Bildanalys. En metod.

Skriver man Sune Jonsson vaknar nog inte bara det något äldre fotografisverige. Många har säkert en relation till SJ:s bildvärld och gärning och alla har nog en egen favorit
En av Sune Jonssons bilder som jag särskilt fastnat för är,

 något jag sannolikt delar med flera bildtittare.
 Under mitt yrkesliv fick jag ett otal gånger försöka förklara vad poängen med bildanalys var. Oavsett om det gällt fotografi, spelfilm eller traditionell bildkonst.
   Och först som sist, en analys är med mitt synsätt (som jag delar med rätt många) inte till för att tala om hur saker och ting egentligen ligger till. Bildanalys är en metod, och ska helst ses som just en metod att själv förstå sin egen  subjektiva upplevelse av ett verk.  Man ser en bild och reagerar. Man ger bilden lite extra tid. Vad är det som gör att man gillar eller ogillar?
  Bilden är sedd och har redan gjort ett avtryck i det privata. Då kan man, om man vill, undersöka vad bilden föreställer, vad ser jag (denotation). Har jag sett liknande bilder förut? Finns det bildelement som sannolikt kan tolkas liknande av fler än jag, bildens konnotation. Och jag letar efter privata associationer, finns något i bilden som jag känner igen utifrån min alldeles egna värld.

Småbrukarparet Albert och Tea Johansson, Nyåker Nordmaling 1956, som porträtteras i Sune Jonssons Byn med det blå huset är fotograferade i ett för dem invant landskap. Söndagsklädda, uppställda, fotografen är i högsta grad närvarande. Han med hatten i hand och käpp, hon med kappan på armen som vore de på väg att resa. Ljuset talar om sen eftermiddag, bildens utsnitt och skärpedjup skvallrar om ett moderat vidvinkel, men här kan så klart möjligheten att beskära bilden i kopieringen ha betydelse. Och det är egentligen en mindre viktig iakttagelse för min tolkning och analys. Så hur långt är jag kommen? Söndagsklädseln, landskapet, det faktum att betraktaren-jaget är högst närvarande i blickarnas möte är denotationer som borde kunna vara allmängiltiga. Fler betraktare kan dela dem, en konnotation.
   Och det är här nånstans, när seendet återvänder till den privata nivån som upplevelsen blir till. Det är här jag ser en barndomssommar- hässjning av hö, högafflar, lite kortare skaft för barnen. Farfar i hatt som körde räfsan, hästdragen, hette inte hästen, ett sto, Sessan? Farbror som senare körde hem hölassen dragna av en Ferguson TE 20"Grålle" med alla ungar högst upp, det här var långt före balpressar. Och doften av hö. Associationerna vindlar iväg...
   Utifrån det här skapar jag min tolkning av SJ:s bild. En bild av ett avsked, en brytningstid. En formmässigt enkel bild men med så många möjligheter till  privata tolkningar, som förvisso sannolikt kommer att peka åt samma håll.

Byn med det Blå Huset är en berättelse  om brytningstid och ett slags avsked, alldeles oavsett vad Sune Jonsson själv skrivit om projektet och autenciteten i alla  fakta. Och som en del hävdar att brytningen skedde långt tidigare än vad berättelsen ger sken av.

Att jag valde den här bilden hör samman med att  den gången jag kom in i första utställningsrummet på Nordiska Museet och en utställning med Sune Jonsson hóuvre möttes jag av just denna bild. Det var lite grann av en knockout. Ett av de tillfällen då en bild träffar rätt, en bild som  förvisso  var bekant sedan länge. Men situationen, exponeringen var helt enkelt lite överrumplande.
   Det finns många beståndsdelar i upplevelsen av en bild.

Porto di San Giorgio september 2025, en regnig dag kan man sitta inne och fundera runt bilder. De egna rawfilerna ligger och väntar på minneskort.

Apropos det invasiva

Blomsterlupin är en vacker växt. Den korta tid den blommar. Sen är det väl så där. Halvkul. Lupinen har den egenskapen och viljan att den vill ha allt. Den har svårt att samsas med gullviva, mandelblom, kattfot, och blå viol. Och en hel del andra som backnejlika, käringtand, åkervädd, ja som sagt en hel del andra. Blomsterlupin kräver lebensraum. En del  funkar på  det sättet.

Bild är kommunikation. Kommunikation kräver en sändare och en mottagare. Och inte minst, en återkoppling, ett svar. Annars stannar det vid information. Kommunikation är ett växelspel. Och det handlar naturligtvis om vem man kommunicerar med. Skulle det egntligen handla om den här gången. Men det får bli nästa gång. 

