Mormor– ett porträtt

Först som sist. Det här inlägget handlar inte om fotografi.

På väggen har vi en teckning ritad för flera år sedan av ett då tioårigt barnbarn. Bilden är gjord i ett sammanhang då familjen är samlad, gissningsvis en julaftonskväll eller så. Det här är en bild som fortfarande fascinerar mig och den tål en bildanalys.
  Personen i mitten är mormor (min fru). Hon dominerar bilden av förmodat två skäl, hon är motivets huvudperson som dyker upp först i teckningens tillblivelse, hon är i egenskap av mormor äldst, viktigast. Mannen till höger är barnets pappa väsentligt mindre där tecknaren också noterat det lite spretiga skägget. Den lilla flickan till vänster är lillasyster.
   Bakgrunden, en akvarell föreställande ett skärgårdslandskap i oväder. På var sida skymtar andra tavlor, igenkännbart återgivna. På bordet ett som det ser ut korsord under läsning, ett vinglas, en skål med nötter (?) och en upp och nervänd bild framför lillasyster. Lägg märke till att korsordet också vänt upp och ner. 
   Oavsett om betraktaren faktiskt känner till situationen går det att läsa ut olika saker, som hemmiljö, familj, helgdag, gemenskap.
Mormor är som sagt störst därefter minskar storleken på de återgivna. Intressant är att pappan är väsentligt mindre än mormor, inte bar på grund av att han ska få plats i bildytan, han är redan beskuren. Och att lillasyster är så otroligt mycket mindre. Viktigheten illustreras med storlek.
   Det här är ett värdeperspektiv, något som de gamla egyptierna pysslade med. 

Trots perspektivets överenskommelser är återgivningen av växter och djur naturalistisk, såväl som människornas proportioner. Däremot inte ögats placering i ansiktet, likaså axelpartiets vridning i förhållande till figurernas bäcken. Prova det själva, om inte annat en bra stretchövning.

Förutom värdeperspektiv och beskärning av motivet till ett utsnitt finns en intressant aspekt, som ligger nära det perspektiv och utnyttjande den spanske barockkonstnären Diego Velasquez använder i målningen "Las Meniñas" där konstnären utnyttjar ett slags omvänt perspektiv. Vi ser en prinsessa i mitten omgiven av två hovdamer, den ena har sin uppmärksamhet riktad mot den lilla prinsessan, den andra i en nigning och blicken riktad mot en tänkt betraktare. Till höger en dvärg, en gosse och en hund. Till vänster står målaren med pensel och palett framför en uppspänd duk som vi ser baksidan av. Vad målar han av? Den frågan besvaras i spegeln i rummets motsatta ände. Kungen och drottningen som står modell och prinsessan med sin hovdamer kommer in för att se vad mamma och pappa håller på med. Bildbetraktarens perspektiv är kungen och drottningens. 

Ungefär så kan vår teckning tolkas. Vi ser det tecknaren (konstnären) ser. Tecknaren avbildas till vänster, det är  bilden på bordet  som lillasyster har ritat.
Att vår tecknare förutom värdeperspektiv och utsnittets möjlighet också accentuerar  sånt som skägg, mormors rynkor och hårknut, glasögon  och hennes ögonlock, blicken vänd nedåt mot korsordet. Som ligger upp och ner, beroende på vad? Att det faktiskt gjorde det eller för att lillasysters teckning också gör så.

Eller, det kanske handlar om fotografi i alla fall. Fotografi är ett språk med bildens grammatik oavsett det är hemmamys i soffan, politik, blåmesar eller vad det nu vara månde.

Porträtt, vad är det?

Skillnaden mellan ett porträtt och en ögonblicksbild kan vara hårfin. Spontanporträttet som kan vara ögonblick likväl som något mer utstuderat, något med avsikt. Fotografens uppsåt. Eller bilder som dyker upp långt senare. Bilder ofta med ett privat kontext, inte sällan färgade av all den tid som finns mellan exponering och en, långt senare faktisk upptäckt i negativpärmarna.
   Det finns inget underliggande spännande i den här bilden, bara en bild på en kompis nångång i sjuttiotalet. Ett ögonblick, en trettiondels sekund av tidspilen för femtio år sedan. Men, ljuset, kroppshållning, det relativt avskalade motivet. Så dyker tidsmarkörer upp. Ett armbandsur med en sån där rostfri länk. Finns såna idag?

