappa ihop de skjutna. Lite som en examen. Typ.

I Botaniska trädgårdens orangeri kan man istället dofta på en japansk aprikos som nu står i blom. Den har en synnerligen behaglig lite sötfrisk doft som en bild knappast kan ge rättvisa åt. Ett lite trevligare sätt att skjuta skott på.

(Fuji Xpro2 23/1.4. Första bilden med Nikkor 105/2.5 med Fuji adapter.)