Upp i bergen

Från Pesaro tar vi oss med buss in i Marche, Italiens antagligen minst kända region. Vi är på väg till Mercatello sul Metauro. en liten stad i bergen. Lite drygt trettonhundra invånare samsas om en huvudgata, två restauranger, en pizzeria, ett litet supermerchati, en järnaffär, ett par caféer, ett konstmuseum, en konsthall och vetskapen om att ett par kilometer bort i Castello di Pieve satt Dante Alighieri , han med den Gudomliga komedien i husarrest några år. 
  Det är ett mycket vackert landskap. Lugnt bortom allfarvägarna. Sista biten åkte vi med skolbussen. Vi bor några nätter  på bed and breakfast hos en mycket trevlig och omtänksam värd.
   Vi har rest med tåg hela vägen från Uppsala central och nu blev det lite buss. Vilket får oss att fundera lite runt fotograferandets infrastruktur. Fotografi och resande går ju som bekant hand i hand. Ingen resa utan en kamera. Vi kommer att forsätta resan med buss och tåg. Inga förseningar. Går som på räls. Ett resande i realtid där själva resan i sig är målet. Återkommer till detta.

Österut och lite Fellinivibbar

Några dagar i Rom styr kosan till vänstra stranden och det adriatiska  havet. En minisemester till en av alla dessa badorter italienarna själv åker till. Porto San Giorgio är ett trevligt ställe så här i lågsäsong.
   Fellini är född i Rimini längre norrut. Nino Rotas ledmotiv till filmen Amarcord dyker så klart upp helt oombett.

Rom-den eviga staden och andra floskler

Från Reggio Emilia till ett trettiogradigt Rom. I skuggan. Förutom uppdraget att guida till olika sevärdheter när jag en tanke om gatufoto. Det vimlar av turister och är det dessutom jubelår späs antalet på rejält av pilgrimer och andra religiösa från både när och fjärran. Massor av folk och kameror i varje hand. Men gatufoto ska för att lyckas bedrivas genomtänkt. Strosande flanörfotografi går helt enkelt bort. Och tron att skapa bilder med nån slags genuin äkta romersk känsla är nog ett fåvitskt projekt. Rom är turister. Och vi också. Denna insikt föder tankar att återkomma till.

Vem som fotograferar vem är kanske inte så viktigt. Huvudsaken att det blir gjort

Inslaget av religiösa ökar dramatiskt under ett jubelår.
 

 Finns det då några bra hot spots? Campo Fiori-marknad med grönsaker, kläder och blandad krims. Piazza Navona kan man fotografera poserande turister som om de poserade för en själv. Fontana di Trevi är ett ställe där fotograferandet är en del av såväl  miljö som idé. Om Fontana di Trevi och Fellinis La Dolce Vita med Anita Ekbergs bad i fontänen, Marcello Mastroianni i rollen som den sökande skvallerjournalisten Marcello Rubini, samt inte minst rollkaraktären Papparazzi som gett namn till en hel tvivelaktig yrkeskår. Det finns en nyckelscen i filmen som förtydligar vad som egentligen menas med det ljuva livet, och det är inte ett libertint liv i sus och dus. Jag tänker inte spoila det. Se den själva, en Felliniklassiker.  

Den unga flickan från nånstans rätt långt bortifrån begår kardinalfelet. Man får inte sitta på fontänkanten. Lite oklart varför men en agressiv visselpipa blåser sekunden senare. 
 

 Trastevere må vara pittoreskt men svårt gentrifierat där horder av turister uppblandat med en eller annan romare äter kvällsmat på någon av de otaliga gatuserveringarna. Nä, var man hittar stadens själ får vara en obesvarad fråga.

Laokoongruppen ska naturligtvis beses. Och fotograferas. Checked.

