Mata duvor

Inte gatufoto, vi pratar med varandra. Om duvor och änder. Dokumentär bild? Porträtt? Fågelfoto? Trevlig stund.

(Fuji Xpro 23/2.0 Tri-x simulering som vanligt. Med lite justering av kurvan. Som vanligt. Och det slog mig att jag stod på ungefär samma ställe för femtio år sedan med en Pentax Spotmatic och Tri-x i kameran. Jag har negativen kvar.)

Lördag

Lördag och nytt nummer av Situation Stockholm. Köper den nästan alltid av Rajab. Vi känner varandra, lite grann åtminstone. Köp den du med, om du har möjlighet.

Om processfoto

Tillbaka i människobyn och en titt på en aktuell utställning på Köttinspektionen ( en fristående konshall inrymd i den av stadens främste och omhuldade arkitekt Gunnar Leches ritade byggnaden för just köttinspektion. Nu snackar vi tjugotalet och en annan livsmedelssituation.)
Det är inte alltid man (jag) är på humör för performativ nutidskonst som visas den här gången, men det finns andra saker som fångar ögat.

Nere i centrum är det lite granna förströdd verksamhet. Man flaggar för den kommande kortfilmsfestivalen. Och en liten manifestation med och för Synskadades Riksförbund. Nog så viktig. För även om kommunen vinnlägger sig om att göra tydliga markeringar i gator och torg så finns det andra sabotörer i form av gatupratare och inte minst,  el-sparkcyklar. En fotograf är städslad för att dokumentera eventet kan jag förstå. En fotograf som uppenbarligen har både blick och fokus på 100 procent. Smygande gatufotografer gör sig icke besvär...
Och processfoto ja, kameran på magen och så får man se vad det blir av det...

Jag skriver ibland att jag gillar bilder som har den där lite krafsiga stilen, som ritkol på grängat papper. Med det menar jag så klart inte att det ska se ut som om så vore gjort. Den effekten fanns redan i Photoshop 3.0, kanske rent av tidigare. Det handlar mer om tilltalet. Det ruffiga, krafsiga. Inte såsigt och inställsamt. Inte onödigt mycket dynamiskt omfång.

(Fuji Xpro 2 23/2.0. På gator och torg behövs inte så kort skärpedjup så då får 1.4 stanna hemma. Lite pyssel i Silver Efex.)

Fina Stockholmsbilder

Nu är det alltså bläddring i Lars Epsteins relativt nyutgivna ”Stockholmsbilder” som gäller. Det här är bilder med referenser och likheter till mycket av stockholmsfotografi. Lennart af Petersen, Manne Lind, Anders Petersen med flera, you name them. Snygg bok, snygg klassisk layout som låter bilderna jobba, tack Patric Leo för det. 

  Bland alla bilder är det en som särskilt fastnar. En lite granna egendomlig bild som verkligen sätter bildläsandet på prov. En demonstration, helbild, demonstrationsplakat ”Stoppa UKAS” (vem idag vet vad UKAS var?). Vänsterriktning mot höger signalerar framåt. En yngling med sammanbiten min i bildens tredjedelsmitt. Och där kommer det. I sin lovikavanteförsedda hand bär han ett LP-fodral, Big Brother and the Holding Company, Cheaps Thrills. Den med Janis Joplin. Det här är en bild med nån slags punctum. Om än rätt svårtytt. En bild som ställer frågor. Nu tror jag att det finns fler som sett bilden som också hajat till, de gånger den publicerats.
 Det är som sagt en väldigt trevlig bok och anar man inte väldigt snabbt fotografens öga. Tilltalet, språket. Det finns inget aggressivt utan i stället den där goa känslan av ett humanistiskt förtecken. Men också ett värde av dokumentationen. Såna bilder som gatufotografer gärna kan ta intryck av. För vad är det som gör en bild ”värdefull” om femtio år? Sällan en lustig knorr, sällan ett färgackord. Om man nu inte får till det alldeles extra. Nä, oftast är det igenkännandet, nyfikenheten över hur det såg ut då. Men visst är det en fotografisk balansgång, dokumentära framtida poäng eller poäng för stunden.
Hur som helst, vill man bläddra i en riktigt trevlig stockholmiana-bok så är den här långt fram i köpa-listan.

Och hur bildsätter man ett sånt här inlägg med egna bilder? Inte helt enkelt. det ska ju helst vara bilder från huvudstaden. bilder som är glest med på diskarna just nu. Jag får kanske göra som Bo Bergström gjorde i sin utomordentliga bok ”Titta”. En bok om bilder, utan en enda bild. 

Om det politiska fotografiet

Att politik och fotografi har gått hand i hand sen begynnelsen är ingen omvälvande iakttagelse direkt. Tvärtom, Roger Fentons bilder från Krimkriget kanske inte känns politiska idag, snarare mer sakligt dokumenterande. Men, just detta att det gick att återge ett storpolitiskt skeende i krigets vardagsbilder var revolutionerande.
   Så att hitta politiska bilder i bildhistorien är ingen svår uppgift. Vad som däremot kanske är mer knepigt är att undersöka när en bild blir explicit politisk. Det handlar nog i huvudsak om två faktorer. Bildens kontext och hur öppen bilden är för tolkning. Så då är bordet dukat. Bildens kontext handlar till största del om var bilden är publicerad.  Ytan eller arenan kan man också säga. Bildens tolkningsbarhet är knepigare. Öppen eller sluten bild? Här handlar det mer om att sändare och mottagare har mer överensstämmande referenser i valet av konnotationer. Läser jag som mottagare det du som sändare väljer att publicera? Sånt kan man aldrig veta.
   Men om mottagaren har en mer utvecklad förmåga att läsa bilder borde skillnaden mellan sändarbudskap och mottagartolkning bli mindre. Kanske uppstår det där mötet. Ett slags gemenskap i läsandet. Inte det omedelbara ifrågasättandet. 

Och så var det att välja en bild till den här texten. 

Så jag vald den här opolitiska bilden. En bild som jag gillar. I segmentet gatufoto. Men med ett annat kontext skulle den nog möjligen, aningen långsökt  kunna uppfattas som politiskt anstruken. Hur då?

Mer politik, mer tyckande,  mer åsikter på FS!