(En fundering runt det bland ungdomar stora intresset för analogt fotografi. Om de handlar negativ svartvit film, framkallar (själv eller på labb), hur hanterar de hoppet från analogt till digitalt?  Någon form av inläsning behövs. Och hur hanterar de, och vi själva, tonomfånget?  Hur gör du? Hur gör jag? Något att återkomma till. Nikon F 50mm 1:1.8 Plus-X säger negativarket.)

För övrigt anser jag att Donald Trump bör förbjudas. Ceterum censeo Carthaginem esse delendam.

Tiden är ett förunderligt ting

Kan det varit 1977? En skola i ett miljonprogrammets Sverige. Då hette skolämnet fortfarande teckning, inte bild som senare. Tre tjejer, hyfsat stolta över resultatet, att göra en förstoring av en liten bild med hjälp av rutförstoring.
   Och jag undrar så klart, vart tog ni vägen? Om ni ens finns. Ni var rätt kaxiga på nåt sätt, men goa. Bilden som minne. Och jag behåller allt fnas och damm i den här bilden. Det stämmer liksom med tiden. 48 år sedan. Tiden är ett förunderligt ting.
   (Miljonprogrammet ja. Som var både höghus och låghus som radhus men med det gemensamma att bostadsstandarden var vida bättre än det som föregick. Bilder väcker tankar. Men det får bli en annan gång.)

(Nikon F 35mm 2.8 Tri-X. Avfotograferat negativ med Valoi35 utrustningen. D800 och ett Vivitar 80mm macro, raw-format fungerar oväntat bra. Det går fort, och efterbearbetningen  går hyfsat snabbt med en funnen rutin.)

Udda projekt

Annette Wixner, en konstnär jag känt i många år odlar bland annat ett projekt Garbnet som går ut på att konstutställningsbesökaren tar med sig en av Annettes små  träfigurer, placerar den i en miljö. Fotograferar den och länkar till ovan nämnda webbsida. Linda Long Lidman är hennes kollega i detta projekt.
   De små skulpturerna har en OCR-kod i botten så de är spårbara utifall.  Ett småskojigt projekt med en del allvarstoner och det bygger på fotografi, massbilden, den med kort bästföre-datum, men som i förlängningen blir tvärtom. En slags bildens överlevnadsstrategi. Det väcker åtminstone tankar.

(Fuji Xpro2 21mm 1.4. Det här är, kanske, möjligen fortsättningen på ett projekt att porträttera Uppsalakonstnärer. Jag inser att jag har arbetat med det i över tjugo år nu. Kanske blir nåt med tiden.)

Sevda, svensk-turkisk jazz. Nån som minns?

Salih Baysal, violinist i gruppen Sevda. Stor på  sjuttiotalet. Jag följde dem med kameran  en kortare period och hann med ett par konserter.Bandledaren Muffy Falay, Okay Temiz och brorsan Akay. Gunnar Björksten, Bernt Rosengren  Ove Gustavson och senare Björn Alke på bas. 
Bildkvaliteten var väl så där sedd med dagens digitala ögon. Tri-X 1600ASA full glugg och nån minut eller två extra i framkallaren är väl rätt långt från dagens digitala teknik. Och definitivt inte smickrande vad gäller Salihs tandstatus.
   Men nog är det här plattor som snurrar då  och då på tallriken.
 Vad övrigt i världen är. Att återkomma till. Törs vi prata om demokrati, krig och fred, fysik, biologi, humanism även på en dedikerad fotografisk site? Eller, det går kanske att diskutera fler saker, ha fler bollar i luften. Att förstå, inse och utnyttja det förhållandet att fotografisk bild är ett språk som uttrycker en tanke. To be continued. Och glad påsk så gott det går!
  I kvällen hör jag alfågeln utfrån fjärden, precis som rödhaken (sist i säng, först uppe) drar sin sista drill. Skärgårdsvår.