Vatikanen och Sixtinska kapellet ska naturligtvis tittas på. Tycker vi och alla andra.  Fotografering låter sig inte göras här. Just det sixtinska kapellet är om inte annat en hotspot för utväxling och utbyte av olika influensor, luftrörsinfektioner med mera. Något vi med största sannolikhet erfar ett par dagar senare på vår resa.
  Återkommer till tankar om turism. I turismen ingår det att få uppleva det genuina, att se det obesudlade, att vara först. I Rom blir det mer till en bucketlist. Forum romanum-checked. Piazza di Spagna-checked. Peterskyrkan-checked, Vatikanen -checked. Och med checked menas numer att det finns en bild, en verifikation.

Det lär vara förbjudet att sitta i Spanska trappan, men en dag när kvicksilvret närmar sig trettiofem och turisterna drar sig in i skuggan ser man kanske mellan fingrarna.

En iakttagelse: Jag var i Rom för drygt fyrtio år sedan. Jag vankade runt bland sevärdheter och ruiner med min Nikon F och en svart axelväska. På den tiden flockades romska barn, som flugor runt en sockerbit varje person som på något sätt uttryckte begreppet turist. De kom i flockar, med kartongskivor, som något slags skydd för att länsa fickor och väskor. Det var svårt att värja sig. Tills. På min axelväska hade jag ett klistermärke, det gula och röda: Atomkraft-Nej tack! Något barn upptäckte det. och repliken: Non Nucleare! Varvid barnen drog sig tillbaka och nästintill bildade häck. Sånt fastnar. 

Reggio Emilia

Vi  åker tåg genom  Europa och landar till slut i Reggio Emilia. Här har min fru ett sammanhang i synnerhet och jag själv lite grann. Centro Malaguzzi och den pedagogik som utvecklades en gång i tiden efter andra världskriget närmare bestämt som en reaktion på den  italienska fascismen. En pedagogik som nog en del känner som "ett barn har hundra språk men berövas nittionio". Också en utställning på Moderna Museet i början av 1980-talet. Frun har varit engagerad i Reggio Emilia-pedagogiken i  en massa  år och nu är det medlemsträff där nere och jag hängde med. ( Det röda Emilien, ni som minns Bertollucis "Novecento" med bland andra Donald Sutherland i rollen som en synnerligen avskyvärd fascistisk figur förstår kanske bakgrunden  bättre.)
    Jag hänger med på ett besök till ett projekt där man utnyttjar återvunnet material från företag i Reggio och  som man kan använda i pedagogiken, som  i mycket handlar om undersökandet. Mer om detta kan den nyfikne läsa om: https://sv.wikipedia.org/wiki/Reggio_Emilia-pedagogik .

Själv strosar jag runt i staden, som inte är överdrivet stor och tänker gatufoto i relation till cityscape. Det går så klart att fotografera människor i halvlustiga situationer, eller med samma färg på kläderna men hur får man med den speciella  miljön, att bild med figuranter faktiskt är staden, miljön, ljuden, dofterna och allt det där som  gör en bild till  vad den borde vara.

   Så landar jag i Museo Civica, granne med den imposanta teaterbyggnaden vid Piazza Martirio del 7 luglio 1960. Det här är ett museum, i  allra  högsta  grad en blandad  kompott. Längst ner en  mycket gammal och mycket omfattande naturvetenskaplig samling med allt från (obligatoriskt) foster i sprit till luggsliten lejonhona med förvånad uppsyn, och den här. Anders Petersen har plåtat just detta uppstoppade stycke dramatik, och nu har jag också gjort det. Fast undrar om de inte har flyttat på zebran en aning. Anders Petersen  använde nog blixt och fick därmed en aningen mer dramatisk bakgrund.

Högst upp en  utställning med grafisk form av högsta klass och därtill starka fotografier. Om fred. Contro la Guerra. Mot kriget/ Sguardi e immaginari. Blickar och fantasier.

Italien är för övrigt inte så hymlande runt Palestina och Gaza-konflikten. Det räckte som en del av  motivet för en generalstrejk måndagen  den 22 september. När alla tåg, bussar och annat stannade. Ja, det var så klart lite mer än Gaza också. Det gällde kollektivavtal, arbetstider med mera för arbetare i transportnäringen.

