Winogrand och andra fotografer och sånt som är nästan gratis

Jag sitter och tittar på en dokumentär om Garry Winogrand. Jag använder tjänsten Cineasterna som tillhandahålls fritt via mitt bibliotekskort. Jag kan se tre filmer i veckan. Ungefär vad man orkar med. Nu blev det en dokumentär om Garry Winogrand. Välgjord om än på ett amerikanskt vis med lite för många bekräftande intervjuer. Men ändå. I morgon ska jag nog se en Kurosawa, på mitt medborgerliga bibliotekskort.  Kulturen åt folket. Hur har ni det i Sölvesborg?

(Bild från NY där varje foto per automatik blir ett gatufoto.)

Den nödvändiga oskärpan.

För någon månad sedan tog jag den här bilden. Den har legat på mitt skrivbord sen dess. Jag tror att den går att läsa på flera sätt. Ingångströskeln är ganska hög, Oskärpa ligger inte riktigt i den fotografiska  tiden. Men den är antagligen en solitär. Inget att upprepa för ofta.

Oskärpan och andra brister måste ha det perfekta att spegla sig mot. Det är där konflikten uppstår. Och då menar jag det dramaturgiska begreppet konflikt. Motsättningen. Och att läsaren har så mycket på fötterna att den förstår konflikten. 

Om konstens förgänglighet

En skiss till en skulptur som kanske blev av. Nu i skissernas naturliga upplösning. Naturen återtar. Och det var väl de existensiella frågorna som konstnären Olof Hellström också sysslade med. I ett ständigt pågående försök att gestalta människans ständiga samtal med livet själv. 

(Finns det något fotografiskt sätt att gestalta konst i förfall? Jag kunde inte låta bli att göra en svart ram.  Att det gick att göra en Tri-X simulering utan att det grynade till sig allt för mycket. Hade jag tagit en bild i Olofs ateljé på sjuttiotalet hade det suttit Tri-X i kameran är jag säker på. Och det är ett fotografiskt uttryck som passar bra till Olofs bildvärld tycker jag. Olof gick bort i april 2017.)

Luddigt och om det analoga.

Walliskt svartnosfår. Sedda ovanifrån. I lammstadiet är de här så nära sötchock som möjligt är. Passerar hagen på morgonturen och kliar dem på nacken. Vissa morgnar blir det inte springa, utan en för knän och andra leder mer skonsam framåtrörelse. Då får en kamera hänga med. Så blir det nåt slags processfoto av det hela. Om processfoto skärper bildseendet låter jag vara osagt. 

Gräs sett snett från sidan. Och om analogt foto skärper bildseendet kan också diskuteras. Vilket också görs. På lite olika sätt, här och där. Vilket naturligtvis är bra. Öppen diskussion är alltid bra.

Idag fotograferar jag digitalt. Till nittionio procent. Den sista procenten syftar på några sällsynta sessioner med Rolleiflexen, som dessutom skulle må bra av en tretusenmilaservice. Och då har jag alltid ett väldigt bestämt syfte. Att det analoga ska tillföra något. Och det är alltid frågan om bilder som ligger bortåt poesi eller konstfotosegmentet. Förmodligen handlar det mer om min känsla och nöjdhet än om resultatet i sig. 
Under åttiotalet, det årtionde när jag arbetade en hel del med illustration blev det också mycket fotograferande. Produktfoto mestadels. Väldigt ofta med långtidslånad Hasselbladare. Det blev mycket bilder till manualer och monteringsanvisningar. Och det var i den vevan jag och mina beställare enades om att den tecknade anvisningen är fotografiet vida överlägset. Något jag ofta tänker på när jag ser att Stockholms taxibilars takskyltar fortfarande sitter kvar på taken. Nja, de har ändrat konstruktionen lite sen dess.
Om någon hade erbjudit mig  ett kamerasystem och bearbetningssätt där jag kunde ta en rulle bara för att omedelbart kontrollera exponeringen, där jag kunde frilägga ett objekt med några enkla handgrepp, justera exponering och färgtemperatur. Utan att skicka bilden till färglabbet. Gissa vad jag skulle ha valt. 

Men om nu någon djinn eller annan ande i flaska skulle uppenbara sig och erbjuda  en analog kamera ( med tillhörande mörkrum och övriga faciliteter), vad skulle jag då önska. Vad skulle du önska?

(Översta bilderna med xpro2 och 23mm. Halon, eller vädersolen med Iphone 6.)

The Family of Man

Det har nog gjorts en hel del stora och ambitiösa fotoprojekt genom historien. Ett är August Sanders jättelika inventering av det tyska folket. Ett annat är Edward Steichens The Family of Man. Om man vill veta mer om detta så ligger det, som numera för det mesta, bara ett par knapptryck bort. 

En intressant detalj i Steichens mastodontprojekt är att det redan på sin tid var ifrågasatt. Dels själva uppsåtet, syftet och den form som utställning och bok kläddes i. Att det fanns ett postvärldskrigsperspektiv är odiskutabelt. Ytterligare ett försök till ett ”Nie wieder Krieg!” Fast med ett amerikanskt tonfall och, enligt en del kritiker, amerikanskt kolonialistiskt perspektiv. Och visst är det så. Bilderna uttrycker i många fall en exotiserande syn på resten av världen. Och hur är bildkvaliteten? Ja, skiftande tycks ha varit den allmänna meningen. Det är en blandning från professionellt foto till amatörfoto med vägen över entusiastiskt fritidsfotografi. Det var tydligen Steichens mening och avsikt att det så skulle vara.
The Family of Man gjordes främst som en utställning som turnerade jorden runt under ett antal år( Liljevalchs konsthall 1957). Som bok gavs den ut i flera olika utstyrslar, allt från foliant till lågbudget i magasinsformat. Uppslagen kännetecknas av olika stora bilder, ofta en radda av små bilder som ibland ligger nere i undermarginalen, ibland i yttermarginal. Det är som man säger en ”kreativ” layout, lite tidstypisk vilket även gällde själva utställningarna. Den utgåvan som gjordes av tidningen LIFE kan man rätt ofta hitta i en del boklådor och antikvariskt. Det är en utgåva som tyvärr har den billigt utförda rotogravyrens problem med bildskärpa. Rotogravyr är annars en utomordentlig tryckmetod numera ytterst sällan sedd i nytryck.
 Och hur gick det för August Sander i ett tyskt tjugotal? Hans Menschen des 20. Jahrhunderts var ett banbrytande verk. Att såna här sakliga redovisningar av ett folk senare inte skulle falla nazisterna på läppen var så klart givet. Det är inget insmickrande fotografi, egentligen helt sakligt. Die neue Sachlichkeit. Saklighet och sanning var väl (och är väl) inte nazisternas paradgren. Så blev det som det blev med det också. Men många bilder finns kvar. Sök på August Sander. ”Konditorn”  är nog den mest reproducerade bilden.