Hej Gunnar, trevligt att läsa dina funderingar, och att fördriva en stund av Coronatiderna är inte det sämsta! Och jag hakar gärna på. Efter en stunds funderande har jag några kommentarer och ett ifrågasättande
1 Det här med verkligheten och perspektiv. Jag tänker att perspektiv bilder inte stämmer med verkligheten är vi överens om på ett sätt. Däremot kan man ju säga att perspektivets beskrivning av saker långt bort som mindre stämmer med den bild ögonen återger och som hjärnan får sig inmatad. Det är så vår upplevda verklighet faktiskt ser ut. Jag menar att ha månens verkliga storlek framför ögonen varje månskensnatt skulle ge mig sömnsvårigheter......
2 Två ögon ja, som dom flesta av oss har. Det är ju bra, det ger oss en rimlig chans att bedöma avstånd också på sådant vi inte direkt känner igen och alltså erfarenhetsmässigt vet storleken på. Såklart ingen nyhet för varken dig eller mig. Däremot har jag svårt att förstå att det nämnvärt påverkar perspektivuppfattningen, så länge avstånden är någorlunda stora, säg åtminstone tio gånger ögonavståndet.
3 Ifrågasättandet gäller detta med pelarbredderna. Om vi tar din andra bild som exempel sätter jag gärna en tia på att i den mån ytterpelarna ser bredare ut beror det på att de avståndsmässigt ligger närmare kameran än pelarna rakt fram. Pratar vi däremot om din tredje, ritade, bild tror jag den är direkt missvisande. i varje fall om du ser den som ett bevis på att dom runda ytterpelarna skulle verka bredare än dom rakt fram. Om du (eller kameran) står framför en rak rad av runda likformigt tjocka pelare kommer pelarbredderna ut åt sidorna uppta en mindre vinkelbredd än de rakt fram eftersom avståndet till ytterkantspelarna är större. Detta blir särskilt uppenbart om du tänker dig att pelarraden du har framför dig, säg på exempelvis 25 m avstånd till närmaste pelare, sträcker sig kilometervis åt båda hållen. Alldeles uppenbart kommer pelarna på någon kilometers avstånd ha en bredd som vinkelmässigt är väsentligt mkt mindre än dom närmaste pelarna, alltså perspektivvmässigt se mkt smalare ut. Din bild utgår från att pelarna ser lika tjocka ut fastän de är på längre avstånd. Om man låter skuggan av en specifik pelare falla på en skärm, säg projektorskärm blir skuggan naturligtvis bredare om man vrider skärmen så att den inte är vinkelrät mot ljuskällan, säg solen.
Med många hälsningar efter en klurig stund/ Björn

I Palazzo Spada i Rom finns en pelargång som är en intressant lek med perspektivet. Den skapades av barockens kanske djärvaste arkitekt, Francesco Borromini, som också har skapat flera kyrkor i Rom bl.a. den på Piazza Navona. Pelargången är byggd så att kolonnerna vid sidorna blir gradvis smalare och lägre längre in och golvet lutar en aning uppåt ju längre in man kommer. Längst in står en skulptur som ser ut att vara ungefär manshög när man betraktar den från gångens mynning i själva verket är den ganska liten. Intrycket blir, om man står vid ingången, att gången är drygt trettio meter, i själva verket är den knappt tio. 1971 läste jag konsthistoria, vi gjorde då en studieresa till Rom och fick möjligheten att titta på den här, när jag varit där senare har den tyvärr varit stängd för allmänheten. Några roade sig med att fotografera rakt in i gången med en person stående vid mynningen och en annan längst in som då såg ut som en jätte.