Om den lilla poesin.

Så går en av de där dagarna i början av juni då allt ligger framför stäven. Och skogsnävan blommar och står inte dikesrenen redan i fägnadsmoln av hundkex och smörblomma. Och barnbarn som rycker sina första strömmingar, vilket i sig är lite märkvärdigt att de överhuvudtaget simmar här i ytterfjärdens innerkant i dessa dagar med industrifiskande jättetrålare därute. Ur led är tiden.

Men det hindrar inte att de senare marineras i citronsaft, olivolja, salt peppar vitlök och en knippa timjan och persilja. Och tar en vända över grillen. Tillsammans med ett knippe skogslök. Och jodå, nog gol göken i väster också. Det goda livet.

Sommarkök

Sommardagar går. Det små tingen. Det lilla hjulet.

Vad blev det av?

En milt sagt rätt kaxig kille. Nån gång i tidigt åttiotal, möjligen sent sjuttiotal. Först lite oklar över vem som är fotograf. Men vid närmare grävning i negativen förstår jag att det är jag själv. Kameran är en Olympus Trip, en i princip okrossbar kamera. Ljusmätning utan batterier. Med ett mycket förlåtande nästintill idiotsäkert ”auto-läge” vad gäller  skärpedjup, brännvidd och val av tid och bländare. En toppkamera helt enkelt. Men kanske inte med den där superskarpa optiken. Tri-x så klart. 
Men vem är du? Jag har tappat ditt namn och om din bakgrund och din familj vet jag ingenting längre. Eller frågan borde kanske vara vem var du? Finns du fortfarande? Så mycket minns jag att det där fingret och den där sparken avlöstes av ett skratt, nåt slags leende. Liksom ett försök att göra något man inte fick. Att testa. Jag var ju bevars läraren.
Ett lite obehagligt skav i de här bilderna från såpass långt tillbaka är att historien, tiden kan ha ändrat på mycket. Rumsterat om liksom. 
Jag arbetade i tjugofem år på en skola i ett sånt område som numera kategoriseras som särskilt utsatt. Vad utsattheten är och beror på har nog skiftat över tid. Det blev många bilder. Många namn är borta. Men ögonen minns jag ofta. En del gick det inte alls bra för. För vissa riktigt dåligt. En del blev delar av det proletariat de stammade från. En del hamnade rent av på positioner i samhället, chefer, överläkare, professorer, generaldirektörer med mera. En och annan blev rent av så kallad kändis.

Om att ändra sig ibland och om stendött foto

Vad fotografiet gäller är det nästintill stendött. En bild på stans mest centralt boende strömstare blir det i alla fall. Fuji X10 må vara småtrevlig men nån ornitologikamera är den inte. Med lite för mycket ISO och en tuff behandling i Silver Efex får en ändå lite karaktären av att teckna med litografisk krita på ett medelgrängat men hårt papper. Vilket kanske kan vara något att stå efter.

Häromveckan träffades en del av "Gubbfikat" under smittsäkra omständigheter. Utomhus med en värmande eldkorg som mittpunkt. Det blir alltid intressanta ämnen som dyker upp. 
Något vi kom att förundras över, kanske rent av irriteras lite grann, är att en del som med god marginal passerat livets middagstid och nu antagligen anar aftonrodnaden vid horisonten, så ofta verkar hävda att klimat och livet på jordens närmaste tid är en ickefråga så åtminstone något ditåt. Vilket fick den samlade skaran av farföräldrar och morföräldrar att fundera runt vår relation till det uppväxande släktet. Och jag tänkte väl närmast på den här unga damen. Hon fyller 82 år 2100. Får vi hoppas. Hon och hennes syskon och kusiner, och naturligtvis många andra barn på planeten, kommer sannolikt att på något sätt fixa det, trots tre grader varmare medeltemperatur, trots arktiska isar som inte finns mer, trots brist på rent vatten, trots havsnivåhöjningar som i Östersjön eventuellt knappt kommer att märkas, men märkas desto mer i Bangladesh, London, New York och en del andra ställen på jorden. En del små pyttenationer i Stilla Havet behöver inte ens bekymra sig, de har slutat finnas till. Trots krig och elände som skapas av fattigdom, ojämlikhet och fördomar. Med mera. Eller fixa och fixa? Har de något val?

Nu hör ju till saken att morfar som sagt själv tillhör den här generationen av  såna här geronter, även om det här exemplaret nog tar till sig vad forskningen kommer på. Den sunda misstänksamheten  riktar sig i huvudsak mot de som med inbilskhet har svårt att ta till sig forskning. Det kostar mig dessutom inget. Om jag har fel eller rätt ligger tråkigt nog bortom min tidshorisont, något facit kommer jag sannolikt inte få uppleva. Så min moral och kärlek till mina barnbarn säger, jobba för dem i stället för att emfatiskt hävda nån sanning från den tiden jag var ung. 
"Gubbfikat" avslutades som vanligt i consensus.

(Om jag skulle retuscherat lite tomatfläckar på tröjan funderade jag över en stund. Söt bild får ett ändå ett litet, litet välbehövligt skav. Fuji X Pro2  23/2)

Om maskhålen i den fotografiska rymden och något om integration. Gott nytt år.

Den fotografiska rymden verkar vara behäftad med maskhål på nåt sätt. Bilder dyker upp på ställen där de inte borde vara, ja egentligen inte vara alls. Var kommer de ifrån? När och varför? Här ett exempel från mina negativfickor. Lite lagom oskarpt, milt sagt. Tio högstadieelever som är där någonstans mitt emellan att vara barn och att vara ungdom. Vuxenheten är befriande långt borta. Vem är vem? Jag är osäker, några namn finns inte. Det här är en tid när kulturer och barn från olika länder samsades. Det var väl mestadels lintottar, men Palestina, Syrien, Latinamerika, Grekland. Har jag glömt någon? Balkanborna kom flyende först tio år senare. Och det fungerade bra. Integrationen alltså. Då, i såna här blandade skolor i de områden som många år senare kommit att kallas för särskilt utsatta, skedde integrationen på individnivå. Barn, föräldrar hade något gemensamt. Nämligen sina barn och deras skola. Sen kom uppdelningen. Segregationen, ivrigt påhejad satsa på dig själv-rörelsen. Det är tachterismen, nyliberalismens mantra om valfriheten och en hel del annat. Idag talar man om en misslyckad integration. Tacka f-n för det. Integration är inte bara att man får ett arbete och håller tyst.  Integration är att vara sedd, känd, bekant. Att vara ett namn. Så alla ni som tycker att integrationen har misslyckats. Gör en liten insats i år. Träffa någon. Ta en sväng till det utsatta området i närheten. Ta en fika på det lokala fiket där. Byt ett ord kanske, den igenkännande nicken. Jag har sett dig. Vi ser varandra. Nånstans börjar det.

Och med det en varm önskan om ett bättre år. 2021.