I betraktandet av konst

Vårsalongen på Liljevalchs i Stockholm är för många en liten tidsmarkör i det kulturella året. Det var inte mycket som kan tänkas uppröra en sölvesborgare. Något kanske, som en rätt rolig parallell mellan flyttfåglar och migration, eller ett slags fotografiskt försök att porträttera papperslösa. Men som sagt, det där med  armlängd har nog med den politiska dagsformen att göra. Och en eventuell konstbildning.
Annars var rätt lite fotografi. Väldigt lite såna där uthållighetsprestationer i stil med femtiotusen korsstygn eller tusen keramikfigurer. Mycket tecknat, mycket målat. Habilt är ett ord som dyker upp i hjärnan i varje sal. En inventering av det senaste seklets ismer kan man säga.
Individuellt, personcentrerat, lågmält, förväntat. Väldigt lite provokation. Väldigt lite av de stora samtidsfrågorna. Och väldigt ofarligt.
Tyckte vi.

(Personerna till vänster är figuranter. För oss okända konstbetraktare.)

2020-02-17 10:58   Peter Säflund

Va? Ingen menskonst?
Aldrig får man vara nöjd. 😊

2020-02-17 12:13   Benganbus

Aha, du har myntat ett konstbegrepp! :) Sölvesborgskonst!
Kanske det nya i stället för Hötorgskonst! Ofarlig konst! ;)
B)

Svar från mombasa 2020-02-17 13:06

Jaa, ett nytt ord. Ska bli intressant att få reda på var gränsen mellan ofarlig konst och farlig konst hamnar. Man är ju snabba på att tala om vad man inte ska göra, men en "receptsamling" på vad som är tillåtet borde väl stå på tur. En Sölvesborgskonstmanual! :-)
/ Gunnar S