De 500 exponeringarna

De 500 exponeringarna. Eller en travesti på Truffauts De fyrahundra slagen

Det hettade till i en närliggande blogg härförleden. Det är inte så konstigt. Några amatörfotografer kommer ihop sig om något en deltagare yttrat. Så kastar någon in en skvätt fotogen; de femhundra exponeringarna som blir någon slags metafor för ett oreflekterat kulsprutefoto, något modern kamerateknik tillåter. Och som utnyttjas i flera genrer (sport, nyhet, fågelfoto m.m.) Och även i den lite märkliga genren gatufoto, en genre som har en rätt oprecis definition. Mer om det längre ner.

   500 exponeringar är förmodligen för de flesta en rätt stor mängd bilder som ska gås igenom. I  en analog tid kunde det innebära 13-14 rullar att framkalla med efterföljande skölj, tork därefter kontaktkartor innan urvalet kunde komma igång. Även med en största Pattersondosan tar det sin tid. Winogrand hade nog tiden eller en assistent, men en ordinär fotoamatör, med ett i övrigt fyllt liv med arbete, familj etc.  Ja kanske nån  gång då och då. Och här tangeras också fenomenet omedelbar publicering. Inte bara produktionstiden med mörkrumsarbete och annat därtill, hur publicerade man en bild i den analoga världen. Det ögonblick då betraktaren hänfört gillade fotografens alster. Hur gick det till? Det fanns en tidrymd där också.

   Digital teknik medger ett annat sätt att nalkas motivet. Bättre eller sämre låter jag vara osagt, men helt klart annorlunda. Det är ju trots allt, som alla är eniga runt bilden som räknas :-)

   Gatufoto är en genre som omhuldas av rätt många fotografer. Jag själv tills för några år sedan. (Jag blev till och med, kanske inte på fullaste allvar föreslagen som pool-värd för gatufoto-gruppen här på FS. Jag svarade med "massiv" tystnad.)

   Genren ville gärna referera till nittonhundratalet och storheter som Robert Frank, HCB, William Klein, Winogrand med flera. Men de storheterna var verksamma i en tid när genren gatufoto inte var född. Det man sysslade med då kan kanske definieras som ett fotograferande av nuet. Och man var fokuserad. Tekniken medgav inget annat. Motordrivna kameror var inte direkt vanliga, inte ens en framdragningsarm var standard. Men de fick ihop det ändå, väl medvetna  om att i bästa fall en eller två bilder höll hela vägen.

Kultis, ett kulturevenemang, Walmstedtska gården Uppsala. Fuji Xpro2 med  det diskreta Fujinon 23mm/2.0. Bilden beskuren till nånstans runt 50mm fullformat.     

Sjöbjörn kan man bli

Dottern och jag leker lite med AI. Vi saknar en oljefärgstavla av Fiskargubben i vårt sommarhus. Eller Sjöbjörnen som  originalet egentligen heter. Det tar ungefär femton sekunder att skapa det här konterfejet. Mja. Ögon. glasögon, öron kan vi enas om är original och är direktlånade från startup-bilden. Den övriga dramaturgin är dramatisk men kan nog vid närmare skärskådande lämna en del övrigt att önska. Ligger lite farligt nära den där fyren. Och hur vågorna bryter lite märkligt i lä om den. Men man ska inte nagelfara ai-bilder för hårt. Om man inte anmärker kommer AI fortsätta producera egendomligheter. AI plockar ihop det som finns att tillgå. Om detta är intelligens kan diskuteras.

Men jag trivs med dramatiken. :-)

Om andra tider. Livet på ön. Vem vågar att vara allvarlig?

Jag är nog tillräckligt gammal för att ha ord och begrepp som taklag, tjänst och gentjänst, en hjälpande hand, bjussa på, "det där kirrar vi sen" i mitt ordminne och vokabulär. En tid när egennytta, vinning, gnidighet och girighet i vilken form det vara månde inte stod så högt i  kurs. Eller att allt ska vara roligt. Att till synes relativt enkla manövrar som, även om de innehåller kunskap om knopar, intuitiv kunskap om hur flytetyg beter sig i rådande vind och lite annat knowhow måste kommenteras från åskådarbänken.
   Och hur gestaltar man en sån här fråga i fotografisk bild? Om det gäller egennytta, en bild på en statsminister? Nja, det vore övertydligt. Nåt med mer finess. Och mer bildberättande stringens.
   Det är som att bildspråket, trots sin känslighet och variationsrikedom inte riktigt mäktar med såna uppgifter. Än mindre fotografiet som fortfarande dras med anspråket att vara sanningsenlig.

