Hittade bilder

Som sagt, man hittar bilder när man rotar runt i negativpärmarna. Väldigt många bilder med tekniska brister dyker upp men ofta har de någon annan egenskap, en berättelse, en hågkomst som så att säga uppväger. Den här bilden har en diffus lodrät linje som jag inte riktigt kan lista ut vad den beror på. Närliggande negativ saknar den. Går det att ta bort den? Ja, men det innebär en rätt knepig operation. 
   Det är i de här stunderna lättjan segrar. En femtioårig defekt kanske tillför den något eller kan åtminstone förlåtas.
Bilden på Hanna. Invandrad i en tid när invandring var en möjlighet för bägge sidor.

Nikon F  Nikkor 105 mm 2.5 Tri-X säger negativarket.

Man lär sig

Jag råkade på ett objektiv härom veckan. Även om förnuft och plånbok säger no no till nyheter i kamera-arsenalen så blev det ett Nikkor 35/2.8. Inget märkvärdigt, trodde nästan jag hade ett redan. (Har haft visade det sig.) Tekniskt sett har jag det redan i och med ett 24-75/2.8 visserligen dedikerat till digitalt foto, men den här gluggen är analog om uttrycket tillåts. Och så klart fullständigt onödig. 
   Bilder från Skeppsholmens folkhögskola i början av nittiotalet, alla fotograferade med 35 mm. Den övre beskuren till, tja nånstans runt 70mm. Någon lärde mig en gång i tidernas begynnelse hur en förstoringsapparat fungerar. 
Det är inte blixt rätt på här utan en rätt stor byggstrålkastare som är ljuskälla, som dessutom ger lite extra värme i lokalen.

Bygga båt måste man nog lära sig handgripligen, Youtubeklipp och instruktioner går nog bort. Det är också en massa muskelminnen som behövs, och en öppenhet för improvisationer och kreativa lösningar om än "ritningen" är tydlig och klar. Om läraren är i en skola, eller eleven är en lärling kanske inte spelar så stor roll. Lära handlar mycket om att härma, göra likadant. Med tanke, intuition, muskelminne och övning. Massor av. 
   Det är nog så med mycket. Fotografi inbegripet.

Den nordiska traditionen att bygga klinkbyggda båtar är upptagen på UNESCO:s lista över mänsklighetens immateriella kulturarv sedan december 2021.

Kontrast, hårt, mjukt och lite kolgruva. Helt apropos.

Fotografisk årsbok och inte minst Svenska Turistföreningens årsbok Årets bilder är bra "lackmuspapper" om man vill följa fotografiets utveckling på en som det heter "main stream-nivå". Det är här de semiprofessionella och de dedikerade entusiastfotograferna möts. Man är inte avantgarde men heller inte arriere. Nånstans mittemellan. Och diskussionens vågor går högt i den tidens fotosverige, betydligt högre än i dag. Redan då var säkerligen frågan om hur fotografen skulle förhålla sig till material som Kodaks Tri-X som introducerades 1954. 4ooASA D-76 jämförelsevis kraftigt korn, vad innebar det? Att det någorlunda gick att fotografera i befintligt ljus, eller ska man kanske säga brist på ljus. Och att det var möjligt att pressa filmen rejält. (Flera av läsarna här på FS har säkert pressat Tri-X till både 1600 som 3200ASA. Med förväntat, eller oförväntat resultat.) Och det fanns en charm i det.
   William Kleins New York-bok (Life is Good & Good for you in New York) kom 1956 och bortsett från nattliga eskapader, enligt Klein själv, med sina bilder bearbetade i de stora modetidningarnas kopiatorer resulterade det i, ja just det, svärta, korn och allt det där som kunde tolkas som en rejäl käftsmäll mot den förhärskande mjuka och kontrollerade bildstilen ofta reproducerad i rotogravyr. ( William Kleins New York-bok är också tryckt i rotogravyr men med ett resultat, sägs det med all rätt, där all tonomfång i den mörka delen försvann i total svärta, något som Klein inte på något sätt satte sig emot.)

William Klein. Ur boken Life is Good & Good for you in New York.

