Gatufoto. Lång tråd.

Har någon lyckats missa den milslånga tråden om gatufotots hälsa och välstånd? Uppenbarligen en fråga som engagerar. Det fascinerar att om det nu hade handlat om naturfoto hade tråden svalnat efter ett par timmar. Förutsatt att det inte hade handlat om manipulationer och liknande. 
Det är bra att fotografisk bild diskuteras. Det har det gjort ganska länge. Och kommer att göra. Det är väl som sagt om inte annat ett friskhetstecken, att det lever.
Men diskussionerna utgår väldigt ofta från fotografens perspektiv. Mer sällan från en förmodad läsares perspektiv. Läsaren-den andra komponenten i det kommunikativa dramat som är fotografi. Bo Bergström och Stefan Ohlsson skrev för sex sju  år sedan en intressant bok "Tala om bilder".( I redaktion av Lena Erlingson. Carlsson Bokförlag). Om bildkommunikation och fotografisk teknik. Intressant och läsvärd.
På Valand i Göteborg bedrevs (bedrivs?) ett intressant projekt om bildförståelse, kameraförståelse. Gå in på deras hemsida och klicka vidare mot bildförståelse, där finns massor som borde vara intressant för en fotograf.
Man får inte glömma den kommunikativa biten av fotografi. När bilder publiceras. När det är dags för mottagaren-betraktaren att ta över bilden. Och vem är betraktaren?

(Bilden ovan kan nog anses som en bild i gatufotosegmentet. Den är nog dessutom att betrakta som straight photo. Eller realism som jag skulle föredra att kalla det. Den saknar måhända både knorr och komposition. Men efter en stunds tittande tyckte jag att den på nåt sätt fungerar. Lite oklart ännu varför. Jag kan känna ett visst mått av fotografisk nöjdhet. Vilket känns rätt bra efter att ha lidit av lite "postkreativ trauma" den senaste månaden. Staten Island Ferry.)

Om den närvarande fotografen och hur står det till med bildförståelse.

Finns det ett iakttagande fotografi som samtidigt har en fotografens egen närvaro i sig? Och på den frågan kan man nog spontant säga, ja visst. Men hur ser man det då? Bilden uppstår som bekant först då någon faktiskt betraktar den. Hur stort är fotografens avtryck? Hur styr fotografen in läsaren i bilden?  Samspelet mellan å ena sidan fotografen, sändaren på den ena sidan bilden och på den andra sidan av bilden, mottagaren, läsaren. Och då tänker vi bort beställaren, den tredje polen i det mesta av bildkommunikation.
Det är lätt att vi som fotografer glömmer bort den viktigaste länken i den bildkommunikativa kedjan-läsaren, mottagaren. Det är först där bilden blir ett gatufoto, för att vara aktuell i debatten. Återkommer om det.

Ytterligare en bild i nåt slags tolkningsförsök i Saul Leiters anda. En pilsner är inte fel för inspirationen.

Så något värt att tänka på i bilddiskussionen. Hur arbetar svensk skola? Bildämnet har 230 timmar totalt i grundskolan alltså från åk 1 till åk 9. Det ger vid ett hastigt överslag 1,5 lektionstimme per vecka. Bildämnet är det enda ämnet i svensk skola där ordet bildanalys nämns som ett ingående moment eller färdighet. Tyngdpunkten i detta läggs framför allt i åk 7-9. Totalt har varje elev att se fram emot 6890 timmar under sin skoltid, där merparten naturligt nog ligger på svenskämnet samt matematik.

Det som är besvärande är att bildämnet innehåller väldigt mycket praktiska moment, och en hel del sådana som ska främja individens kreativitet. Vilket så klart är bra och helt riktigt. Men det blir inte så mycket tid över till bildförståelse och bildanalys. Men man kan också undra var bildspråket tar vägen i skolans övriga ämnen. Hur väl rustade är lärarna där i de övriga ämnena att anlägga ett bildspråkligt perspektiv på sin undervisning? Finns kompetensen? Om inte, hur ser det ut med fortbildning i detta? Finns kompetens och insikt hos de lokala skolledningarna? Finns kompetensen och viljan i skolverket? Och hur ser det ut i politikerkretsar?

