Fascinationen inför horisonter

Vi går in i oktober. Det syns på ljuset. Morgonspringet, sjörök över viken. Fukten, daggen. Plockar ihop och förstår att nu är det nog dags att  flytta in till stan. Och det känns rätt bra. På nåt sätt.

En duvhök siktas. En skräcka, och hägern som byter viksida när jag kommer. Men ärlan hon flog nog för en vecka sen minst.
 Jag får nog ihop det mesta. Ritgrejer, penslar och färger, kameror och objektiv, papper, skisser och färdiga verk. Jag flyttar in till stadsateljén.

Jag har en bok som väntar, Ed van der Elsken: Camera in love. En katalog över van der Elskens liv och arbete. En katalog med mycket faksimil och många reflektioner. Och han gick faktiskt ur tiden redan 1990, alltså mer än trettio år sedan. Även om jag bläddrat i ”Love on the Left bank flera gånger känns det som van der Elsken gått under min radar flera gånger. Jag förväntar mig med andra ord  något.

Kurt Hutton. Nån bekant med?

Kurt Hutton. Jag trodde att det här var en fotograf, välbekant, ivrigt diskuterad. Nja, inte riktigt. Men en fotograf som förtjänar lite uppmärksamhet, inte minst i gatufotografikretsar, även om han som många andra levde och verkade i en tid innan gatufoto fanns som begrepp. Och fotograferade i flera genrer samtidigt.

Welsh Pub 1938

”Kurt Hutton was born in 1893 in Strasbourg, Alsace at that time a part of Germany. His father was a professor of Comparative Philology at the University and he lived in these academic surroundings passing through the usual gymnasium and going to the University of Oxford for one year where he 'half-heartedly' studied law. By the outbreak of War he was back in Germany, became a Cavalry Officer, received the Iron Cross (2nd class) for bravery at the battle of Verdun, and was invalided out in 1918 with tuberculosis. He went to a sanatorium in St. Moritz, Switzerland. His family had left Strasbourg because this was now no longer German but French territory. About this time he met his wife-to-be Gretl. She was Vienna born and had attended an arts and crafts school in Berlin. With her mother she became a dress designer and maker and this small business seems to have continued until the time they left Germany. Her skill with her hands was used to the full, working in the darkroom, first of all with Kurt in Germany, then for him in England and during the war in the Picture Post darkroom. Even more useful than that in the long run, she seems to have had the practical common sense about money matters about which he could be so casual. After his return apparently cured, from Switzerland, Kurt set up in 1923 a small commercial photographic studio in Berlin, in partnership with Frau Engelhardt sister of a ski-ing companion of Gretl under the name of Engelhardt and Hübschmann. Kurt was born Hübschmann, but began to use the name Hutton in England during the later years of the war. Most of what survives from the Berlin period are a few family portraits although general commercial and some advertisng work was done. Here he used a studio camera and a quarter plate refiex and when Leica came out he bought one of the first models and from 192o perhaps earlier used this and later a Contax for portrait work, particularly of children. He was always good at photographing children and many of his most famous pictures are of young people whom he could successfully capture as individuals without maudlin sentimentality.” (Colin Ostman, Creative Camera)

  Och sen då? Med gul stjärna på kavajuppslaget blev det enkel resa till Storbritannien och jobb som fotograf för magasinet Picture Post, en europeisk publikation som lirade på samma planhalva som Life. 

Ernest Hemingway 1944

  Kurt Hutton är en sån där fotograf som rör sig ganska obehindrat mellan modefoto, kändisfoto och personligt färgat dokumentärt fotografi. Han lär dessutom ha varit en synnerligen snäll, omtänksam och vänlig människa enligt hans hävdatecknare. Egenskaper som aldrig kan vara fel. Eller hur?
Kurt Hutton gick ur tiden  1960.