Så vad ska man tro om det fotografiska landskapet i slutet av femtiotalet och in i sextiotalet, vad gäller kontrast och korn?  Upptäcker man ett uttryckssätt, lite granna rebelliskt? Man bör väl komma ihåg att  vi befann oss i en tid när ungdom, rebell fick ett eget ansikte, inte bara James Dean i Ung rebell utan  i mångahanda olika kulturella uttryck. Inte blev det stillsammare i nästkommande decennium heller; sextiotalet. Som  i sin tur föder sjuttiotalet.
   Och i detta fanns ett behov av snabba material. Vietnamkriget som förvisso till  en del skildrades i färg men i huvudsak i svartvit, där den enkla och hyfsat snabba framkallningsprocessen gjorde sitt till. Men också andra händelser. Törs man påstå att tidens bildjournalistik bidrog till det kontrastrika. Här finns också, inte minst, förändringen i tryckmedia. Boktryck med högtrycksklichéer och djuptryck, läs rotogravyr för tryck i stora upplagor ersattes med offset. Hade  Alois Senefelder vetat detta i början på artonhundratalet hade han med all rätt bröstat sig som  den uppfinnare av den litografiska tryckmetoden han blev.

(Fotografera i bristfälligt ljus/ Salih Baysal, violinist i Sevda Tri-X D76 1600ASA. Numera rättvänd.)

(Det hårda maneret gjorde sig bra i många genrer. Foto: Francis Wolff för Blue Note.)

(Bristfälligt ljus och behov av någorlunda kort exponeringstid. Folke Mattsson smed i Örbyhus. Ett rätt tunt negativ Tri-X  400 ASA säger negativarket.)

Ibland tillförde det hårda maneret något extra, oklart vad. Snabbheten, möjligheten att fånga något, en blick eller...

Gräng och hårdhet

och annat i kategorin tillkortakommanden.
Det här fotografiet har många fel och brister om man väljer att betrakta bild där fullkomlighet betraktas som kriteriet. Om  man  lägger in andra kriterier, ungefär på samma sätt som vi gör när vi betraktar en  målning eller teckning kanske bilden ovan slinker igenom. Det här är dessutom en analog bild med digital reservation då det är ett digitalt avfotograferat negativ. Repor och dammkorn är äkta vara så även slöjan i bildens underkant. Allt sånt här kan numera åstadkommas i kamera och programvara, ofta i kombination.
   Och den rimliga frågan är varför ska man kunna efterlikna analoga fel?  Vad är tjusningen, poängen? Om man nu inte har alldeles speciella syften, som att exempelvis gå över till fotopolymer eller någon annan konstgrafisk teknik där det krafsiga möjligen premieras. Men i konventionellt fotografi, nej knappast. Ändå finns apparna, möjligheterna och tycks leva ett kittlande liv. 
   Kan det vara så att repor, dammkorn och annat blir en markör till en annan  tid? En mer oskuldsfull, som om nu det kalla kriget, atombombshotet, järnridå och efterdyningarna av andra världskriget  med sina efterföljande konflikter, diktaturer i Europa et cetera skulle var mer oskuldsfull. (to be continued, som det heter)

Det är här jag sitter halva året och försöker göra något meningsfullt i bild. Går väl så där. 

Hitta grejerna

Fler än jag har nog lyckats samla på sig en hel del mer eller mindre användbara grejer. Det kan vara idé att gå igenom förrådet av kameror och objektiv. En del hamnar så klart i vitrinskåpet men en del är, trot eller ej i högsta grad fungerande. Som till exempel ett  Nikkor 105/2.5 som fortfarande fungerar alldeles utmärkt. Fullständigt manuellt och följaktligen ljusår i från allt vad pre-capture handlar om. All den stund som den sitter skruvad på en NikonF med photomicsökaren.  Så även Micro-NIKKOR 55/2.8, manuellt macroobjektiv som fortfarande levererar. Idag inbjöd landskapet till analogt fotograferande. Atmosfärisk dramatik, hårt ljus i ena stunden, regntungt i andra stunden. 

Bilden ovan tagen idag med Xpro-2 och 23mm/1.4. Lite plus-x simulering.
 

 Gamla objektiv levererar ofta sånt som idag är oönskat. Abberation, kantoskärpa och vinjetteringar, till exempel. Sånt som i vissa fall kan ses som kvaliteter i bildberättandet, på samma sätt som ett grängat papper eller en speciellt mjuk blyerts kan göra det.
   Det ofullkomliga bidrar till berättelsen, det ger ofta det skav som triggar. Det perfekta är sällan mer än perfekt. Karaktär kan kanske beskrivas som en dissonans. Där tekniska brister till och med kan ses som en komponent i ett kontrapunktiskt berättande. Tål att fundera vidare på. 

  Landskapet inbjöd till lite fotografering med ett kort tele, oklart varför. Ekipaget idag, som sagt en NikonF med photomicsökaren och 105/2.5. Framkallning om ett par veckor kanske.