Oskarpt är bäst

Hej alla och god fortsättning.
Jag funderar runt bildskärpa. Den övre bilden är fotograferad med en Rolleiflex med Tessar 1:3,5. Oklart vilken filmsort, papper, och kemi som ligger bakom. Det är mjukt helt i tidens anda. Bilden tagen någon gång under kriget. Och för att ytterligare mjuka till det används ett litet filter med ingjutna koncentriska ringar i glaset. Eller hur man nu ska förklara det. Jag har filtret kvar. I ett litet läderetui. Jag tror att det är ett porträtt av en gammal släkting i Dalsland. Det här är bilden rätt ut ur scannern ( Epson V750 pro)
(Som den slarver jag ibland är har alla inskannade bilder, "Bertils bästa", bara försvunnit så där. Pappans bilder, alltså. Så, nu fick  scannern tuffa igång igen.) 

Den här bilden är tagen med en Pentax spotmatic och ett 105 mm Takumar, full öppning. TriX och D76. Den har en annan oskärpa. Tidigt sjuttiotal, kanske 1972? Skärpedjupet är kortare än kort. Ganska tunt negativ. Inte ökar inskanningen, eller i det här fallet avfotograferingen ( D800 Micro-Nikkor 55mm, stativ, led-ljusbord, lite fix med fixerande glasskiva.) upplevelsen av något som skulle kunna kallas skärpa. Jo föresten, lite grundskärpning i CR, sen PS och högpass med klart ljus, så nog blev det lite mer drag i bilden. Ska nog fortsätta och pricka dammkorn, dra på lite, lite mer kontrast också...
Men, oavsett oskärpa, nog är leendet smittande ändå? Tack Maria P.

2018 ska bli oskärpans år! 

Inte för hundvänner och kattvänner

Colloredo-Mansfeldský palác  på Karlova 189 alldeles ner vid Karlsbron i Prag är en spännande konsthall med mycket nytt och aktuellt i konsten. Ett gammalt barockpalats, lite lagom utkylt, slitet, blir det en fin kontrast mot den utställda konsten. Det här verket såg jag för ett antal år sedan. Makabert. Ja. Men ändå lite, lite grann på pricken. (Ja! Jag har varit både hund och kattägare jag med.)

Lite musik kanske?

Lite granna annorlunda toner i julstöket. Tarraband. Nadin Al Khalidi  och Filip Runesson här i bild från ett fint lir i våras. God helg alla!

Grangärde femtio år sedan

Jag hittar bilder, nästintill bortglömda. En bunt fuktskadade ( det var en takläcka i ett hus jag bodde i för länge sedan). Den här bilden föreställer en entusiastisk lärarkandidat i svenska språket. Han introducerar oss i Dan Andersson, i Stig Sjödin ( och antagligen i en hel massa annat i den svenska parnassen). Han lyckas med konststycket att frakta en klass fjortonåringar med buss från Uppsala till Grangärde socken nånstans "out of nowhere", fast så sa man inte på den tiden, och en därpå följande promenad till Dan Anderssons Luossastugan. Där sjunger han till eget lutackompanjemang.  Jag väntar vid min mila, får man förmoda. Och att han, den entusiastiske lärarkandidaten, lyckades få en hoper fjortonåringar att förstå att det fanns en värld utanför en fjortonårings horisont.

Det här är en oskarp bild. Fuktskadad. Några negativ finns inte längre. Repor och annat får vara kvar. Det hjälper mig att förstå. Rolleiflex i det udda formatet 4x4.

Ännu mera hugget i sten

Nu blev jag så nyfiken själv så det blev ett återbesök till dômen. I dag var ljuset milt sagt inte helt på topp. Högt ISO, stor bländare och tungan rätt i mun ( håll andan i avtrycket). Den här kragstenen handlar om hedendom, vilket inte är helt överraskande med tanke på motivet. Det betyder att nästa ska handla om något godhetsfullt, med 1300-talets synsätt, och så som konsthistorien tyder verken. Det är lite serieteckning över det hela tycker jag, berättande bild och stenhuggeriet till trots väldigt mycket ögonblick i bilderna.

Den här stenen verkar handla om världsliga nöjen. En ryttare, adelsman kanske, lite stiff upperlip tycker jag, med en jaktfalk på armen och nånslags blomsterbukett i andra näven. En säckpipeblåsare underhåller. Om jag inte missminner mig så är det motivet i konsthistorien ett memento mori- kom i håg att du är dödlig.