Förintelsens dagar
Så var det där med den självpåtagna rätten att sortera och utvälja människor. Som dyker upp i alla möjliga sammanhang.
Om vidrigheterna i Auschwitz-Birkenau svårligen låter sig fotograferas och att platsens minne gör sig så obönhörligt hört.
Therezienstadt låter sig fotograferas, och det fotograferades och filmades på den tiden nazismen begav sig. Man dokumenterade sin egen historia om den goda nazismen, filmiskt såväl som fotografiskt. ( https://youtu.be/P9V6d2Y1WjE?si=PbGi7s4AQVki1Sk5 Filmen visas i museet i Therezienstadt om du har vägarna förbi). Therezienstadt (Terezin på tjeckiska) var ett genomgångsläger i väntan på den slutgiltiga deportationen. Var man sedan hamnade, blev mördad på plats eller om man som ett fåtal blev kvar ända till krigsslutet är en historia i sig.
Nazisterna som fascister i allmänhet hade (har) ett egendomligt intresse för dokumentation. Därför förde man noggranna register över alla sina offer, gärna med fotografier. Det är som om man tvivlade på sin förmåga.
Och parallellen går så klart till Ceasarbilderna och vad som avslöjades i Syrien för några månader sedan. Samma fenomen. Fotografer som arbetat med att dokumentera regimens vidrigheter. Och man använder "vårt" favoritmedium. Film och fotografi. Besudlar.
Om sånt här kan man så klart skriva om alla årets dagar. Oavsett vem som sorterar, syfte, hur och var.
(Therezienstadt. Sorteringsplats. En institution i Wanseekonferensens resonemang om vem och vilken som skulle få befolka jorden. Att sortera ut. Med självpåhittad trumf på hand. Bild Nikon D300 24-70mm)


Hej. Jo jag har sett den i tablån. Vi kommer att vika en kväll till den.
/Gunnar S
Allt gott/per-erik