Jag vet inte, men jag misstänker att bildförståelse och analys lever ett liv i skymundan i svensk skola. Bildanalys verkar endast vara en uppgift för en tapper skara bildlärare ute i provinsen att arbeta med. Vilket de sannolikt gör. 

Och själv då? Fyrtio år i bildens tjänst, ett antal år som handledare åt bildärarstundenter, hoppas att jag varit till någon nytta.

Men bild, inte bara det att vara utföraren med en viss förmåga som inte sällan är erhållen på outgrundliga vägar, är också att förstå det sagda. Meddelandet, berättelsen. Att läsa och att förstå bilder. Och det är nu inte så att det blivit färre visuella budskap i dagens kommunikativa flöden.

Ovanstående bild har inget som helst med texten att göra. Men visst är det kul att dra upp kontrasten då och då.

Jag läser några rader i Roland Barthes Det ljusa rummet. Och det är nog väldigt knepigt där ibland. Och läser ett antal bilder av Saul Leiter. Och finner det gott. Jag ligger nog rätt nära hans bildtänk. Åtminstone det bildtänk som jag skulle vilja utöva. Betraktaren. Väldigt, väldigt närvarande.

Och avslutningsvis, Kary Lasch bild som jag nämnde i föregående bildinlägg.

Gatufoto. Behövs det eller är det en pluspoäng?

Det finns en bild tagen av Kary Lasch 1954 som föreställer en liten flicka som går balansgång på ett räcke nånstans i en park i Stockholm. ( Jag hittar inte bilden på nätet och kan därför dessvärre inte länka till den. Lundgren: Femtiotal. Max Ström Stockholm 2001). Det är en alldeles förtjusande bild ( får man skriva så 2019?) och den har ett uppenbart dokumenterande syfte. Men, om Kary Laschs  bild hade publicerats idag hade den otvivelaktigt kvalat in i genren gatufoto. Huruvida flickans blick är pur koncentration eller medveten om fotograferande farbror låter jag vara osagt, och dessutom ganska oviktig för så vitt man inte är ortodox.

Vissa dokumenterande bilder i  urbana miljöer tycks tydligen få ytterligare en dimension än det rent dokumenterande (straight photography). Och min tro börjar bli den här. Man kanske ska börja se gatufotokvaliteterna så som de definieras i genrens "regelverk" som något som går utöver bildens allra mest direkta läsning och tolkning. En pluspoäng. Varför inte stanna vid dokumentation? Möjligen med ett tillägg av "subjektiv kamera". (I så fall kan man med viss fog säga att ovanstående bild inte är särskilt dokumenterande. Det finns väldigt lite denotationer som hjälper oss att se det dokumentära.  Prova gärna att se hur många tids- eller miljömarkörer du hittar i den här bilden. Sannolikt ganska få.)
Eftersom många av förebilderna de facto ägnade sig åt dokumenterande fotografi är det kanske passligt att låta bilderna stanna vi just det. MEN. Om det nu skulle vissa sig att din bild har så kallade gatufotokvaliteter så är det bara att tacka och bocka. För då har din bild tolkats både konnotativt och i ett förmodat privat kontext till att innehålla något mer än din bild visar.
Detta är kanske ett möjligt sätt att ta sig ur det här skyttegravskriget. Att istället för att söka efter fel och brister och sådant som  är fel kan vi istället börja leta efter plustecken, extrabonus. Gemensamma konnotationer, och ett och annat kittlande privat kontext.

