Om oskärpa och brännvidd. Lite mer tankar i sommarhagen.

Nattviolen står i hagen. Ett par stycken. Bortsett från det att det finns två varianter, grönvit nattviol och nattviol av den här orkidéen, vilket mitt besök och högst trovärdige ciceron i gröngräset berättar. (Är man professor i botanik så har man auktoritet.) Ståndarknapprummen i den grönvita bildar vinkel mot varandra till skillnad från den den vanliga där ståndarknappsrummen är parallella. Se där en skillnad att jämföra.
   Nattviolen växer ofta på gräsbackar i skogen, ibland hedar och som här i mulbetad mark. Och där dyker den upp, fotografens fråga, hur beskriver man en nattviol i bild? Bortsett från den objektiva redovisningen, artnyckeln att känna igen med. Såna bilder finns redan väldigt gott om. Eller är det något annat som skulle kunna lyftas fram. Namnet nattviol berättar onekligen om dunkel. Så varför inte försöka ta bilden mot en delvis mörkare fond. Och ha lite ljus med i bakgrunden. Man ser mörker bättre om det finns ljus, ja det är det där med att jämföra.
   Men hur beskriver man doften i bild? Viol berättar om väldoft. Den grönvitas doft har en ton av vanilj säger floran. Bägge doftar i skymning och natt. Dofter, särskilt väldofter är väl ofta ganska subtila, inte helt och klart definierade. De är ganska oprecisa, de påminner om, och så vidare. Till skillnad från de mer oangenäma lukterna.
   Ett sätt att beskriva oprecisa, och subtila saker kan vara genom att utnyttja olika former av oskärpa. Lite grann. Kanske så att just den där viktiga detaljen inte är riktigt skarp. Det tycks mig som en liten, liten oskärpa triggar ögat att försöka se, att anstränga sig. Vilken typ av oskärpa som fungerar bäst, och var i bildplanet oskärpan bäst kommer till sin rätt är nog olika beroende på motiv och andra parametrar som till exempel vad som är bildens underliggande berättelse.

Att åstadkomma den här bildens oskärpa är tämligen lätt. Det är inte mycket vridring på objektivringen som behövs för att det ska bli oskarpt, särskilt om man vill ha ett kort skärpedjup. Och slumpen i form av en liten, liten vindpust kan hjälpa till. Och oskärpan gör det svårt för min ciceron att i efterhand avgöra ståndarknappsrummen. Var det den grönvita eller? Se där, ytterligare en obesvarad fråga.

(Nikon D800, Micro-Nikkor 55mm 2.8. Och här är det manuellt som gäller. En raw-fil är till god hjälp för att få ner exponeringen i bakgrunden.)

Inte badväder.

Inte badväder eller båtväder heller. Liksom inte väder alls. Men det finns inomhusarbete att göra. Ett omslag ska färdigställas och skickas till kund. Ett köksgolv ska målas. En vädret passande gratinerad löksoppa ska göras, förstärkt med lite skogslök, eller kajplök som de säger på Gotland.
   Fast badväder, det är nog inte mer än åtta-nio grader i viken...jag går mot trenden. Den där, titta på mig, jag vinterbadar! Med bekräftande bild på sociala medier. Varför görs saker i flock? 
   Till fotografiets natur hör att det har en bekräftande dimension. Bilden som sanningsvittne. Samtidigt är vi nog mer än nånsin överens om att bilder ofta ljuger värre än en häst travar. Om man då betänker att bilders sanningshalt avgörs från vilket perspektiv mottagaren har. Då blir mottagarens ansvar i kommunikationsprocessen betydande. Mycket handlar också om vilken "yta" bilden projiceras på. Och då menar jag socialt medium, tidning, trycksak, utställning et cetera. Och finns det en beställare med i processen? Kan vi se det och hur tydligt är det i så fall? Och då blir det fler frågor som helst ska besvaras för att vi ska förstå bilden fullt ut. Vilka har tid med det, när det nu gått inflation i bilder?

Men vi har alla våra kanaler, våra små hagar där våra bilder möter betraktaren. För även om det är så att det publiceras oräkneligt antal bilder varje dygn så angår ytterst få av dessa bilder mig. Jag kommer helt enkelt inte se dem. Gudskelov.
  Men däremot kan det vara idé att, åtminstone som gott föredöme rensa bort en massa bilder som ligger ute i molnet. För det måste ändå vara en lysande affärsidé att lagra mänsklighetens bortglömda bilder. Elektroniskt skräp. Mycket energi går åt.

(En sväng ner för att titta till båtarna i morse. Rätt mycket snedställt regn. Xpro2 50/1,4. En liten vända i Efex Silver. Undrar varför det heter "som en häst travar?) 

Nyttigheter ute i spenaten

Nu är skogslöken som bäst härute på ön. Den växer rikligt på sina ställen och en liten brandskattning då och då gör ingen skada. Jag brukar steka den i lite olivolja och strössla på lite flingsalt (så där som alla TV-kockar gör). Ramslöken är på gång den också. Med den kan man ersätta vitlöken i den marinad där kycklinglårfiléerna ska ligga och vila. Eller göra pesto.

Gräslöken verkar ha trivts med en kall vår. Kämpahög är kanske en överdrift men åt det hållet. Vitlöken som sattes i november trivs den med. I år blir det kanske en skörd som räcker hela året. 

Och häromdagen sattes både den gula och den röda löken. Färsk lök är inte på något sätt fel i köket.

Strömming a la Mediterranée

 För inte så många år sedan hade jag ett säkert strömmingsställe i Blidösundet, Stockholms skärgård. Jag kunde oftast placera ekan med millimeterprecision med hjälp av tre enslinjer. Och drog strömming. Alltid. Säkert som snus eller amen i kyrkan. Men nu är lite annorlunda tider. Det händer något i Östersjön och Bottenhavet. Strömming får man handla på ICA. Och den är dessutom fångad i Västerhavet. alltså sill, i microformat. Det som händer har inte så mycket med skarvar eller sälar att göra är min tro. Huvudorsaken ligger nog på andra mindre smickrande plan.
   Men så här gör jag. Ett kilo strömming. Saften av en citron, två kanske tre vitlöksklyftor, en duktig knippa timjan, ett par nypor koreansk chili. Generöst med olivolja och salt så klart. Marinera i en timme eller mer. Grilla på het grill. Strössla med nyskördad persilja. Servera omedelbart på eller med ett bra knäckebröd, efter smak och lynne. Själv brukar jag oftast Sandströms roslagsbröd av äriltyp. Se till att gästerna har en välutvecklad hunger innan.

Bon appetit!

(Det här borde bli blogg nummer 500. Värt att fira kanske. Och bilden är inte från Blidösundet men väl från Lambskär  i ytterkanten av Svartlögafjärden. Hårddiskarnas bildminnen är det man ska leva på nu några månader framåt.)

En dag i början av september

kan börja med en död näbbmus på vägen. Sen kommer en ny regnskur. Nåja, man ska väl duscha ändå. 

Hjullastaren är inte i gång i dag så då betyder det mestadels tystnad.

En våt dag men den här överraskas av hastigt frambrytande sol. Det är gott om dem. Mördarsniglar kallas de allmänt men så mycket mord kan man inte se i de ögonen. Snarare en asätare som inte är nån finsmakare direkt. Släkten duger gott på menyn. Jag vill inte påstå att vi ligger i krig men med sax och en burk blir det en vända varje morgon. Är man invasiv så är man. Och får stå sitt kast.

Hörs det på tonen att det inte varit nån höjdardag. Det spännande fotografiet är avlägset.