och nu ska jag fundera runt gatufoto...

Det här är ett gatufoto. Det föreställer en gata och en person. Som gör nåt. I det här fallet promenerar på gatan. Personen i fråga har klätt in sig i genomskinlig plast, vilket om man är utsvulten på skojigheter kanske skulle kunna räcka, åtminstone till en liten, liten knorr. Fast. Nu regnar det så plasten har sin förklaring  och det är faktiskt en riktigt usel gatufotografi-bild. Dessutom är det fel brännvidd. Eller, ja, det var väl rätt från början men det behövdes liksom lite för mycket beskärning i bildbehandlingen. Dessutom står det en soffa i förgrunden. Det borde det inte göra. Finns säkert någon kompositionsregel som förbjuder det. Glömde jag att säga att bilden är oskarp? Och aningens överexponerad.
Fortsättning följer.

( Idag tog jag fram min lilla Fuji X10. Den har ett besvärande glapp i objektivet. Det fungerar som så att man vrider objektivet för att sätta igång kameran. Sen vrider man vidare mot den brännvidd man så önskar. Ganska finurligt. Så länge det fungerar. Nu finns ett glapp så att kameran slår av nånstans vid 50 mm. Ibland. Detta glapp är egentligen inget problem. Om man tänker fast brännvidd. Och det går ju alldeles utmärkt att göra.
En skojig detalj är att brännvidden på objektivet anges ekvivalent med 35 mm format.)

Påskproblem och annat

Kommer ut till ön och upptäcker att ödatorn fortfarande har CC15. Och det är något som jag inte längre åtnjuter. Det har sina sidor att bli friherre. Och jag vill inte ha några goda råd. Jag biter huvet av min egen glömska. En dator står därhemma redo att fraktas ut, med alla de program av modell lite tidigare generationer som jag behöver. Gaah! Och jag vill pyssla med min blogg. Och raw-filer.

Var på Kulturhuset häromdagen. Högt och lågt, men, ett alldeles fantastiskt initiativ. Såg förra gången också. Kent Andersson föll mig i smaken, alldeles särskilt, men det fanns mycket annat välgjort och sevärt också.

En bild på första blåsippan får det bli. Och det är mobiltelefon. Denna hopplöshetens ergonomi. Blåsippornas eget makroklimat nere vid viken. Lite varmare, lite soligare.

Fjärden ligger fångad av is. Ett tag till. Ett par grågäss på Sandviksgrynnan. Men de ser du inte. Jag har fast glugg och en 35:a Fuji X är inte ett tele. ( Se där, så blev det lite kamera och teknik också) Men de här bilderna är tagna med en uråldrig Iphone. Jag skäms.

När jag vaknar efter dagens middagsslummer har solen och dygnet redan nått hit. Man läser ljuset på skuggorna. Idag Dymmelonsdag.

Glad Påsk alla

Sjunkande skepp

har vi sett då och då i vår lilla hamn. Såna här restaurangskepp är ganska sorgliga historier. Gamla nitade skrov, som i princip är uttjänta har fått överbyggnader, ofta i flera omgångar och utan  större insikter om hur fartyget egentligen borde se ut. Skrov från förra seklets början, överbyggnad från sent åttiotal toppat med verandadäck från tvåtusentalet. Att de förr eller senare sjunker är inte så konstigt.

Men det är inte så länge sedan man kunde se riktiga båtar här som gick spannmålstraden upp till kvarnarna vid ån. Det var Pavona, Sydfart och Larghetto  (ex. Östfart) som höll ut i det längsta. Sydfart var nog hon som la på haspen. Minns en grå oktobermorgon när hon tuffade söderut nerför ån. Hon gick på lätten och såg på något sätt märkvärdigt befriad ut.

Pavona seglar efter vad jag kan förstå fortfarande, välskött och Bristol fashioned  under nederländsk flagg.  Sydfart har tagits om hand av en intresseförening och är i goda händer. Hon lär vara Sveriges äldsta ännu seglande fraktfartyg. Östfart har haft  en mer brokig historia. Hon lär efter ett antal äventyr, konkurser, kvarstader med mera hamnat  nånstans i Afrika. Pavona

Och här lite grann om Sydfart

och slutligen lite grann om Larghetto

(Bildkvaliteten är inte riktigt på topp här. Scannade negativ  och bilderna togs aldrig i något direkt syfte att vara fotografiska mästerverk utan mer av kameran som skiss och kom-ihågblock . Jag använde bilderna till en serie teckningar som gick under titeln "Natt vid ån". men som skisser dög de i alla fall.)

Lite nya perspektiv,liksom

Ibland är det bra att titta lite extra och från ett annorlunda håll när man umgås med konst och bilder.

Och ibland kan man titta på nåt annat intressant istället.

Konsthelg med salonger, utställningar och lite annat. Oskärpans år 2018.

Ännu gråare

Ännu gråare dag. Idag ska en god vän få en laddning nya stamceller. Det är inte gjort i en handvändning. Med donerade celler är riskerna betydligt större. I såna lägen är man nog rätt ensam i världen. Fast det finns familjer och vänner överallt runt i kring. Och vi håller alla tummar som finns. Och hoppas att biverkningarna håller sig innanför uthärdlighetens gränser.