(Kameran i fickan.)

Nostalgin

Jag följer Micke Bergs blogg på FB. En del träffar rätt i själen. En del  blir till aha-upplevelser. Sånt jag inte  tänkt på, dissonanser som  passerat. Som ett inlägg om Daido Moriyama, en fotograf som jag håller högt. Antydningen att ett japanskt fotografi, läs en annan kulturs uttryck gestaltar sig på ett annat sätt. Som detta att man upprepar intill förbannelse samma motiv, samma uttryck år efter år, tid efter tid.
   Ungefär som jag i stunder av högmod brukar tänka att efter femtio år med pennan i hand  nog fått till  en linje som om inte annat, säkert är utvecklingsbar. Men det här handlar inte om fotografi, utan om ögats förlängning i handen. Som John Berger skrev i sin essay: att teckna är att se. Nu  är bara grejen det att fotografera är inte att samma som att teckna. Det är något annat.

Den här bilden har ett digitalt ursprung men det finns en (förmodligen) analog exponering också. Utan att dra in Schrödingers katt i det hela så finns det sånt som kan gå fel på vägen mot ett synligt fotografi. Kan det vara en del av lockelsen med analogt foto? Oförutsägbarheten?

Gräng och hårdhet

och annat i kategorin tillkortakommanden.
Det här fotografiet har många fel och brister om man väljer att betrakta bild där fullkomlighet betraktas som kriteriet. Om  man  lägger in andra kriterier, ungefär på samma sätt som vi gör när vi betraktar en  målning eller teckning kanske bilden ovan slinker igenom. Det här är dessutom en analog bild med digital reservation då det är ett digitalt avfotograferat negativ. Repor och dammkorn är äkta vara så även slöjan i bildens underkant. Allt sånt här kan numera åstadkommas i kamera och programvara, ofta i kombination.
   Och den rimliga frågan är varför ska man kunna efterlikna analoga fel?  Vad är tjusningen, poängen? Om man nu inte har alldeles speciella syften, som att exempelvis gå över till fotopolymer eller någon annan konstgrafisk teknik där det krafsiga möjligen premieras. Men i konventionellt fotografi, nej knappast. Ändå finns apparna, möjligheterna och tycks leva ett kittlande liv. 
   Kan det vara så att repor, dammkorn och annat blir en markör till en annan  tid? En mer oskuldsfull, som om nu det kalla kriget, atombombshotet, järnridå och efterdyningarna av andra världskriget  med sina efterföljande konflikter, diktaturer i Europa et cetera skulle var mer oskuldsfull. (to be continued, som det heter)

Det är här jag sitter halva året och försöker göra något meningsfullt i bild. Går väl så där. 

Hitta grejerna

Fler än jag har nog lyckats samla på sig en hel del mer eller mindre användbara grejer. Det kan vara idé att gå igenom förrådet av kameror och objektiv. En del hamnar så klart i vitrinskåpet men en del är, trot eller ej i högsta grad fungerande. Som till exempel ett  Nikkor 105/2.5 som fortfarande fungerar alldeles utmärkt. Fullständigt manuellt och följaktligen ljusår i från allt vad pre-capture handlar om. All den stund som den sitter skruvad på en NikonF med photomicsökaren.  Så även Micro-NIKKOR 55/2.8, manuellt macroobjektiv som fortfarande levererar. Idag inbjöd landskapet till analogt fotograferande. Atmosfärisk dramatik, hårt ljus i ena stunden, regntungt i andra stunden. 

Bilden ovan tagen idag med Xpro-2 och 23mm/1.4. Lite plus-x simulering.
 

 Gamla objektiv levererar ofta sånt som idag är oönskat. Abberation, kantoskärpa och vinjetteringar, till exempel. Sånt som i vissa fall kan ses som kvaliteter i bildberättandet, på samma sätt som ett grängat papper eller en speciellt mjuk blyerts kan göra det.
   Det ofullkomliga bidrar till berättelsen, det ger ofta det skav som triggar. Det perfekta är sällan mer än perfekt. Karaktär kan kanske beskrivas som en dissonans. Där tekniska brister till och med kan ses som en komponent i ett kontrapunktiskt berättande. Tål att fundera vidare på. 

  Landskapet inbjöd till lite fotografering med ett kort tele, oklart varför. Ekipaget idag, som sagt en NikonF med photomicsökaren och 105/2.5. Framkallning om ett par veckor kanske.