Kameror och villhöver

(Annons i Fotografisk årsbok 1966)

Som de flesta fotografer drabbas jag av villhöver då och då . Det är ju som bekant väldigt viktigt med någon ny utrustningsdetalj, kamera eller objektiv. Skenande inflation och dyrtider till trots.
   Forskningsresande var ju en möjlig eller tänkbar yrkeskarriär när man var en liten pojk. Sten "Min far var kannibal" Bergman behövde väl efterföljare. Världen behöver forskningsresanden, eller hur? Och då var en Zeiss Contarex  så klart ett självklart val vad gäller utrustning. Någon som ägt eller handskats med en Zeiss Contarex? Tung, pillig, omständig är sammanfattningen. En fotografisk dinosaur. Hur vet jag det? En källarloppishandlare i mitt närområde tyckte att jag definitivt behövde en Zeiss Contarex. Jag höll inte med, särskilt inte till det priset, som var löjligt högt men kanske rimligt för en samlare. Men jag vill ha kameror som är användbara, som fungerar på alla plan.  Annonsen är från 1965 och de senaste forskningsresorna gjorde Sten Berman till Japan och då kan man ju fundera varför han inte valde Nikon till exempel. Han var ju där. Men så är det när man är influencer som det heter numera och har ett avtal.
   Däremot, inväntas nu ett paket från Sapporo, med mellanlandning i Nagoya ( vad får man inte reda på i mailen som duggar in i boxen) en Nikon F Photomic, silver, inte svart. Svarta kameror nöts på ett mycket snyggare sätt men den jag hade en gång i tiden var också silver och någon måtta på fåfängan får det faktiskt vara. Jag sålde min F och en massa andra grejer när planen med livet fick en törn och kontanter blev en viktig bit i pusslet.
   Jag föredrar egentligen det digitala fotoarbetet men en fot i det analoga, nja på nåt sätt ändå. Det blir liksom komplett.

Idag gatufotografi. Fuji Xpro2 33/1.4 en bra kombo. Så kan jag ju bara inte låta bli en sväng i Silver Efex och en vässad Tri-X simulering.

Entropi och redundans och nånstans däremellan.

Hade jag tänkt skriva lite om men insåg snart att det har jag redan gjort: https://www.fotosidan.se/blogs/omvantperspektiv/bra-och-daliga-bilder-om-entropi.htm . Återanvändning liksom.

Men, det här med vad man kan läsa ut ur en bild. Hur mycket privat kontext behövs för att förstå och hur mycket sånt behövs för att krydda en bild med just det där som suger in blicken i den. Vad är det som gör bild så intressant? Bildens berättelse, för utan en berättelse behövs det väldigt mycket komposition för att kompensera. Bildens tekniska egenskaper. Ja, kanske men räcker det? Visst, en fotograf kan se det tekniska och nicka gillande, kanske mer i självbekräftelse än verkligt gillande. Så funkar vi. Och bild är ett språk och vi läser bilden vare sig vi vill eller inte. Även till synes mycket enkla bilder kan innehålla mycket information. En trafikskylt till exempel.
   Och det är nog där nånstans som oviljan att analysera bilder har sitt ursprung. Att plocka sönder upplevelsen för att ta reda å vad det egentligen var som vi byggde upplevelsen på. Och som Bo Bergström skriver i boken Bild och budskap, att analysera bild kan vara som  att själv reparera  en trasig gräsklippare och när man sedan skruvar ihop den igen ihop har man ett antal delar kvar. Vem vill det? 

(Bilden ovan, ett exempel på en bild som ligger åt det redundanta hållet, med rätt få konnotationer, utan dramatik, en bild som bara är det den är om uttrycket förstås. Man kan gå in i bilden från flera håll. Kyrktrappan Cattedrale di Santa Maria Assunta, Reggio Emilia.)

