Om att välja kamera, och annat också för den delen

Visst finns det en evighetslång diskussion om vilken kamera som är bäst, eller hur? Sånt tillhör entusiasternas värld oavsett om det är kameror, spinnfiskerullar förgasare eller vad det nu vara månde. Och argumentationen för det ena eller andra tar inte sällan rent astronomiska proportioner. Vilket är en ganska viktigt detalj i den värld entusiasterna lever i. Själva drivmedlet, fotogenen så att säga.
En god vän till mig yttrade för ett tag sedan att ”mobilkameran, den är bra. Tycker jag.” Och då var jag ganska nära avtryckaren  med frågan ”varför då?” Eller ”hurdå?” Detta med vetskap om att vännen inte är fotograf, dedikerad fritidsfotograf, amatörfotograf eller på något sätt utmärkt sig för initierad bildförståelse, bildkunskap överhuvudtaget. Men jag höll mig. Vem vill vara en besserwisser.

Men när det gäller val av kamera så är väl det här citatet ur WeeGees Naked City inte helt fel: ”If you are puzzled about the kind of camera to buy, get a Speed Graphic…for two reasons…it´s a good camera and moreover, it is standard equipment for all press photographers…with a camera like that the cops will assume that you belong on the scene and will get you police lines. ( Later after you have sold some pictures, the editors will help you to get a press card.”

   Naked City apropos (kom ut 1945) är väl fotografiskt oändligt långt från de flesta dedikerade fotoentusiasternas uppfattning om vad en bra bild är. WeeGee använd i princip alltid blixt, och då talar vi om blixt, inte en  TTL-styrd sofistikerad utportionerare av lite extra ljus, Nä, här handlar det om BLIXT.
   En annan grej är att WeeGee (Arthur Fellig) också förklarar det där med hyperfokal inställning av avstånd-bländare. Detta i en tid när hypersnabba autofocus möjligen existerade i en fantasifylld science fictionvärld. Naked City är en fotografisk berättelse som man gärna kan hålla utkik efter. Om man letar i boklådor eller Bokbörsen. WeeGee är ett bildspråk från en annan planet om man jämför med dagens perfektionella digitalfoto. Bild är bild och bild är en berättelse, en sanning att ha i åtanke. 
  Vad gäller mobiltelefonkameran så är det fantastiska inte ergonomin, bildkvaliteten eller andra fotografiska parametrar, det är möjligheten att publicera, nästintill i realtid som är mobilens styrka. En styrka som bidrar till att hålla igång en av världens bästa affärsidéer, serverhallen. 

(Vad övrigt gäller. Nej till kommunala veton till vindkraft. Kärnkraft är bra men endast i sin säkraste form nämligen vår sol som inte är annat än ett gigantiskt kärnkraftverk. Och så har vi solkärnkraftens generatorer, vindkraft, solkraft, vattenkraft. Ungefär som i ett mänskligt byggt kärnkraftverk där den frisläppta  energin driver generatorer. Skillnaden är att solen går jämnt. Skiter det sig i ett människobyggt kärnkraftverk så blir det konsekvenser. Något för Frankrike att fundera på. De har gott om sådana.)

Det får bli en teckning idag. Fast jag använder ofta kameran som skissblock. Det blir en slags framkallningsprocess det med. Kol på papper 50x70cm. Tillhör Uppsala kommun.

Fem kvinnliga fotografer

Att hitta ytor att publicera sina bilder på kan tyckas vara ett mindre problem för oss med FS, Facebook med mera i ryggen. Men för en stor del av jordens fotografer är det inte så enkelt. Om man kommer från totalitära stater till exempel. 
   Att fråntas rätten att uttrycka sig enbart på grund av att man är kvinna, som i Iran till exempel. 
   Fyra iranska fotografer ställer ut på Galleri Ett i Uppsala. I Iran är det förbjudet men här är det tillåtet. Nu ska sägas att deras bilder inte på något sätt kan ses som kontroversiella eller på något sätt samhällsomstörtande. Skälet är enkelt nog. De är kvinnor.
   Men, börja med Penja Hasselbäck, en fotograf som gått från det dokumenterande fotografiet till ett mer poetiskt berättande format.   Stora högkvalitativa utskrifter, med ett konsekvent förhållningssätt till motivet, ett nordiskt skogslandskap som är mer än sökandet efter landskapets skönhet. Visst, det är vackra bilder på sitt sätt men de innehåller fler dimensioner. Varje bild är ett självporträtt, säger Penja. Skickligt och genomfört är sammanfattningen. Att se hennes bilder tillsammans med fyra iranska fotografer blir spännande. Det skiljer sig lite granna i uttryck och berättelse.

