Artist statement. Någon?

 Om man aspirerar på att ställa ut sina alster idag i något lite mer anspråksfullt sammanhang än den egna fotoklubbens vägg, eller själv "curerar" sin utställning dyker allt som oftast begreppet "artist statement" upp. En innehållsdeklaration avgiven av utställaren. Ett intyg om att den presumtive utställarens verk motsvarar curatorns ambitioner. Man skulle kunna tycka att det räcker med de bilder man gjort, att det språket är tillräckligt tydligt för att en curator, som  förhoppningsvis är skolad i att läsa bilder, av dem bilda sig en uppfattning om bildurvalet.
   Jag anar en osäkerhet. Det handlar inte om det passande. Inte om omsorg till publiken. Tror jag att det handlar om en omsorg om den egna självbilden, curatorns alltså. En yrkesgrupp som lever i ett förmodat konkurrensutsatt hörn av arbetslivet.
   Jag har troligen själv  blivit konfronterad med detta fenomen. Som pensionär och "friherre" är en utställd bild blott en liten fjäder i hatten, inte en fråga om mat för dagen. Men jag blir lite förskräckt över att villkoren för bildkonstnärer och fotografer med ambitioner utöver den rent kommersiella bilden. Ja, jag vet, de lever tufft alla redan. Men nog är det  som en ytterligare parasit dykt upp. Curatorn.

Men artist statement-tänket har en annan dimension som den när man söker stipendier. Konst och kultur behöver sitt mecenatskap oavsett om det är privata finanser eller det allmännas pengapung. Vem styr? Vem lägger ribban? Vad är värt att satsa på, uppmuntra? Är ett stipendium en uppmuntran, ett förutsättningslös gillande typ; jag tror på dig, känn min tillit. Njä, riktigt så är det inte, och har  kanske aldrig  varit.
   Konstvärlden, där fotografi bör räknas in är sedan gammalt en värld av ryggdunk och kliande. Artonhundralets salonger, vari den borgerliga bildsynen frodades, långt från impressionism till kubism och vidare, det är inte i den borgerliga sfären det händer grejer, om man säger. (eventuellt to be continued)

Inte utställd bild men några dagar i Ljugarn Gotland tillsammans med goda vänner och samtal. Gotland, ön där träd gärna placerar sig på ett fotografiskt nöjaktigt sätt nära nog  på ett rosenlundskt sätt. 

Om fotografins vokabulär och lite annat.

Säger du gamut eller omfång? Om du väljer gamut, vet du då vad omfång innebär? Eller för all del vice versa. Eller du kanske ägnar dig åt saturering? Kanske rent av översaturering. Hur ofta croppar du och vet du skillnaden mellan utsnitt, brännvidd och beskärning. Gissningsvis ja på alla. Eller hur?
Exemplen är många på språkets krumbukter. Engelska eller svenska? Eller nån slags svenglish. Hur man nu benämner vissa företeelser. Så länge man vet vad det handlar om.
Ta till exempel begreppet clarity, eller klarhet som vi säger på ärans och hjältarnas språk. Vad gör man om man ökar klarheten? Vad är det som händer? Att något händer som jag ser och uppfattar som positivt så klart. Något som påverkar bildläsningen. Men det är en sak att förstå vad som händer rent instrumentellt ( kontrasten ökar i omfångets mellanparti) och en annan att (relationellt) uppfatta någon slags skillnad. Men det räcker kanske att se en skillnad. Vad den beror på är kanske mindre viktigt. Fortsättning följer garanterat.

(Vardagens fotografi. Efter en närkamp med ett jordgetingbo skickas bild till närmaste vårdcentral. Det är nog här nånstans i bilden som ett kommunikationsverktyg som ”kameran i fickan” verkligen betyder nåt. Och här göre sig svartvita simuleringar och konverteringar icke något besvär.) 

Mer och fler tankar om bilder.

Det behövs fler parametrar för att förstå den fotografiska bilden idag. Inte sällan markerar vi skillnaden mellan bilders syfte och uttryck genom att peka på verktyget. Den "riktiga" kameran versus mobiltelefonkameran där den riktiga kameran får stå för "riktiga" bilder och mobiltelefonkameran för nåt slags resten, allt det andra. Vilket naturligtvis är ett väldigt felaktigt resonemang.
   Den första frågan borde nog vara; Är bilden tänkt att hålla över tid? Redan här kan man sålla bort ett antal milliarder fotografier som har passerat bäst-före-datum sen länge. Vad åt jag till middag, min femtusendesjätte selfie och alla andra bilder som i princip endast publiceras en gång. Där mottagaren sannolikt är definierad av sändaren. Ett slutet växelspel. 

