provkörning av ett objektiv

I Uppsala universitets trapphall finns en del gamla gipser som i kombination med ett speciellt ljus lämpar sig väl för att provköra objektiv i. Det är både ett diffuserat dagsljus genom takkupoler och en del konstljus. Inte så mycket just här i dunklet, man får dra upp iso ett par steg och det får såklart tas med i beräkningen vid utvärderingen. Jag tycker ändå att det här fullständigt manuella Meike 2.8/28 levererar rätt bra. Också är det så kul att fotografera på "riktigt". Inget autofokus, manuell tid och bländare. Hyperfokalskala finns. Man får tänka till lite. Inte ha alltför bråttom. 

Lite grann om porträtt och fotografiska förlagor

Någon som är bekant med Rembrandtbelysning? Sådan erhålles, enligt Herman Hamnqvist en av grundarna av  Sveriges Fotografers förbund, genom att modellen placeras 130 cm från ett fönster och kameran 230 cm in i rummet. "Skulle skuggsidan utfalla för mörk, får man tillgripa reflexskärmen, men med den yttersta försiktighet, så att icke den önskade effekten går förlorad". Tips från 1903.
Den här bilden skulle säkert ge Herman Hamnqvist kalla kårar. Ljuset nästan frontalt, inte riktigt. Bakgrunden så nära att både kärnskugga och slagskugga blir mycket tydliga och högst närvarande.  Frågan är om Hermans fotografiapparat mäktade med ett såpass kort skärpedjup som den här bilden har, eller om det alls vore önskvärt på Hermans tid. Sånt vet vi inget om.
Det här är Hanna. Hon är bland annat silversmed på halvtid. Hon har hjälpt mig med att vara modell för de bilder jag behövde till min utställning "Allt det vi inte såg". Jag har använt fotografierna som skissmaterial till ett antal teckningar. Inte just den här bilden dock.
Att använda kameran som skissblock är inget nytt. Impressionisterna var aldrig främmande för det. Zorn gjorde massor av sina etsningar direkt efter fotografi. Såg en intressant utställning på Thielska galleriet i Stockholm förra sommaren om detta, signerad Annica Karlsson Rixon. Man kan se det i Zorns etsningar. Den fotografiska förlagan är ytterst närvarande.

Jag gillar porträttfoto som har någon slags rumslighet i sig.

och bakom objektivet sitter väl antagligen en kamera.

Jag är nog inte ensam om att ha en lite för stor maskinpark på den fotografiska hyllan. Som jag dessutom har förmågan att ytterligare utvidga. Men jag köper begagnat så det är väl ändå lite recycling över det hela. Grejorna fyller på något sätt ändå sin funktion. Bilden här ovan har väl alla typer av oskärpa en bild kan tänkas ha? Nej, skakningsoskärpa saknas, och faktiskt inte heller fel fokus. Nej, skärpan ligger där den ligger. Här är det rörelseoskärpa som gäller. Och enbart det. För att ta den här bilden är en stor sensor, ett vältecknande objektiv av kvalitet och ett stativ av nöden.

Syftet med bilden, och ett antal andra bilder som togs samma dag ( tack Hanna) var att fungera som skissunderlag till ett antal teckningar. Men borde det inte räckt med en mobilkamera? Eller en betydligt enklare utrustning? Och stativ? Det finns ju VR. Nej. För det här arbetet behövdes bra grejer, bra bildfiler. En mobilkamerabild hade fungerat alldeles utmärkt i sin egen värld, men så fort den hamnar utanför, i printvärlden, i trycksaksvärlden, i de stora skärmarnas värld och i andra världar så är den ohjälpligt distanserad. Jag behöver helt enkelt väldigt bra oskärpa i just den här bilden. Var sak har sin grej.  Syftet är att bilden i framtiden blir en av flera ganska stora printar utifrån en bildidé som jag funderat på länge. Jag kan naturligtvis inte lova att det blir av men om jag nu har bra råvaror så är möjligheten i alla fall närmare. Fast tanken att använda bilderna som fotografiska förlagor för att teckna en fotografisk oskärpa kittlar onekligen lite.

( D800 24-70mm 2.8.   bl. 9  1/4 sek.)

Ak Garnapa

eller Elisabeth Bucht är en duktig konstnär i det textila facket. Dessutom är hon genuint empatisk. Nu arrangerar hon en utställning med bilder som grupper inom TRIS (Tjejers rätt i samhället) har gjort. Med stöd av Röda Korset. Vill ni se det kan ni bege er till Åhuset Walmstedtska gården i Uppsala. Vernissage de 16 mars.

(Och apropos det här med porträtt och ljus från fönster. Och rummets närvaro. Och väldigt mycket korn. Annars är det inte så mycket trix i photoshop. Lite, lite försiktig skärpa i ögonvråerna dock.)

Veckans funderingar kring gatufoto.

Hasselbladspriset delades i år ut till den japanske fotografen Daido Moriyama. Jättekul tycker jag som har haft honom i favoritstallet i många år. Moriyama beskrivs ofta både av sig själv och andra som en ”Stray Dog”. Att vara en herrelös hund, att vara den där strykande gathunden, ägd av ingen.
Moriyama har också fått epitetet "leader of the jerky blurrists", eller på japanska, buréboké-ha no kishu. Ledare eller kanske snarare inspiratör för en grupp fotografer som bland annat tog det där med oskärpa till nya högre höjder.
En lite intressant sak i sammanhanget är att DM i hyllningarna benämns som gatufotograf och hans bilder som gatufotografi. Fast ska man vara petig så är den tidige DM inte gatofotograf och hans bilder är inte gatufotografi. Men någonstans under hans verksamhetsbana blir han det och likaså bilderna. En definition och formulering med vidhängande "regelverk" dyker upp. Oklart är huruvida Moriyama själv definierat sig som gatufotograf. Och kanske en fråga av akademisk art.

Den arga hunden på bilden är nog mest arg för att den förväntas vara det. Och är definitivt ingen herrelös hund. Men är man nu satt i koppel för att hålla ordning på en spontandemonstration mot en nationalistisk och kulturkonservativ partiledare på den högra delen av högerkanten kan man ju bli förbannad så hund man är. Det finns roligare jobb för en hund. Hämta pinnar och nosa upp grejer till exempel.

( bilden är tagen med ett 50mm, beskuret till nånstans i  85-105 mms härad. Och hamnar då lite mer i det synfält som dikteras av näthinnans tappar.)