Bra dokumentär.

Vi följde serien  Palme på  SVTplay. Ett dokumentärt mästerverk vill jag påstå av duon Kristina Lindström och Maud Nycander. Fortfarande 40 år efter mordet är frågan om Olof Palme kontroversiell. Men den här dokumentärserien klarar bedriften att vara saklig, ha flera bollar i luften samtidigt (statsmannen, retorikern, familjefadern). Och att Lindström-Nycander låter tittaren behålla sin förutfattade mening (vilket de garanterat har) men ger en liten knuff in mot mitten, till en mer nyanserad bild.
   Man vill gärna påskina att hatet har sin odlingslåda i sociala medier, men det var inte bättre förr.
  Och för att baxa in den här betraktelsen i FS poddar; dokumentära filmsnuttar med mängder av fotografer. Det är Leicor och Nikon F i parti och minut, och skymtar det inte en Contax här och där.
Som sagt sevärd.

Och en tidstypisk bild från ett tidigt sjuttiotal. Snöglopp, vantar och demonstration. Pentax spotmatic Tri-X. Med en Valoi 35 blir dåtidens negativ lättare att nå. Och många bilder känns igen, och andra helt bortglömda, som den här till exempel. Utgrävningarna fortsätter.

husdjur och katter

Katten Sigrid som en gång i tiden levde i två världar. Ett bekvämt men rätt innehållslöst liv i en stadslägenhet. Äventyrligt i ett skärgårdsparadis med gott om möss och annat matnyttigt. Där emellan en svart och i ett kattliv skrämmande tidstunnel stavad bilfärd.
   Som alla husdjur som korsar ens väg dör de förr eller senare. Vilket är olidligt sorgligt. Antagligen för att deras död väcker så många andra sorger.  

Nikon FG. 105mm 2.5  Kodak Gold 200 ASA. Scannat negativ, sv konvertering. En påbörjad (öken-)vandring i negativpärmarna, understödd av en Valoi easy35. Ska bli vän med den också...

Jump4joy

De senaste månaderna har av olika anledningar varit rätt fotobefriade. Mycket annat har pockat, utställningar, föreningsarbete, grafiska extrajobb. Och de gråmörka vintermånaderna har gjort sitt till. Kanske också sakernas tilllstånd, att följa nyheterna är plågsamt, man mår nästan fysiskt illa. Överväldigande många farbröder med eller utan skägg, oftast med passerad bästföre-datum, farbröderna alltså, inte eventuellt skägg, har med självutnämnd rätt valt makten åt sig själva. Med vederbörligt bistånd av "rövslickarna" om uttrycket tillåts. Att historiens dom kommer att vara stenhård har inte riktigt gått in och kommer heller inte att göra. (Inte utan att man önskar en förhandsvisning av Dantes beskrivning av helvetet.)
   Då kan det vara skönt att gå på lokal, ett par pilsner, goda vänner och lite välkänd musik. Jump4joy lirar ädelrock. Hon, saxofonisten, Högman i efternamn som jag uppfattade, har en stor och bred ton inte långt från Rudy Pompilli, saxofonisten som kompade Bill Haley på den tiden det begav sig. Eller Sam Butera, saxofonisten som backade Louis Prima. Och lirar de då Jump, jive an´wail så snurrar kompressorn igång. Garanterat.
   Tråkigt bara med såna här evenemang är att ljussättningen är under all kritik. Hårt blått ljus.
Och nog blåser hon en Selmer mark III, en sån som jag hade engång.

(Fuji Xpro2 35 1.4 )

Utställningsdags

En utställningsperiod går mot sitt slut.Teckningar– en metod. Fint gensvar hos besökarna. Nöjd med hängningen. Dagarna har flutit på bra. Papper och penna. kan inte bli så mycket enklare. Ett slags storyboard för betraktaren att hitta på sin egen berättelse.

Bilder som alla har en beröringspunkt med fotografi, utan att vara kopior. Kameran som ett verktyg och hjälmedel.
En teckning sammansatt av skisser, fotografier av detaljer. Blyerts på papper 420x150 cm.
I morgon är det finissage och jag kan plocka ner grejerna, spackla spikhålen, städa. Och sätta igång med nya projekt. Det finns idéer.
(Kameran på fickan.)

Bra glid och isarna sjunger

Tre-fyra minusgrader, full sol, en svag sydostlig vind och små tunna snöfläckar på en svartgnistrande kärnis. Kan det bli bättre? Även om det tar flera hundra meter innan kroppen och muskelminnet börjar  jobba åt samma håll. Det var trots allt några år sen sist vi hade den här sortens isar i Mälardalen. Eller vad säger mannaminnet?

Några DN-jakter är ute i den svaga vinden. Det är några pensionärer som njuter en måndag. (Med "kameran i fickan" blir det inte bilder av samma kaliber som i Mats Bildblogg här på FS, ja det finns väl fler faktorer så  klart. Om du har missat dem så passa på att titta.)

Och det speciella ljudet när isarna "sjunger" tillsammans med klappret från skridskorna. Musik. 
Det blev väl nån mil i alla fall.

Men var är den där värmen som alla talar om? Enligt välunderrättade källor tydligen uppe i Arktis där den jobbar som bäst med att  smälta is. Med vissa konsekvenser.