Mitt i andra halvan av juli

Högsommar, det märker man på att naturen och kvällarna blir tystare. När tystnade den sista trasten? Och en massa andra grejer.
   Fotografiskt ointressant period, i allafall från min horisont sett. Väder och sånt inbjuder inte till foto, åtminstone inte med NikonF och Kentmere 100ASA innanför slutaren. Man vill ha mer dramatik i vädret, mer svartvithet. Även om värmeböljor är en form av väderdramatik i sig, så saknas de dramatiska och fotogeniska himlarna som uppstår när varmt möter kallt, det där som man kan se i morgonens äggkastrull. Det händer något, det rör sig. Om sånt här ska man helst inte skriva om på  FS bloggar. Ett "temata non grata" eller vad det nu heter. Då blir folk sura.
   Men, om vi tittade på de stora händelserna med  det fotografiska ögat, om vi använde fotografi  som språk. Och  beskrev händelserna i  världen, allt från väderhändelser till demonstrationer i  Israel mot regimens politik, eller vad som händer i USA, vilka avtryck kommer sådant att sätta på genrer som till exempel street photography.  Att nyhetsfotografiet gör det är nog tveklöst,  men hur landar annat fotografi? 

I helgen har jag deltagit i en konsthändelse, den årliga Konst på ön. Två dagar konst (av varierande slag om man är snäll, högt och lågt om man är sanningsenlig) men ändå rätt roligt. Jag delar tält med en fotograf med faibless för det vackra (vilket kan innebära omänskligt tidiga morgnar och båtturer ut till skären för att fånga just den där optimala soluppgången, och med lite tur få med en havsörn eller nåt annat flygfä.) Det här är ett exempel på fotografisk hängivenhet. Blir det bra bilder? ( Vi diskuterar smak, bild och vad som gör en bild bra i två dagar.) Ja, det blir det. För trots att bilderna är utmärkta såväl till teknik som komposition så fattas dessbättre den lilla komponenten, den som betraktaren själv måste addera. Betraktarens närvaro i bildläsningen. Och vad det är som betraktaren behöver addera för att förstå bilden kan nog variera. Det behöver nödvändigtvis inte vara ett punctum. Kanske snarare betraktarens egna erfarenheter kopplade till motivet, som illustrationer till betraktarens egen berättelse, eller association.

(Själv ställer jag ut några små akvarellteckningar och några oljor, mycket långt ifrån perfektfotografi. Men horisonten som betydelsefull bildkomponent har vi bägge gemensamt.)

Lugnet

Tisdag morgon. Lugnt i huset. Flocken har dragit vidare på nya äventyr. Morgonens springrunda och sen morgondoppet. Idag inbjuder temperaturen äntligen till ett flertal simtag. Man sitter och torkar, nattens tankar rinner ut och ersätts av horisont. På alla sätt behagligt.

(kameran på fickan) 

Och nu, gratineringen!

1 liter vatten 1 liter enkelt vitt vin 2 msk salt
5 vitpepparkorn 1 st gul lök
2 st vitlöksklyftor 2 st små morötter
1 st lagerblad några persiljekvistar
1 tsk timjan förutsatt att man har 50 snäckor, men jag har på ett återhållsamt sätt nöjt mig med ett tjog så ingredienserna till lagen halveras alltså.
   Nu är sniglarna klara att koka i cirka tre timmar i en lag enligt ovan. Skalen kokas en liten stund i en lösning med vanlig målarsoda och vatten samt borstas rena. Nu sker alltså själva långkoket av snigeln i ovan beskrivna lagen och vinbergsnäckans färd mot delikatessen escargot bourgogne närmar sig slutfasen, själva gratineringen. En klick smör med vitlök, lite salt, något citronsaft, finhackad persilja i skalet. Därefter själva snigeln och det hela försluts med en klick smör. Gratinera tills smöret bubblar och fräser.

 Gratineringen som här sker i ugnsfolie och i utnyttjande av grillens värme. Och, voila! Färdigt? Smakfullt? Gott? Ja på alla för egen del. Skepsis från resten av bordet.
   Om man bortser från ett batteri av associationer till både sniglar, blötdjur och vad det vara månde. ( Vi slukar gärna ostron, moule marinere och  andra blötdjur.) Vad dricker man till, bortsett från vatten. En lager eller en Pinot Noir kanske. Projektet avslutat för den här gången och läggs till handlingarna.

Åka båt

Vi tar en tur med S/S Blidösund, en av landets få kvarvarande koleldade ångfartyg. Till Svartlöga den här gången. Där ute träffar vi ett par konstnärer och pratar bild. Svartlöga by har något speciellt i lugnet och luften. Svårbeskrivligt men högst behagligt. Och mycket elände hamnar i bakgrunden när vi sitter på en mjuk klipphäll med vår matsäck och samtidigt iakttar en hord tärnor med sina ungar på det närmaste strandskäret. 
   Och åker man ångbåt är ett besök i maskinrummet nästintill obligatoriskt. Där är det trångt och ljudligt på ett mycket rytmiskt sätt. Speed-shuffle är rytmen. Ett tillfälle att skruva på 12mm aps-c. Så glömmer jag naturligtvis att fråga eldaren om namnet.

Ett sätt att flera sätt åka båt. Och att reflektera lite över stockholmarnas sentimentala vemodighet över sitt närområde; Stockholms skärgård. (Och jag som inte ens är stockholmare.) Något att rent av återkomma till nån gång. När andan faller på.

Att glädjas åt; Ungrarnas ohörsamhet vad gäller Prideparader.

Morkullan, inte så mycket om

Trot eller ej men nog drog morkullan över taknocken när jag gick för att kasta vatten  nyss (som det heter på gammaldags läkarspråk). Är det ett tecken i skyn? Kanske.  
  Vad mer på ön. Rensning av avloppsrör hör kanske inte till de mest attraktiva sysselsättningarna. Bilder på det besparas läsaren. Bästa grannen har både högtryckspolningsapparat inklusive en "iller", en arton meter lång slang med ett litet munstycke i framändan som gör att slangen matar in sig själv i rörsystemet. Och så åker den in och man drar ut den långsamt fram och tillbaks. Det kan finnas väldigt mycket i ett avlopp. (I London lär man ha hittat en över trehundra ton vägande fettklump i avloppsnätet.) Till slut rinner vattnet hyfsat rent och klart. Dagens pyssel.

Så är det ett stohej i Los Angeles också. En president som inte smyger. Och nu hettar det till i Israel-Irankonflikten. Man vill gärna njuta av försommarens fägnad, det går väl så där. Och Gaza, där har förnuft, empati, mänsklighet lämnat planeten för länge sedan.
   Sånt här ägnade sig fotografer med att försöka gestalta för decennier sedan. John Heartfield var bara en av många. Men det fanns också många andra som verkade i samma anda, att gestalta, berätta, bekräfta det de sett. Sådana som Walker Evans, Dorothea Lange, Margareth Bourke-White, Ben Shan, Arthur Rothstein med flera. Alla de verksamma i FSA, Farmers Security Administration. Denna association till stohejet i  Los  Angeles och nu flera städer. När ska det gå upp för Trump  et consortes att det amerikanska välståndet till stor del beror på alla  dessa lågavlönade immigranter. Men tacksamhet över det är väl inte Trumpismens paradgren. 
  (Här försöker någon  bringa ordning i den allmänna röran. Går väl så  där.)