"Ways of seeing" och lite annat

John Berger skrev en gång en essay, betitlad ”Att teckna är att se”. Den har blivit ett slags memento för mig.  Att teckna, det vill säga, koncentrerad iaktta och studera ett föremål, ett rum, ett förhållande mellan olika objekt för att allteftersom återskapa synintrycket till en avbildning var för John Berger tydligen ett extraordinärt förhållande till seendet. Så ock för mig.  Att fotografera skulle därför också kunna vara en form av förädlat seende om än inte på samma sätt. Fotografen och fotohistorikern Rune Johnson påstod vid något tillfälle att fotografer ofta var bra tecknare medans tecknare mer sällan var bra fotografer. Exakt hur Rune tänkte är mig förborgat men jag har i efterhand förstått att nånstans i påståendets utkanter dyker ”the decisive moment” upp över horisonten. Det här med den koncentrerade fotografen just i det avgörande ögonblicket.  Att fotografera är nu inte att teckna, det är en helt annan teknik, ett helt annat förhållningssätt till bilden och själva bildens tillblivelse. Därmed inte sagt att fotografiet skulle vara en simpel genväg till bild. Såna åsikter om det bedrägliga fotografiet har omhuldats både här och där under decennierna. Överhuvudtaget är diskussionen om fotot som mer än en ren dokumenterande avbildning nästan lika lång som fotografiets egen historia. En del menar också att just det faktum att fotografiet övertog funktionen som avbildande medium från måleriet och teckningen var det som skapade grunden för det som senare blev expressionismen, kubismen, dadaismen med mera, olika förhållningssätt till bild som fotografiet svårligen kunde utmana.
Det finns invändningar mot det resonemanget. Särskilt som man kan se att fotografiet formmässigt utvecklar sig parallellt med målarkonsten. Vare sig det nu gäller artonhundratalets pictorialism eller nittonhundratalets experiment i suprematismens anda. Eller något annat som jag finner förnöjsamt att fundera över denna dag.

Sen handlar jag senaste numret av Situation Stockholm och läser ett fint reportage och intervju om och med Anders Petersen.

( Det förövrigt en avslutning på en dag som både rymmer tornfalk och kungsfiskare, kungsängslilja och sibirisk nunneört. Men fågelfotandet överlåter jag åt andra bättre rustade, med objektiv och tålamod. Jag iakttar i kikaren. Good enough.)

Men kanske ett ord om nunneörten, som växer som ogräs i min stad. Det kan man tacka Carl von Linné för. En fröspridning helt enkelt. Så här ser den ut. Ett säkert vårtecken.

Gatufoto. Att läsa bilder med consensus påslaget.

Snubblade in på Youtube och fastnade i en liten sak av Ted Forbes, en amerikansk fotopedagog skulle man nog kunna säga. Han gör en hel del riktiga "low budget"-publikationer. Pratar framför kamera i sju minuter. Visar lite bilder på Pinterest. Sen är det slut. Inte alltid. Ibland är det mycket mer bilder. Och som pedagog väjer han såklart inte för något fotografiskt ämne.

I ett avsnitt behandlar Ted Forbes fotografen Fred Herzog, en av många så kallade gatufotografer som fortfarande i någon mån är verksam. (Han har nog dessutom passerat den "magiska gränsen" och faktiskt blivit "Street photographer".) Det är mycket skyltar, en hel del ryggar och väldigt mycket anonym anglo-amerikansk, närmare bestämt kanadensisk urban miljö. Den typ av motiv som man gärna associerar med just gatufoto. Och det är i huvudsak färgbilder.

Men det som väcker mitt intresse, inte så mycket till Fred Herzog som till Ted Forbes är att han refererar till, och drar en del paralleller till Edward Hopper, nittonhundratalskonstnären, han med Nighthawks, den som Thunbjörk gjorde en så förnämlig pastisch på. Och han refererar också till Norman Rockwell, den konstnär och illustratör som säkert bidragit en hel del till bilden av amerikansk medelklass och amerikanska värderingar. Och det slår mig också hur olika  ett amerikanskt  consensus rimligen är jämfört med ett svenskt, skandinaviskt.  Till samma bilder. Hur bilderna färgas in av olika erfarenheter. Amerikanen ser hembygd. Vi ser ett en viss kittlande exotism.

Och skulle man jämföra Hopper och Rockwell med svenska lika folkkära konstnärer, ja var hamnar man då? För vi har knappast några nittonhundratals konstnärer i Sverige som sysslar med urbana motiv i en realistisk figurativ anda. Det närmaste skulle kunna  vara Carl Larson men då är vi inne i en annan tid och miljö, nationalromantikens estetik. Men antagligen lika folkkär.

Nu skulle väl jag ha haft lite bilder från raksalonger, lite stora femtiotaliga neonskyltar, kanske en och annan Chevrolet Impala i motljus och lite annat ur det amerikanska fotoattributförrådet. Lite mer av något som går att läsa in som en amerikansk storstadsångest. Men det har jag inte nu när botten börjar synas i mappen Manhattan och dess omgifvningar. Och inga tåg kan man ta från Europa till NY heller.