Fotografens namn missade jag så klart. Stark bild ändå om man tittar lite extra.

Bildanalys. En metod.

Skriver man Sune Jonsson vaknar nog inte bara det något äldre fotografisverige. Många har säkert en relation till SJ:s bildvärld och gärning och alla har nog en egen favorit
En av Sune Jonssons bilder som jag särskilt fastnat för är,

 något jag sannolikt delar med flera bildtittare.
 Under mitt yrkesliv fick jag ett otal gånger försöka förklara vad poängen med bildanalys var. Oavsett om det gällt fotografi, spelfilm eller traditionell bildkonst.
   Och först som sist, en analys är med mitt synsätt (som jag delar med rätt många) inte till för att tala om hur saker och ting egentligen ligger till. Bildanalys är en metod, och ska helst ses som just en metod att själv förstå sin egen  subjektiva upplevelse av ett verk.  Man ser en bild och reagerar. Man ger bilden lite extra tid. Vad är det som gör att man gillar eller ogillar?
  Bilden är sedd och har redan gjort ett avtryck i det privata. Då kan man, om man vill, undersöka vad bilden föreställer, vad ser jag (denotation). Har jag sett liknande bilder förut? Finns det bildelement som sannolikt kan tolkas liknande av fler än jag, bildens konnotation. Och jag letar efter privata associationer, finns något i bilden som jag känner igen utifrån min alldeles egna värld.

Småbrukarparet Albert och Tea Johansson, Nyåker Nordmaling 1956, som porträtteras i Sune Jonssons Byn med det blå huset är fotograferade i ett för dem invant landskap. Söndagsklädda, uppställda, fotografen är i högsta grad närvarande. Han med hatten i hand och käpp, hon med kappan på armen som vore de på väg att resa. Ljuset talar om sen eftermiddag, bildens utsnitt och skärpedjup skvallrar om ett moderat vidvinkel, men här kan så klart möjligheten att beskära bilden i kopieringen ha betydelse. Och det är egentligen en mindre viktig iakttagelse för min tolkning och analys. Så hur långt är jag kommen? Söndagsklädseln, landskapet, det faktum att betraktaren-jaget är högst närvarande i blickarnas möte är denotationer som borde kunna vara allmängiltiga. Fler betraktare kan dela dem, en konnotation.
   Och det är här nånstans, när seendet återvänder till den privata nivån som upplevelsen blir till. Det är här jag ser en barndomssommar- hässjning av hö, högafflar, lite kortare skaft för barnen. Farfar i hatt som körde räfsan, hästdragen, hette inte hästen, ett sto, Sessan? Farbror som senare körde hem hölassen dragna av en Ferguson TE 20"Grålle" med alla ungar högst upp, det här var långt före balpressar. Och doften av hö. Associationerna vindlar iväg...
   Utifrån det här skapar jag min tolkning av SJ:s bild. En bild av ett avsked, en brytningstid. En formmässigt enkel bild men med så många möjligheter till  privata tolkningar, som förvisso sannolikt kommer att peka åt samma håll.

Byn med det Blå Huset är en berättelse  om brytningstid och ett slags avsked, alldeles oavsett vad Sune Jonsson själv skrivit om projektet och autenciteten i alla  fakta. Och som en del hävdar att brytningen skedde långt tidigare än vad berättelsen ger sken av.

Att jag valde den här bilden hör samman med att  den gången jag kom in i första utställningsrummet på Nordiska Museet och en utställning med Sune Jonsson hóuvre möttes jag av just denna bild. Det var lite grann av en knockout. Ett av de tillfällen då en bild träffar rätt, en bild som  förvisso  var bekant sedan länge. Men situationen, exponeringen var helt enkelt lite överrumplande.
   Det finns många beståndsdelar i upplevelsen av en bild.

Porto di San Giorgio september 2025, en regnig dag kan man sitta inne och fundera runt bilder. De egna rawfilerna ligger och väntar på minneskort.