Stig T Karlsson

Huruvida det här är Stig T Karlssons mest kända bild låter jag vara osagt, men som bekant den mest reproducerade. Blir man frimärke så blir det lätt så. Annars är boken ”Rumpan har gått” ganska lätt att få tag på antikvariskt. Och det handlar om flottning, närmare bestämt de sista flottningarna och följaktligen de sista flottarna. En epok som ligger alldeles, alldeles bakom hörnet. Så alldeles, att jag har träffat bekanta som något överraskat insett att flottning, det finns inte längre. Dock inte en av mina ungdomsvännner som valde den akademiska banan och skrev sin doktorsavhandling om just flottningen i Sverige. Han hamnade sedermera på Riksrevisionen men det är en helt annan historia som det heter.
Men tillbaks till boken som är en dokumentär skidring av flottningsverksamheten i norrländska älvar. Saklig, handfast med ett litet stråk av vemod kanske, åtminstone anas det i Stig Sjödins texter. Det är svartvitt, repron är kanske inte riktigt på topp, med Stig T Karlssons bilder som lirar lite på samma planhalva som Sune Jonssons. (Typografin är tidstypisk. Fyra Förläggare och Aktuell Fotografi.) Nåt att fundera kring är Stigs påtagliga, rent fysiska närvaro och närhet på brötarna. Det är inte helt ofarligt att balansera kring på hala timmerstockar. Och den här bilden på Mickel, det här är inte gymbroilermuskler utan sånt man får av kokkaffe och fläsk med bruna bönor. Och anar man inte prillan under överläppen. Det här är definitivt ingen tid att romantisera kring. Slit och släp och dåliga arbetsvillkor. Farligt på många sätt. Det var inte bättre förr men annorlunda, oftast sämre, vilket är nyttigt att komma ihåg.
Om Stig T Karlsson kan man så klart läsa en del på nätet. Om man vill.

En dag i början av september

kan börja med en död näbbmus på vägen. Sen kommer en ny regnskur. Nåja, man ska väl duscha ändå. 

Hjullastaren är inte i gång i dag så då betyder det mestadels tystnad.

En våt dag men den här överraskas av hastigt frambrytande sol. Det är gott om dem. Mördarsniglar kallas de allmänt men så mycket mord kan man inte se i de ögonen. Snarare en asätare som inte är nån finsmakare direkt. Släkten duger gott på menyn. Jag vill inte påstå att vi ligger i krig men med sax och en burk blir det en vända varje morgon. Är man invasiv så är man. Och får stå sitt kast.

Hörs det på tonen att det inte varit nån höjdardag. Det spännande fotografiet är avlägset.

Grått och varför finns det en ovilja mot svartvitt?

En hel dag i gråton. Ostlig vind och 8-9 m/s, alltså inte tillräckligt mycket för en upplyftande kuling. Ingen dramatik direkt. Det småregnar mest. Sitter på arbetsverandan och läser Brusewitz. Denne fantastiske stilist och tecknare. Men som ett eko från en lite granna annan tid. Ja, nog vet jag att Brusewitz nog fortfarande står rätt högt i kurs bland naturintresserade geronter men nog är det en annan ton, en annan tid i det han beskriver.
Så mycket natur är det inte i min idag, några ekorrar och visserligen, tror jag åtminstone, ser jag skymten av lärkfalken. En liten flock storskrak flyger upp vid stranden. En silltrut tittar på. Han verkar inte bry sig nämvärt. Allt detta skulle naturligtvis dokumenteras på bild. Men jag går i andra tankar. Det här med gråton. Och när verkligheten blir grafisk till sitt uttryck. Gunnar Brusewitz beskriver det rätt bra: Man kan beskriva årstidsstämningarna med grafiska tekniker; sommaren är en mjuk litografi, hösten en fuktig akvatint, snövintern ett träsnitt och våren en spröd radering på en kopparplåt.
Verkligheten må vara i färg, men dagar som denna är de svartvita ingredienserna påtagliga.
Så kommer en skur, smattrar mot verandarutorna. Det är ett ljud av trygg härlighet. Det minner lite grann om ljudet när det första senhöstregnet sveper in över en nyligen uppspänd och byggd båttäckning. Det är ett ljud som talar om beredskap och avslut. Man sitter nog torrt.
Men bland fotografer finns en tanke om att då verkligheten är i färg bör den återges i färg. Då har man nog missat två saker, dels att verkligheten faktiskt kan vara nästan i svartvitt (akvarellmålaren har ett par bra pigment att ta sig runt det här, Paynes gray och neutral tint). Men också att bilden inte är en repetition av den sedda verkligheten utan en tolkning av densamma. Mer eller mindre nära förlagan.

