Apropos skärpa och ett lite annorlunda sätt att förhålla oss till tekniken.

Jag är tecknare och fotograf. När jag tecknar har jag ett flertal parametrar att förhålla mig till. Om jag Exempelvis väljer ett papper (Steinbach 250gr) med satinyta och hyfsat hårda blyertsstift HB eller kanske ner till 2B och ser till att de är ordentligt vässade (antagligen använder jag i stället min stiftpenna 0,5mm) kan jag teckna mig fram till små detaljer och vad som i fotografikretsar kan uppfattas som skärpa. Väljer jag i stället ett papper med lite mer gräng (varför inte Caslon lanaquarelle 250gr eller möjligen ett Fabriano om det finns nåt kvar på lagret) och mjukare bredare stift kommer det att resultera i ett lite mer ”oskarpt” intryck. Jag har alltså möjlighet att skapa bilder med olika uttryck. Jag kan driva det till sin spets och teckna med en 0,1mm Rotring på bestruket papper, då snackar vi helt plötsligt om kontrast. Så det finns olika möjligheter att skapa olika uttryck i linje och svärta.
Men i fotografi verkar bara skarpaste tuschpenna och hårdbestruket papper vara det enda som gäller. Vilket naturligtvis är lite trist eftersom det finns så många fler uttryckssätt i fotografi. Men det är klart,  man säljer inga nya kameror på oskärpa.

(Ni som funderar på vad en Rotring är eller Steinbach och Caslon  är så är det tecknarbegrepp liksom lite grann som HP5, Plus-X, Rodinal,D76, Fomapan med mera.)

(Bild: Greenwich Village. D300 24-75mm. Intensivt rådbråkad och oskärpad. Eller lite som grängat papper, stift mellan 3B och 6B.)

I köket och ett fotofynd.

Morgonspring som vanligt. Det är lugnt på ön. Många är hemma i grottekvarnen. Lite kyligare i vattnet men morgondoppet känns fortfarande bra. Lite skogsarbete med att korta ner hasseln vid arbetsbänken. Olja in arbetsbänken. Tecknar en stund och börjar med nån slags färgarbete. Sånt jag inte pysslat med på länge. Och att översätta fotografi till tecknad bild utan att det blir platt upprepning.

Kikärtsbiffar enligt något recept på nätet. Blir nog bra. Kanske lite torra för min smak. Men morotstzatzikin fick godkänt.

(Ett kök i arbete.)

Hittade en bok med David Douglas Duncans bilder på Picasso och Jaqueline. Den påminner rätt mycket om Edward Quinns ”Picasso i arbete”. Hittade i en skänkeslåda med böcker ett stycke bort på vägen. Femtiotalsfotografi. Det här är amerikanskt femtiotalsfotografi. Duncan som en av många krigsfotografer, han hann beta av både det andra världskriget, Koreakriget och Vietnamkriget, hamnar i Europas femtiotal bland konstnärer och författare i kulturens mecka Paris St Germain. Berlin som kulturmetropol var skändad sen många år tillbaks. Och vem är störst, och mest bildmässig där? Pablo Picasso så klart. Men Duncans bilder utgår i stället från Jaqueline Picasso, den ständigt närvarande musan. Robert Capa har väl för övrigt tagit en av de mest berömda Picassobilderna, den när han går med ett parasoll på stranden, och skuggar Jaqueline. Ta en titt på den bilden igen om ni inte gjort det. Det finns en ganska tydlig blink i den bilden.
Hur som helst, om man bortser från en lätt panegyrisk text så är det fina bilder. Svartvitt så klart. Behagligt kornigt med en smakfull oskärpa. Om Duncan kan man så klart läsa allt som behövs på nätet.
Om typografin i denna bok. Tidigt åttiotal och lite för mycket halvfet. Trångt kägel (litet radavstånd). Men hyfsad repro, åtminstone för den tiden.

(Ute på skären. Lillskärgården söder om Svartlöga. En plats för om inte inspiration så ändå kontemplation. Lägg märke till kondensstrimman till vänster i himlen. Såna har varit sällsynta denna sommar. Det flygs mindre. Det bullrar mindre.Fuji Xpro2 23/1.4)

Bästa kamera liksom

Kan man undra över och det görs i en tråd signerad Mikael Good här på FS. Det är en trevlig läsning många inlägg, och många, många tankar. Önskemålet verkar vara en kamera som i princip bara gör det den behöver göra (vilket naturligtvis är en svår fråga i sig). Allt för många finesser är av ondo är den allmänna meningen. Och ampra påpekanden att det är just det som håller ner priset på grunkorna.
Men man skulle kanske kunna tänka att en kamera må ha en massa funktioner och man får aktivera dem allt efter som man behöver dem eller finner ett visst nöje i att ha dem. Somliga vill filma andra behöver kanske gaffling, byta AFmetod eller vad det nu kan vara. Man får liksom komponera sin egen kamera med de ingredienser som finns till buds. I stället för att stänga av dem. Lite grann som en PC. Man fyller på den allt efter som man behöver.

