Survival of the fittest

Två som har hittat ett litet tomrum i väven. Då passar man på. Evolutionen tillåter ju inte tomrum i livets väv.
Dagens utflykt i närområdet och inventering av trattkantarellbeståndet. Två, tre dagar till så sätter skörden igång är tanken som bekräftas.

Ner vid bryggan konstateras att havsvattenståndet är rätt normalt, det ligger med andra ord ganska nära medelvattenståndet, det vattenstånd som sakteliga stiger men kompenseras av landhöjningen som här vid gränsen mellan Norra Östersjön och Ålands hav är 0,534 cm per år. Skulle man kunna tro. Inte mycket kan tyckas men i långgrunda vikar ger det en synlig effekt. Och i vissa sund och flader där jag för fyrtio femtio år sedan rodde eller paddlade kanot går man nu torrskodd. Det beror rätt mycket på sedimentering och invassning också. Bladvassen gynnas ju av ökad kvävehalt i vattnet. Det kväve som helst skulle stanna i land.
Så det blir att gå hem och läsa lite snabbfakta på SMHI:s hemsida om havsvattenstånd. Intressant läsning. Man inser snabbt att medelvattenstånd är något som är rätt sällan. Och att medelvatten dessutom ändras, så som allt som är medel gör. Att det är så sällan beror på att vattnet i Östersjön åker fram och tillbaka som i en badbalja (SMHI:s liknelse) Högt i Haparanda, lågt i Ystad. Och vice versa. Jag står däremot ganska nära noden för svängningskurvan vilket är tur för mig men mindre tur för Ystad. Eller Haparanda. Det här får konsekvenser både på global, nationell och synnerligen lokal nivå. Hur hanterar man olika uppfattningar om ett lokalt dike till exempel? Och jag kommer i håg de där föreläsningarna vi hade på min skola under naturvetarveckorna om havsvatten och att vattenytan både globalt som lokalt är synnerligen relativ. Vatten är elastiskt, mer än man tror. Många äro de som missförstått detta. En ögonöppnare för både mig och en flock naturvetarelever.
Och hur bildsätter man sånt här? Öppen eller sluten bild? Fönster eller spegel?

Lördag

Tuija Lindström på Bror Hjorts hus. Fin sammanställning av ett konstnärsskap. Och det är inte "Kvinnorna vid tjursjön" som intresserar mest den här gången. Nej det här mötet med Lindström handlar mer om små svartvita bilder. Det är mjukt kopierat men med tydligt bibehållen skärpa ända ner på detaljnivå som på ett subtilt sätt bidrar till bildernas berätttelser. Snyggt. Och jag funderar på metoder att åstadkomma nåt liknande med digitala verktyg. Det går så klart men det måste nog finnas lite mer än bara en bild. Det behövs förmodligen ett innehåll och en bildberättelse som så att säga samspelar med kopieringsförfarandet, eller sättet att redigera. Så det blir första steget i en kommande laboration.

Henny Linn Kjellberg har vernissage på Galleri Ett. Henny är keramiker och arbetar ofta på ett okonventionellt sätt med lerorna. Som vore den färg, eller med porslinslera som vore den instrumentala toner. Subtilt det med. Till vänster fotografen Vasilis Theodorou som också gör tänkvärda bilder, ofta med något subtilt.

Så blir det ett stopp hos antikvariatet. Sune Jonssons Jordabok som jag slarvat bort nån gång ersattes med en begagnad dito. Sunes bilder är långt från Tuijas mjuka kopiering, här är det "ritkol" som gäller. Men något subtilt finns det här också.

(Idag låtsades jag att det satt Plus-x i kameran. Och jag lät kurvan vara i fred.)

Fina Stockholmsbilder

Nu är det alltså bläddring i Lars Epsteins relativt nyutgivna ”Stockholmsbilder” som gäller. Det här är bilder med referenser och likheter till mycket av stockholmsfotografi. Lennart af Petersen, Manne Lind, Anders Petersen med flera, you name them. Snygg bok, snygg klassisk layout som låter bilderna jobba, tack Patric Leo för det. 