Gå direkt. Utan att passera mörkrum.

Gårdagens morgondopp. Temperatur nånstans mellan friskt och behagligt. Men idag vred vinden över på NO och 8-9 m/s. Då blir morgondopp inte så angeläget. Lite regn också. Nä, då får det bli inomhuspyssel.
Och så det där med bild rätt ut ur kameran, i det här fallet mobilen Iphone6. Ja, men det ser väl bra ut kan man tycka. Bortsett från en liten blå fläck strax ovanför bryggkanten. Damm kanske. Hur gör man för övrigt ren linsen på en mobil som dessutom sitter i ett fodral? En lins som sannolikt ofta ligger i en ficka och umgås med allsköns fickludd och mer därtill. Nån som har sitt tiotusenkronorsobjektiv i byxfickan? Och en tydlig bandning (posterizing för er som föredrar engelska) i solcoronan. Ett kamerans tillkortakommande. Men det kommer nog en artificiellt intelligent app som kan råda bot på det också.
Lite varm ton i bilden kanske. Vitbalans är inte mobilens starka sida. Och nu skulle det vara gå direkt, utan att passera mörkrum. Så får det bli. Mest imponerande är ändå att jag lyckas få horisonten nästan alldeles vågrätt, trots bländande sol, astigmatism, lite starr på vänster öga, något defekt balanssinne och darr på hand. Skönt att veta att jag nog  inte behöver nån app för det om det nu finns en sån.

Apropos skärpa och ett lite annorlunda sätt att förhålla oss till tekniken.

Jag är tecknare och fotograf. När jag tecknar har jag ett flertal parametrar att förhålla mig till. Om jag Exempelvis väljer ett papper (Steinbach 250gr) med satinyta och hyfsat hårda blyertsstift HB eller kanske ner till 2B och ser till att de är ordentligt vässade (antagligen använder jag i stället min stiftpenna 0,5mm) kan jag teckna mig fram till små detaljer och vad som i fotografikretsar kan uppfattas som skärpa. Väljer jag i stället ett papper med lite mer gräng (varför inte Caslon lanaquarelle 250gr eller möjligen ett Fabriano om det finns nåt kvar på lagret) och mjukare bredare stift kommer det att resultera i ett lite mer ”oskarpt” intryck. Jag har alltså möjlighet att skapa bilder med olika uttryck. Jag kan driva det till sin spets och teckna med en 0,1mm Rotring på bestruket papper, då snackar vi helt plötsligt om kontrast. Så det finns olika möjligheter att skapa olika uttryck i linje och svärta.
Men i fotografi verkar bara skarpaste tuschpenna och hårdbestruket papper vara det enda som gäller. Vilket naturligtvis är lite trist eftersom det finns så många fler uttryckssätt i fotografi. Men det är klart,  man säljer inga nya kameror på oskärpa.

(Ni som funderar på vad en Rotring är eller Steinbach och Caslon  är så är det tecknarbegrepp liksom lite grann som HP5, Plus-X, Rodinal,D76, Fomapan med mera.)

(Bild: Greenwich Village. D300 24-75mm. Intensivt rådbråkad och oskärpad. Eller lite som grängat papper, stift mellan 3B och 6B.)