Jag skulle vilja ha zoomobjektiv med tydliga klicklås på de vanligaste brännvidderna. Jag önskar en ESR som har Pentax spotmatics tumgrepp för ljusmätare, läs aktivering. Jag skulle vilja ha min Nikon F med samma funktioner som den hade då. Jag skulle vilja ha en strippad, avskalad Fuji Xpro2. 
Frågan är dock om man blir en bättre fotograf för det?

(Jo, nog börjar Coronaförsiktigheten gå lite granna på nerverna, även om vi inte är i riskgrupp. Naturen här omkring känns lite uttömd. En vill gärna ta sig in till en stad och se och vara 24mm-nära folk. Det får bli nåt från arkivet.)

Favoritfotograf?

Gå gärna in i en tråd här på FS-forum om fotografer som betytt mycket. Tack Terje Hellesjö för det. Det är en intressant tråd och utan att förringa den  rätt förutsägbar. Gissa vilka som hamnar i topp? Samtidigt dyker en del okända lite yngre namn upp. Och det kan såklart sätta igång en fundering. Eller ett par. Först den om de som ofta hamnar i topp. Det är de gamla namnen, nittonhundratalets stora elefanter. Med all rätt. Det är nästintill ett axiom att HCB har betytt otroligt mycket för det dokumentära fotot, och att Anselm Adams är landskapsfotografiets nav. Men stopp där. Alla elefanterna, mina favoriter inräknade, har väl tagit en del halvkassa bilder de med? Men vilka bilder ser vi? Vi ser naturligtvis ett urval, de bra bilderna, de som publicerades, de som passerade utställningarnas nålsögon, de som likt ett envetet sandpapper slipats fram och curerats i sammanhang efter sammanhang. Och där tiden, historien i sig hjälper till att curera urvalet.

Och inte att förglömma de omständigheter som kan göra en fotograf extra intressant. Som Vivian Maier är ett bra och välkänt  exempel på. Maiers bilder är naturligtvis fantastiska i sig men håll med om att historien ger en alldeles extra krydda. Och samtidigt hur man så att säga sållat, curerat de enorma mängderna negativ hon lämnade efter sig.

Man kan också ställa frågan, vilka är dina favoritfotografier? Vilka bilder tror eller anser du har betytt mest för ditt fotografiska bildseende?

Och här i detta sammanhang kan man låta sanningens minut infinna sig. Hur många av dina (mina) bilder håller hela vägen ut? En bra terapi för det fotografiska egot är att vi tillfälle gå igenom sina lådor och diskar och med stränghet välja ut de bilder man själv tycker håller hel vägen ut. Och gärna motivera det på ett trovärdigt sätt. Och kanske tänka bort bildernas privata kontext. 

(Och mina egna favoriter då? Jo, jag instämmer nog i en hel del av det som skrevs i tråden.)

Behöver bilder text?

och andra tankar i augusti. När man nu inte gör många knop. Och processfotar.

Det finns en intressant skillnad mellan fotografiet och den målade bilden. Abstraktion i måleri är inget större problem. Det verkar som abstraktion snarare triggar igång en tolkning. En målning med hög entropi kan till och med uppfattas som lättare att läsa än en bild som är mer sammansatt och komplex till sin natur. Kan det ha att göra med att vi fortfarande uppfattar det fotografiska bildspråket som en slags ersättning för verklighet. Så här ser det ut. Fotografiet som bildbevis. Och ett fotografi med hög entropi åker inte snålskjuts på tanken om konstnären, bildskaparens eventuella intentioner. En målning ska tolkas, tänker man. Ett foto ska visa något. Om man vill hårdra resonemanget en smula. nu har det här resonemanget inte ett dugg med bilderna i den här bloggen att göra, men vad vore en fotoblogg utan bilder. Och man tager vad man haver.

Att vissa motiv mår bra av oskärpa.  Därför att oskärpa tillför något torde vara en högst etablerad sanning i fotokretsar.

Och att skärpa, inte knasterskärpa ibland är rätt. Det finns egentligen alldeles för många parametrar i foto och bildspråk för att göra det hanterligt. Det är som att bilder har en slags kameleontegenskap. Kvantmekanisk rent av. Man ser en bild på ett sätt så visar den sig vara nåt annat. Och fortfarande, bloggens bilder idag har egentligen väldigt lite med det här resonemanget att göra. Eller..?