En positiv upptäckt

Uppsala domkyrka sedd från Gamla torget är ett klassiskt, näst intill sönderfotograferat motiv. Ja, målat och tecknat också. (Jag har ritat av vyn åtminstone ett par gånger själv.) Men nu ska det handla om något annat, denna dag som genom vädrets små krumsprång bjöd på dagsmeja. Ett ord som för övrigt står på listan över svenska språkets vackraste ord. När jag promenerar, på andra sidan domkyrkan litet upp mot slottet till ser jag på ett av kyrktornen, och det här tar en halv sekund, se där sitter pilgrimsfalken! Nu har jag så klart ingen kikare med mig (och på kameran sitter en vidvinkel). En vinkelbedömning säger att avståndet till falken är minst 150 meter. Det känns bra, jag har haft och har lite problem med synen den sista tiden, inget alarmerande men ändå. Det är ungefär som att  varje år i den tidiga augustinatten höra syrsorna. Än hänger grejerna med. ( Det visserligen inte syrsor man hör, såna finns knappt i Sverige, det är gräshoppor. Men det är vackert så.)

Sen slår det mig att den här bilden naturligtvis är gatufoto, om man vill tänka i genrer. Eller kanske townscape. Den som orkar kan söka denotationer och sannolikt upptäcka att konnotationerna är få. Såna bilder finns, öppna bilder utan annan berättelse än den som bildläsaren möjligen kan plocka ihop. HCB har gjort några såna bilder han också.

Ian Berry

Häromdagen nappade jag åt mig en liten tunn grej på antikvariatet, The English av Ian Berry. Svartvitt, England, mitten av sjuttiotalet. Utgiven av Penguin med bilder i duotone. Snyggt och bra drag i bilderna trots dåtidens papperskvalitet.
   Det är inte helt utan att man kan se en tunn koppling mellan de här bilddokumenten och deckarserien ”Sherwood” på Svtplay, där Berrys bilder finns nånstans innan och serien nånstans i början eller rent av inne i en tid, tachterismen eller nyliberalismen som det stora samhällsexperimentet sätter sin prägel på det mesta.
  (Red. Jag lade märke till att jag stavat Perry i stället för Berry. Kan man upptäcka en dyslexi efter sjuttio?)

En annan grej, Fotografiska säljer en kurs i porträttfoto, illustrerad med Hans Geddas fina bild på Geraldine Chaplin. Men ingen byline. (Vem vet Fotografiska kanske har kommit överens med Hans Gedda om att det inte ska vara nån. men hur svårt kan det vara egentligen.)

Emmy Andriesse

Emmy Andriesse, 1914-1953 holländsk fotograf som trots medverkan i the Family of Man och dessutom anses känd för sitt arbete och engagemang i den holländska Undergroundfoto-gruppen under kriget, De Ondergedoken Camera ändå lite grann passerat under radarn. Alltså ett namn som mer sällan syns i fotopressen eller på de hängivna fotografernas läppar. Det kan bero på att hon är kvinna, att hon gick ur tiden för rätt länge sedan, sjuttio år är en ansenlig tid i komma-ihågets värld. Å andra sidan har hon uppmärksammats ett antal gånger med utställningar och artiklar både här och där, bland annat MoMa. Se hennes bilder där om du söker.

Jag hittade en liten katalog med hennes bilder från dels strax före kriget och alldeles efter. Fina bilder (och snygg repro) korrekt exponerade och exemplariskt mörkrumsarbete utbrister nog en och annan. Tidstypiskt kan man också säga. Emmy plåtade för ett antal tidningar, mycket konstnärsporträtt (hon var gift mede konstnären Dick Ellfers, inte så jättekänd utanför Holland kanske.)
   Hennes gatufoton har den där omisskännliga närvaron av en Rolleiflex eller Rolleicord, linsen i midjehöjd, ungefär som Vivian Mayer. Snyggt. Och hennes barnporträtt är nåt speciellt. det finns något av det där humanistiskt fotografi, efterkrigstidens fotografi i hennes bilder.
   Det finns nog anledning att återkomma till Emmy. Hon lär för övrigt varit mentor för Ed van der Elsken, men där är jag  inne på ett annat spår. Att kanske återkomma till.

( Emmy Andriesse foto: Eva Besnyö.)