(Mary Ellen Marks på Kulturhuset. Utställningen avslutad. Törs man säga bra? Hellre bilder med stringens, form och tydligt berättande som också förväntar sig ett engagemang från läsaren. Utställningen avslutad mem jag hann se den. Inte uppmärksammad här på FS och ganska sparsmakat i övrig press.)

Men den "riktiga" fotografen då? Den entusiastiske fritidsfotografen. Nu ska man ju veta att från massbilden till de bilder som försöker kommunicera något mer än ögonblickets tillfredställelse råder en glidande skala. Om det tidigare exemplet är massbilden, bildens devalvering är kanske hobbyfotografens det uppriktiga försöket att skapa ett bildens mervärde.
   I fritidsfotografens värld finns mer sällan en bildredaktör, sällan en beställare, sällan en beställning. Sällan ett annat syfte än att tillfredställa fotografen själv, sändaren. Och då gärna med ett önskat gillande när publiceringen är skedd. Eller hur?

Bilder ska nog hanteras som språkliga uttryck. Med grammatik, med behov av stringens och form.

Om tillskrivning och viktiga metadata.

Den här bilden, en nästan ikonisk bild föreställande pianisten Thelonius Monk är fotograferad av Lawrence N. Shustak. Bildgoogla på den och det är inte otippat att fotografen i stället heter Herb Schnitzer.
   Ett av många exempel på motsägelsefull tillskrivning.

Ett annat kommer här:

Bilden som finns tillgänglig i Digitalt museum tillskrivs Sten Didrik Bellander  och är uppskattad till att vara fotograferad någon gång 1952-1956. Och det kan väl vara rimligt, Myranstolen, som tidsmarkör, kom 1952. Bilden finns återgiven i boken Fotohistorier som kom ut härom året. (I redaktion Anna Näslund Dahlgren Natur och Kultur Stockholm 2022). För övrigt en fin antologi som bör stå i varje fotohistoriskt intresserads bokhylla.
   Men nu till det här med tillskrivning, samma bild finns även  återgiven i Genomresa – Georg Oddner utgiven av Malmö museer 2003, (en utomordentligt fin volym) i vilkens kolofon man kan läsa följande uppgifter; © Georg Oddner/Malmö Museer. Redigering, urval och bildtexter Georg Oddner. (Bildtext sid 117 modereportage Damernas Värld Stockholm 1956.) Uppgifter som till viss del stöds i boken Svart på vitt, om Tio fotografer av Per Lindström (Historiska medier Lund 2008) Och hur kan det bli så? Bellanders bilder, kopior och negativ donerades till Nordiska museet för femton tjugo år sedan. Kopiorna var väl som brukligt är stämplade på baksidan. Kan någon på Tio Fotografer, Bellanders och Oddners bildbyrå slarvat lite? Tanken är inte omöjlig och tiden får kanske utvisa det. Oddners bilder, en halv miljon negativ är donerade till Malmö museer men inget ligger ännu ute på Digitalt museum vad jag vet.

Det där med metadata är inte så dumt, och rätt så lätt att nuförtiden styra över själv. Gör det!

När hon precis skulle till att blunda

...så satt blixten som en smocka i rummet och hon fick finna sig att blunda sig genom morgondagens lokaltidning. Snopet. Här hade man gjort sig fin tillsammans med de andra Hemsystrarna. Jubileum? Årsfest? Ja, inte direkt klackarna i taket. Städat, kaffe och nypressade förkläden. Och är det tulpaner på bordet, eller? Vem som är fotograf är förborgat, men det är väl inte den där bilden man vill bli ihågkommen för. Varken fotograf eller blunderska.

En hittad kliché troligen från em mindre landsortstidning. Inga metadata mer än en blyertspåskrift på baksidan, just Hemsystrarna. Årtal oklart, det finns inget att gå på. Hemsysteruniformen är nog i sig rätt tidlös dessutom.
   Klichéen är fotograferad i släpljus för att det ska gå att se bilden positivt. Det svarta är egentligen blankt och de delar i bilden som är högst upp. Det vita är försänkningarna i plåten. När plåten färgas in lägger sig tryckfärgen på de högsta partierna. Så kallat högtryck eller boktryck som det också kallas. Eftersom klichén är plan skvallrar det om att den är tryckt på ett mindrer tryckeri med arkmatad press. Kanske en Heidelbergare? Bilden är anpassad för tvåspalt och tidningsformatet är med yttersta sannolikhet broadsheet, dubbelt så stort som dagens förhärskande tabloid.

Det gäller att ha ordning på ögonlocken när fotografen kommer.