Markéta Luskačová

Lite granna med tanke på att det där med den politikfria ytan som en fotocommunity borde vara i en dels tankevärldar fick mig att fundera lite. Är det ens möjligt att vara fri från politik i bild? Är det opolitiskt så är det ju politisk bild i den mening att en ”opolitisk” bild blir politisk i sin negation. Jo, jag vet att det är möjligt att skapa strikt objektiva bilder men då handlar det egentligen mer om sammanhanget, ytan eller arenan där bilden presenteras.
   Det finns en genre skulle man kanske kunna säga, Centraleuropeiskt svartvitt fotografi med landsbygd, romer, lite för eländigt tycker en del, med såna som Joseph Koudelka som frontfigur. Men det finns så klart fler (annars kan det inte bli en genre),Markéta Luskačová till exempel. En fotograf med en diger lista över publiceringar och utställningar. Hennes böcker är dessvärre rätt svåra att få tag på. Intressant är att hon plåtar i Prag 1968, hon skildrar romsk marginaliserad landsbygdsbefolkning i Slovakien. Hon går liksomm i par med Koudelka.Hon skildrar Irland, arbetslöshet i England med mera. Social photo som det brukar kategoriseras. men finns det någon skillnad i hennes sätt att fotografera i det att hon är en kvinnlig fotograf? Jag vet inte.
   En annan fotograf som verkat i ”genren” är Johan Lundberg som gjort en fin bok ”Another day of life in Romanipen.” Men som sagt, man måste nog gilla svartvitt, korn och vidvinkel. Rätt mycket Straight photography skulle man kunna säga.

  En bild av Markéta Luskačová som har något lite av det sätt att komponera som bland andra Georg Oddner utvecklat.
Ber om ursäkt för den dåliga repron men en Iphone i den nattdunkla verandaateljén räcker liksom inte till. 

Delden är lös

Jag kanske läser slarvigt men jag kan inte se att Fotosidan uppmärksammat att Jan Delden gått ur tiden. Hoppas det är jag som läser slarvigt…Jan Delden och Expressen, Jan Delden var fotojournalist i ordets rätta bemärkelse. Och i mitt bildminne den nästan ikoniska bilden på gubben i månen. Jag minns den från publiceringen i Expressen. Sammanhanget är glömt, men jag förstår så mycket att Delden fångar ögonblicket i det att han ser en siluett på Västerbron i Stockholm avteckna sig mot fullmånen. Och trycker till. Detta i månfärdernas tid. (Man kan läsa mer om detta i boken ”Delden är lös”, en rätt kul bildrapsodi över Delden och sextio-sjuttiotal.)
För mig blev nog den här bilden en slags ögonöppnare i det att oskärpa och kontrast var något man kunde jobba kreativt med. Tack Jan Delden för det.

Bild: Gubben i månen. Foto Jan Delden. Ur Delden är lös. Förlags AB Marieberg Stockholm 1979.

Norskt fotografi och trenden

En tur in till människobyn i ärenden, eller komissioner som det hette för i tiden. Slinker in på Pressbyrån och köper naturligtvis senaste numret av den fina norska fototidskriften Fotografi, en sån där stort format, matt papper och allmänt hög svansföring. Denna gång med en bilaga. Vinnarna av den stora norska fototävlingen, en inventering av vad landets professionella fotografer gör. Och vad gör de när de tävlar i  kategorier som spänner från porträtt till natur och faktiskt också reportage. Hur ser fotografi ut som ligger så att säga i framkant?
   Det är tekniskt perfekt, något annat skulle förvåna. Det är anmärkningsvärt ofta, särskilt i porträttkategorierna som de konsthistoriska referenserna är nästintill övertydliga. Det är bilder, inte heller det förvånande, som är mycket medhårs. Det är individualism, hud i den bildberättande bemärkelsen skörhet.  Möjligen sticker kategorien bröllopsbilder ut lite grann då den dyker upp, bilder med nån slags, regisserad och arrangerad, spontanitet.
   Det är med andra ord läskigt förutsägbart. Och man kan undra vad Rune Jonsson skulle ha tänkt om han sett resultaten i kategorin barnbilder eller kategorin Nyfödd.

 Och var finns det engagerade fotografiet? Var finns de stora samhällsfrågorna? I kategorien reportage kanske men det är  slätstruket där också. Det är klart att om man bedömer yrkesfotografer så kommer det att i mycket handla om den tekniska kvaliteten men nog vore det kul att se fotografer som vågar sticka ut hakan lite mer. Som törs använda det där krafsiga i lådan.
   Det blir naturligtvis inte bättre av att materialet presenteras på matt papper med de kontrastproblem som uppstår.  Det är en slags undanglidande ton både i trycket och sannolikt också i bilderna självt. Men det är hög teknisk kvalitet. Och den första tanken som dyker upp när jag lägger katalogen åt sidan är, vart tog straight photography vägen? Är det något som numera endast odlas bland hängivna fritidsfotografer?

Regn idag. Eftermiddagskaffe i verandaateljén. Inte helt fel.