Vernissage / Berndth Johansson

Berndth Johansson började på Christer Strömholms Stockholms Fotoskola 1966, sen blev det Arméns fotoskola och en fortsatt karriär som porträttfotograf. Nu vernissage på Uplandsmuseet, retrospektivt heter det. Mycket folk, en och annan närvarande är dessutom porträtterad. Fint hantverk och i mitt tycke oftast träffsäker närvaro i bilderna där en del prickar extra rätt, men det kan delvis ha att göra med att det är folk jag känner eller har känt. Samtidigt kan jag känna en distans, den distans som ibland uppkommer i en redigerad porträttateljé. Men se bilderna om du har möjlighet. Det är kvalitet! Det här är dessutom porträttbilder man skulle kunna göda den pågående analog-digitala diskussionen med. Merparten är filmfotografi men printade digitalt av Bildformatet i Uppsala. Så nånstans har bilderna klivit över floden. Och det ska i sanningens namn sägas att de här printarna klår det mesta.

Men det får nog bli ett besök lite senare. Ryggar i all ära men det var bilderna jag ville se.

Tidens gång

Tidens gång i ett digitalt perspektiv. Fotograferat 2004 enligt metadata. Och här står Stina Wollter koncentrerad med penseln i korrekt fattning. Vi är på kalligrafikurs. På japanska.
Iakttagelser. Vi var yngre. Originalet besväras av en hel del brus och rödstick. 2004 var den digitala tekniken inte riktigt i kapp med den analoga, åtminstone inte om man rörde sig i entusiastfotografernas segment. Men det skulle ändra sig ganska snart. Tiden går som sagt. En och annan närvarande denna eftermiddag är inte med längre. (Och jag kunde så klart inte låta bli att göra den svartvit.)

(Nikon D70 med kitobjektivet 18-70mm)

Utsnitt och rött, närmare bestämt PMS 485C

 En poäng med att använda 35mm ff är att det med en modern sensor finns utrymme för att ändra utsnitt. Brännvidd är som bekant inte samma sak som utsnitt. En brännvidd kan ju tillåta flera olika utsnitt. Det är kanske därför 35mm i fullformat är en så pass bra brännvidd då den så klart medger utsnitt motsvarande 50mm eller mer. Med dagens sensorer och objektiv, och reproduktionsteknik oavsett skärmbild eller utskrift kan man med lätthet åstadkomma en bra bild med 300 procent förstoring. Det är kanske först nu, i en digital verklighet som förstoringsapparaten och beskärningsramen faktiskt får sin förklaring. Det ska mycket till idag för att en bild ska få ett störande korn, eller digitalt uttryckt störande pixlar. Därför är också zoomobjektiven fantastiskt användbara, men kanske inte alltid så roliga, de triggar inte riktigt det kreativa motståndet som fasta gluggar innebär. Om saken förstås.
   (Och det är som alltid fullt tillåtet att känna, och odla en nostalgi inför en analog teknik. Den har svårförklarliga dimensioner som nog  ligger i det intuitiva känslostyrda landskapet.)

Ägare av dyrbara italienska sportbilar, läs Ferrari har lördagsträff  vid Garibaldimonumentet i Rom. Då blir det mycket rött. Speciell röd färg Rosso Corsa, Pantone 485C (där C står för coated). Som definierad cmyk; C0, M84, Y83, K11.

Det är såna tankar som dyker upp i huvudet. Är man lite skadad i tanken kanske.

Och en katt bland hermelinerna. Man skulle kunna tro att det här var lite av öppenhjärtlig fokfest men det fanns väldigt mycket av avspärrningsband. Vi hade heller vare sig tid eller djupare intresse för dessa dyrbarheter. Men fenomenet är ändå lite intressant. Gemenskapen i det dyrbara (där min är aningen dyrare än din, eller?)

Högbystade damer i kombination med exklusiva sportbilar trodde man kanske var förpassat till historien. Så icke. ( Och som gammal fotolärare ville man gärna gripa in; aldrig medljus, sök skugga, välj en brännvidd mer än 50mm ff när du fotograferar människor. Och lite smakfullt kort skärpedjup. Men man griper inte in.)

Tillbaks i den fotografiska vardagen och lite stockholmsutställningar

Efter ett antal dagar ute i Europa med tåg återvänder vi till vardagens lunk. Det innebär också en rätt ospännande fotografisk verklighet. Gräv där du står, jo tack. Nja den fotografiska verkligheten kräver kanske mer exklusivitet, mer ögonbrynshöjande bilder. Det exotiska, det som kräver en viss ansträngning för att riktigt platsa.
   I det flödet finns fotografer som inte minst Ralph Nykvist, en av alla som i sina bilder ofta hittade storheten i det lilla, i det icke exklusiva. Något att lära av.

Men ett besök i huvudstaden och 3+3 fotografers utställning på Galleri Fotografi, Hornsgatspuckeln får inte missas. Mycket fina bilder, inspirerande skulle man kunna säga. Tight hängning men med tydliga avgränsningar mellan utställarna. Se den!
  Och slink in på Stockholms Stadsmuseum och se Kary H. Lasch–Barn i stan. Kary Lasch en mångsidig fotograf, barnbilderna bekräftar det. Daterat? Ja visst. Bra foto ja på det också. (Så har ju stadsmuseet sympatiskt nog fortfarande fri entré.)

Bild för uppmärksamhet: Vad sägs om en färd till den sista vilan i en Maserati begravningsbil. En vanligare modell än man kan tro i italiensk  begravningsentreprenörsverksamhet.

Lite granna mer om gatufoto och om resandet

Vad gäller rikedom och gott om pengar så klår Bologna Rom med ett par hästlängder. Bologna som till för fem-tio år sedan fick vara en halvstor universitetsstad på Poslätten har nu blivit en turistdestination till alla affärsinnehavares stora glädje.

Bologna är rimligt stor för att strosa runt i. Matmarknader ligger alltid på topp i vår värld. En tacksam stad för en gatufotograf kan tyckas.

Från Bologna och hem blir det flyg. Senast vi flög var för sex år sedan, en tvungen enkelresa Paris-Stockholm. Det är ur klimatsynpunkt ok att flyga en enkelresa den här gången. Även om vi föredrar tåg hela vägen. Flygets miljöpåverkan går inte att resonera bort. Det är ju inte bara själva flygningen som är klimatbelastande. Hela infrastrukturen runt flygandet måste räknas in. Och det faktum att för att systemet ska fungera måste det hänga en kärra i luften hela tiden. De förstår nog de flesta som tagit sig till en flygplats och iakttagit den oförblommerade köphysterin i transithallarna. Bara den mängd plastpåsar som genereras...
   Om man åker tåg hamnar man i städernas centrum. Järnvägsstationer ligger märkligt nog alltid i städernas mitt. Att kliva på ett tåg, eller kliva av går som alla vet mycket smidigt. Att debarkera ett flygplan är en betydligt knepigare operation, vet alla som flugit nån gång. Flygplatser ligger sällan centralt. Att flyget sällan är i tid är en annan sak. Det är lite mer ungefär. I tåg kan man röra sig, göra några armhävningar om andan faller på, ta en sväng till bistron om det finns. I en flygkabin sitter man där man sitter. Trångt. I en tågkupé kan man försjunka i det förbiilande landskapet. Resan blir en sak i sig. Åk mer tåg! Det är ett bildmässigt sätt att resa som inbjuder till fotografi.