Och en helt annan sak. Jag kopierar ur Upsala Nya Tidning, författaren Bo Gustavsson, om nån orkar läsa många rader:

Vem vågar vara allvarlig idag när vi lever i Tiktok-eran? Allvaret har försvunnit i offentligheten. Allt ska till varje pris vara underhållande både inom kulturen och politiken. I SVT:s intervjuprogram "Fördomsshowen" gapskrattar partiledarna och åbäkar sig när Emil Persson ställer sina roliga frågor. Oj vad kul det är! I talkshowen "Sverige Live" flinas det och skrattas hela tiden. Den som flinar mest och exponerar sig själv mest blir populärast. Tvsofforna kryllar av folk för att fejka popularitet. Allt är fejk. Ingen vågar vara allvarlig och tala allvarligt om allvarliga frågor. Vi lever i en fejktillvaro där den ohämmade narcissismen styr. Det ska ständigt showas.
Vart tog allvaret vägen? En gång i tiden togs allvaret och analysförmågan på största allvar. Det var en mentalitet som gjorde det möjligt för politiker att handskas med olika problem. Nuförtiden lanserar Tidöpartierna snabba skenlösningar som inte löser någonting alls, exempelvis regeringens sätt att få bukt med gängkriminaliteten eller klimatkrisen. Kulturskapare tog tidigare seriöst på sin uppgift att gestalta samtidsproblem och behandla existentiella frågor. Icke så i våra dagar då man ängsligt strävar efter att underhålla.
Folket vill ha underhållning och därmed basta. Politiker och kulturarbetare måste därför vara underhållande eller bli irrelevanta. Folket älskar den gapskrattande politikern. Skrattet ger massor av röster och ett valår som 2026 gäller det att skratta så mycket som möjligt. Även kvalitetsomdömen av kulturskapelser utgår från om böcker eller teater- och operaföreställningar är underhållande eller inte. Mitt primära syfte som författare är inte att underhålla och därför ignoreras mitt författarskap. Allvaret är helt ute och den som vill prata allvarligt om politik eller kultur- och samhällsproblem är också helt ute. Det leder till idétorka och en utarmning av debattklimatet.
"Man kan inte ha roligt jämt" som min frisör sa när vi pratade om alla lek-
(spontant skrev jag först "lik-") och frågeprogram i tv. Men faktum är att i Tiktok-eran är idealet att ha roligt jämt och glömma alla tråkigheter som händer. Det är ett ideal där gapskrattet allt oftare fastnar i halsen. Hur skulle gamle Freud se på tidsandan idag? Vad skulle du säga, Sigmund? Du skulle säkert säga att den tvångsmässiga glättigheten döljer en djup livsångest. Lustprincipens dominans i våra dagar på 2020-talet innebär en förlust av förmågan att konfrontera den faktiska verkligheten. Det är en bra analys, Sigmund, som väl sammanfattar människors livssituation idag. Du stod alltid på verklighetsprincipens sida för den mentala hälsans skull.
I det syftet gäller det att med allvar konfrontera realiteter utan att fly till lustprincipens drömvärld. Att acceptera allvaret i vår gemensamma utsatta livssituation utgör en mental hälsokur. Om vi fortsätter att tiktoka våra liv enligt lustprincipen, förvärras den undertryckta livsångesten. Faktum är att en hel epok eller civilisation kan drabbas av ett tvångssyndrom. På 1900-talet ledde det till två världskrig.
Innebär Tiktok-eran förspelet till ett tredje världskrig? På randen till undergången vill man konsumera och ha skoj. Den som med allvar reflekterar över de många ödesmättade järtecknen i skyn ses som en olyckskorp och avfärdas med en axelryckning. Alla vill fortsätta att gapskratta och partaja. Är fejktillvaron det sista stadiet för vår västerländska civilisation?
Bo Gustavsson, författare

Hatten av för Bo Gustavsson!

    Man bockar tre gånger, fru Luna och önskar något. Att förnuft och humanism som rättesnöre får återkomma.

Om inspiration

Jag läser tidskriften Svensk Natur. Ett bildreportage signerat naturfotografen Mats Andersson. Att fotografera björn och varg må vara en sak, men att inspireras av fotografer som Christer Strömholm och Anders Petersen i den genren kan ses som lite udda. Men av det som visas i tidskriften är det bra och förståeligt. Det är inte svårt att förstå den svartvita dramatiken i rovdjurens värld ligger rätt nära de inspirerande fotograferna.

Det ligger också nära den stående efterlysningen efter ett naturfoto som vågar ta ställning till nutidens klimat och miljöfrågor. Ett fotografi som inte stannar vid enkla illustrationer utan adderar något, ett bildspråk som i sig tar ställning och vågar något. Bild kan i vissa stunder förklara, beskriva, ibland på ett kliniskt sätt, men bildens, läs fotografiets styrka är skapandet av associationer, stämningar. Det där som ibland beskrivs som 1+1=3.
   Att bli inspirerad. Är det att plocka russin ur kakan, att läsa och förstå. Att gripas av en stämning. Tål att tänka på.

(Mats Andersson är till vardags reklamfotograf enligt reportaget.)

Bilden som ritual

Är man i huvudstaden vid rätt tidpunkt är ett besök i Kungsträdgården nödvändigt. Antalet selfies och bilder på blommande körsbär skullle kunna få alla inkommande servrar att koka torrt. Ett av massbildens högtidsstunder. Ett exempel på bilden som kommunikativ process. Jag fotograferar, fotograferas alltså finns jag.
   Vi fotograferar mer människor mer än blom.