  Bland alla bilder är det en som särskilt fastnar. En lite granna egendomlig bild som verkligen sätter bildläsandet på prov. En demonstration, helbild, demonstrationsplakat ”Stoppa UKAS” (vem idag vet vad UKAS var?). Vänsterriktning mot höger signalerar framåt. En yngling med sammanbiten min i bildens tredjedelsmitt. Och där kommer det. I sin lovikavanteförsedda hand bär han ett LP-fodral, Big Brother and the Holding Company, Cheaps Thrills. Den med Janis Joplin. Det här är en bild med nån slags punctum. Om än rätt svårtytt. En bild som ställer frågor. Nu tror jag att det finns fler som sett bilden som också hajat till, de gånger den publicerats.
 Det är som sagt en väldigt trevlig bok och anar man inte väldigt snabbt fotografens öga. Tilltalet, språket. Det finns inget aggressivt utan i stället den där goa känslan av ett humanistiskt förtecken. Men också ett värde av dokumentationen. Såna bilder som gatufotografer gärna kan ta intryck av. För vad är det som gör en bild ”värdefull” om femtio år? Sällan en lustig knorr, sällan ett färgackord. Om man nu inte får till det alldeles extra. Nä, oftast är det igenkännandet, nyfikenheten över hur det såg ut då. Men visst är det en fotografisk balansgång, dokumentära framtida poäng eller poäng för stunden.
Hur som helst, vill man bläddra i en riktigt trevlig stockholmiana-bok så är den här långt fram i köpa-listan.

Och hur bildsätter man ett sånt här inlägg med egna bilder? Inte helt enkelt. det ska ju helst vara bilder från huvudstaden. bilder som är glest med på diskarna just nu. Jag får kanske göra som Bo Bergström gjorde i sin utomordentliga bok ”Titta”. En bok om bilder, utan en enda bild. 

Om behovet av fordon

Det är nåt speciellt med äldre amerikanare, bilarna alltså. Det överdådiga, okänsliga här kommer jag i all prålighet. Ingen blygsel här inte. 65 eller senare. Modell, Calais? Oklart om detta. Cadillac fanns i många varianter. (Lägg märke till mattan under framdelen. Läckande växellåda kan man tänka.)
Drömmen om den amerikanska bilen fanns länge hos svenska folket. Det blev som kronan på deltagandet i Bil-Sverige. Minns pappans besvikelse när en lindblomsgrön Pontiac gled honom ur händerna, det var stort köptryck helt enkelt. Han fick nöja sig med en Ljusblå Plymouth Savoy 54. 
   Senare, västtyska bilarnas decennier. Och inhemska SUVar. Mätarna på bilistisk framgång. Idag är det en Tesla som mäter framgången. I individens självförverkligande. Som inte har så mycket med praktisk rationell logistik att göra som rimligen borde vara fordons huvudsakliga uppgift. Även en flitigt använd privatbil står för det mesta stilla. Och tar plats. Så även vår. Om nu  en femton år gammal Toyota Corolla signalerar så mycket framgång vet jag inte.
Apropos bilar...

(Det fick bli en mjuk lite undflyende färgredigering. Kontrastlös och nerskruvad mättnad. En liten gnutta gaussisk oskärpa. Fuji Xpro2 23/1.4)

Om det politiska fotografiet

Att politik och fotografi har gått hand i hand sen begynnelsen är ingen omvälvande iakttagelse direkt. Tvärtom, Roger Fentons bilder från Krimkriget kanske inte känns politiska idag, snarare mer sakligt dokumenterande. Men, just detta att det gick att återge ett storpolitiskt skeende i krigets vardagsbilder var revolutionerande.
   Så att hitta politiska bilder i bildhistorien är ingen svår uppgift. Vad som däremot kanske är mer knepigt är att undersöka när en bild blir explicit politisk. Det handlar nog i huvudsak om två faktorer. Bildens kontext och hur öppen bilden är för tolkning. Så då är bordet dukat. Bildens kontext handlar till största del om var bilden är publicerad.  Ytan eller arenan kan man också säga. Bildens tolkningsbarhet är knepigare. Öppen eller sluten bild? Här handlar det mer om att sändare och mottagare har mer överensstämmande referenser i valet av konnotationer. Läser jag som mottagare det du som sändare väljer att publicera? Sånt kan man aldrig veta.
   Men om mottagaren har en mer utvecklad förmåga att läsa bilder borde skillnaden mellan sändarbudskap och mottagartolkning bli mindre. Kanske uppstår det där mötet. Ett slags gemenskap i läsandet. Inte det omedelbara ifrågasättandet. 

Och så var det att välja en bild till den här texten. 

Så jag vald den här opolitiska bilden. En bild som jag gillar. I segmentet gatufoto. Men med ett annat kontext skulle den nog möjligen, aningen långsökt  kunna uppfattas som politiskt anstruken. Hur då?

Mer politik, mer tyckande,  mer åsikter på FS!