De flyende

Ingolf Kaiser, är ett mycket intressant konstnärsskap. Ingolf som var som mest verksam under sjuttio och åttiotalen visas upp i en väldigt fin utställning på Uppsala Konstmuseum. Den är inte heltäckande men "Vagn för flyende" finns med. Det är en stillsam men samtidigt väldigt effektiv gestaltning av denna i historien ständigt pågående flykt. Ingolf har själv den historien i sin ryggsäck. En speciell detalj med verket är att det första gången, nån gång på sjuttiotalet visades på det lilla Galleri Ett i Uppsala. Samma galleri där jag sitter och vaktar min utställning "Allt det vi inte såg". Och hur Ingolf lyckades bygga upp vagnen i det lila rummet är om inte en gåta så åtminstone ett magnifikt sätt att utnyttja ett utrymme. Jag minns vagnen från den utställningen och hur gripande den var och att den hängt med i min bildminnesbank sedan dess.  

Objektet med rullarna, cirka 300 skisser inrullade och förslutna. "De flyende" är ett försök att gestalta det här med flyktingar som är siffror i en statistik. Men varje individ är en berättelse. Statistiken kommer antagligen leda till att berättelserna fortfar att vara stängda, inte sedda. Nåt vi aldrig såg. Man ska våga se. På väggen bakom hänger verket ”Allt det vi inte såg II”. Nittio blundande självporträtt.
Hela utställningen försöker gestalta detta att inte se. Vilket är en lite granna delikat uppgift om man ska arbeta med synliga saker. Alldeles oavsett ingår kamera och foto som en väsentlig del i gestaltningen även om det inte förekommer några foton i själva presentationen.
Det är kameran som skissblock helt enkelt.

Om sedan besökaren går därifrån med en gnagande tanke vad det nu var som besökaren själv inte sett i sin egen värld har nog konceptet lyckats hoppas jag.

Om vikten av att vara tydlig när man gör skyltar

Oavanstående skylt hittad i Windermere, Yorkshire är komplett. Finns det något mer att påpeka?

För att i någon mån motarbeta rådjurspopulationens härjande bland rosor och akvileja gjorde jag den här skylten. Det finns skäl att misstänka att den är heltäckande och förståelig.

Extrainsatt blogg. Lite grann från gatuperspektivet

Idag är det bandyfinal i min stad. Därav extrainsatt blogg. Villa Lidköping mot Västerås.

En winner. En looser. Bandy är en ganska vänlig sport. Om det ingår att som hängiven supporter laddad med en så kallad bandyfrukost ( pyttipanna med ägg och en öl därtill. Eventuellt en jamare.) är det svårt att uppamma nån sån där huliganattityd. Det är liksom lite tradition och folkfest över det hela. Men en vinner... Västerås damer tog guldet. Och Villa Lidköping herrar sitt guld. ( Det var visst lite stökigt på en läktare. Kanske inte tillräckligt med bandyfrukost helt enkelt.)

Men jisses vad tiden går...

Att vakta utställning kan bland annat innebära att lyssna till två farbröder i en fotopodd som  diskuterar förhållandet sensorstorlek, brännvidd, bländarstorlek...Eller läser några rader i Kurt Bergengren: Fotografera är nödvändigt. Det är väldigt långt däremellan. Sen blir det några sidor i Ljudmila Ulitskaja: Det gröna tältet. En sån där rysk roman, tegelstensformat. Massor av personer och en linjär berättelse som går i framåtriktning. Man kan få tiden att gå på olika sätt. Skriva lite i en blogg till exempel.
 Den här bilden på ett av barnbarnen, femman, får mig att tänka på två månader som är en förskräckligt kort tid i mitt perspektiv, men i den här unga damens är det ungefär ett tolftedels liv. Om jag räknat rätt. Och den här bilden, en sen januaridag, iskalla fingertoppar och allt det där.

Men idag är det vår. Luften andas av en försiktig tillförsikt. Jag hör bofinkens smatterfanfar, Jag är här nu! Kniporna som ligger och tjyv-vakar över sina holkar. En stigande lärka. Flockar av sångsvan vid horisontranden. Och axlarna som sänks.

Om samvete, ovanligt lite kondensstrimmor och gammal film.

För ett par år sedan bestämde jag att nu är det flygfärdigt. Anledningen heter Alvar-Thilda-Sixten-Idde-Loa-hedda-Nils. Jag tänker gå till deras familjehistoria som en farfar/morfar som åtminstone gjorde lite grann för att underlätta deras tillvaro. När de i sina medelålderskarriärer har att arbeta med problem som min och tidigare generationer har ställt till med. Vad gäller flyget tänker jag att det var kul så länge det varade. Jag tänker också att det huvudsakligen vegetariska köket är godare, och är en roligare utmaning i köket. Och lite annat. Jag väljer att lita på 97 procent av forskarsamhället i miljö och klimatfrågor. (Oavsett vilken fråga som dyker upp brukar det alltid landa vid att två tre procent av forskarna har en avvikande mening. Inte helt klarlagt varför.) Och jag hejar på alla Gretor och de massor av unga människor som tar till det fredliga vapnet som står dem till buds, nämligen strejk och protest. 
Och idag syns inga kondensstrimmor. Men det är förstås inte takeoff- landing på Arlanda vid tiden för denna bild. Det mörka nertill på bilden är en bit av rikets bästa åkermarker. Med högsta bonitet. Där är det dumt att bygga köplador och lägga asfalt. Vrider man blicken 90 grader vänster ser man förskräckelsen. 
Idag prövar jag åter ett nyköpt, begagnat Fuji 23/ 1.4 och det är väl inte riktigt den här typen av motiv det objektivet är ägnat, åtminstone inte i min arsenal. Men det är ett trevligt objektiv som jag förväntar mig mycket nöje av. Och när jag sitter framför datorn och bearbetar den här bilden så kommer jag osökt att tänka på den där svartvita diafilmen Agfa Diadirect. Nån annan som minns den?
Och så ser jag vårens första trana. På väg norrut. Men den blir det ingen bild på. Med ett 23mm.