Fotografiet berättar något

Jag trålar neråt i mina negativpärmar och hittar en och annan bild som betyder något, som placerar sig i tid och ger ett avtryck. En del dyker upp oanmälda, bilder som jag aldrig sett förut som passerat kopieringsögat nån gång det begav sig.
   Som den här. Det avvaktande. Väntan. Doften av skåp. Finns det en konnotation eller stannar allt vid ett privat kontext? Har jag nyckeln att låsa upp bilden?
  (Hon i oskärpa till vänster är rösten som  läser Majakovskij på Nynningens LP För Full hals: Balladernas konst är en gammal konst. Men om orden svider, om orden talar om det som svider, blir det lätt ballader om nya tider. I mitt tycke det bästa proggalbum som gjorts i Sverige. Hon till höger är inte med oss längre. Vi jobbade ihop en del på den tiden. Och gjorde det bra. När framtiden låg framför fötterna.)

Nikon F 35mm Agfapan. Varsamt ompysslad i Photoshop och Efex silver.

Pyssel i grafikverkstaden

Så blev det då äntligen dags att sparka igång ett grafikprojekt. Lite fotoförlagor som ska gå vägen över fotopolymerteknik till djuptrycksteknik. En värld som förenar kamera, dator, UV-exponering och traditionellt arbete vid tryckpressen. Det tar en stund att hitta rätt exponeringstid (jag landade på 10 minuter och 7 minuter efterexponering med raster. Sköljning och tre kvart efterhärdning. Det funkar bra i solljus som råkade vara gott om. 
  

Det är väldigt vilsamt att pyssla med grafik. Allt tar sin tid och det går inte att forcera nämnvärt. Fotopolymer är dessutom anständigt miljövänligt. Inga lösningsmedel annat än vatten och vi trycker med vattenlöslig tryckfärg på verkstaden. En liten nackdel med just denna teknik är att plåtarna inte håller för stora upplagor och antalet provtryck att laborera runt blir därför rätt få.

Spontana porträtt

När vardagens bilder dyker upp med en ny betydelse. Bilder som passerade förbi blir till vittnesbörd om en tid som flytt. Hur många sådana bilder har vi inte i våra album? Kanske just det som är fotografiets essens. Bilder som hade rätt kort bästföre-datum på den tiden det begav sig. Som vore de i ett nutida massbildsperspektiv. Men såna här bilder, framkallade i dosa och, troligen även nån gång kopierade i mörkrummets varma rödmörker, har ändå  värdet i att de är skapade med en viss ansträngning. Det är inte en serie kulsprutesnabba tumtryckningar på en smartphone-display, sen är det klart. De är något mer.
   Detta är nu inte skrivet i något slags nostalgiskt försvar för det gamla analoga. Jag trivs utomordentligt väl i den digitala fotovärlden. Men jag försöker i den mån det går att sjunga långsamhetens lov i det digitala. Jo, det går jättebra.
  Alf som gick ur tiden för mer än tio år sedan. En egensinnig konstnär fotograferad i Konstfacks kafé på Valhallavägen, kan det varit 1975? Nikon F 35:an och Agfapan. Först nu häromkvällen gick bilden in i den digitala verkligheten.

lunchjazz

Lite softjazz med Hampus Adami på Katalins Jazzbar Uppsala. Ventilbasun är ett coolt instrument och Hampus lär vi få höra av om vi inte redan gjort det.

Vännerna Matti Andersson piano och Maggie Andersson sång kompletterar. Så blir det gruppbild. Det är sen gammalt.

Hittade bilder

Som sagt, man hittar bilder när man rotar runt i negativpärmarna. Väldigt många bilder med tekniska brister dyker upp men ofta har de någon annan egenskap, en berättelse, en hågkomst som så att säga uppväger. Den här bilden har en diffus lodrät linje som jag inte riktigt kan lista ut vad den beror på. Närliggande negativ saknar den. Går det att ta bort den? Ja, men det innebär en rätt knepig operation. 
   Det är i de här stunderna lättjan segrar. En femtioårig defekt kanske tillför den något eller kan åtminstone förlåtas.
Bilden på Hanna. Invandrad i en tid när invandring var en möjlighet för bägge sidor.

Nikon F  Nikkor 105 mm 2.5 Tri-X säger negativarket.