Mona Bogzorgis svarvita bilder, motljus, interiörer, ögonblicksbilder, de bilder som fångar mig mest. Golnaz Taheris bilder där verktyget, mobilkameran blir en viktig del av bildberättelsen ( något jag vill återkomma till), Shirin Rezaees landskapsbilder ( och det är väl kanske där man börjar fundera på hur det står till i en mullahs hjärnvindlingar egentligen. Men har man bestämt sig för att kvinnor inte får fotografera, än mindre publicera, så. Ja…nån mer som tänkt på att mullor och andra potentater alltid är män?) Och det kan man nog tycka om Arezoo Amidis bilder också. Det är fint fotografi hela vägen. Och det startar som sagt,  förutom allt annat en tanke om mobiltelefonbilder hos mig. Som sagt var, ytterligare en sak att återkomma till.

Utställningen pågår till den åttonde maj.

Lite osorterade tankar runt fotografi.

Den här bilden som jag hämtat ur Fotografisk årsbok 1970 är fotograferad av  Dick Frisell, en fotograf som gärna borde få lite mer uppmärksamhet. Om personen vet jag ytterst lite men han betraktades som en kosmopolit, ofta med en spansk klangbotten.

Just den här bilden har jag flera gånger fastnat vid. Och då kan man så klart fundera lite över att överhuvudtaget fastna för bilder som är mer än femtio år gamla. Men i mina ögon har den här bilden något tidlöst, något allmängiltigt så ögonblicksbild den är. Tillräckligt många denotationer för att det ska bli spännande att börja resonera runt bilden. Kontextet är Spanien och miljön och händelser runt tjurfäktning. Bilden i sig beskriver något som rör sig i händelsen som omgivning, strax före, i samband med eller därefter. Läs detaljerna, läs varje bildelement och lägg så sakteliga ihop dem.
   De flesta bilder går att göra en avkodning på. Men den här bilden har något därutöver. Det finns ett antal denotationer som inte går att tyda helt och hållet. Den vänstra kvinnans leende, den högra kvinnans vänstra hands hållning. Solfjädern. Kvinnornas medaljer. Hattarna. Männen på kuskbocken, för visst har du redan listat ut att de sitter i en hästdragen vagn, och deras konstfärdigt knutna dukar under hattarna. Här dräller det av information som inte är helt enkel att ta till sig. Det blir onekligen en spännande bild.
  Och stort tack till Dick Frisell som fotograferat.
(Nu finns det så klart en och annan som har invändningar mot tjurfäktning, och det har jag med. Men kom ihåg att en bild ska helst ses och tolkas utifrån den tid den är skapad i. Sen är det aldrig fel att ha dagens synpunkter och tankar om om historien.)

Det glamourösa

Ellen Graham. Fotograf. Beverly Hills, den vackra världen skildrad i svartvitt. De svinrika, goddagspiltarna omgivna av en hel del framgångsrika artister. Mycket från början av sjutiotalet. Nog tänker man på såna som Helmut Newton, han är förresten med på en bild där han koncentrerat granskar en oexponerad film.  
    En snygg bok, och jag är svag för snygga böcker med bra tryck och väl genomförd repro. Och en hundring kan man väl offra på bokrean. Den här verkar dessutom inte höra till det riksomspännande sortimentet.
    Det här är en bildvärld väldigt långt från den egna bildvärlden. Är det bra? Det är bra foto. Habilt skulle man kunna säga. Tidstypiskt utan att för den skull vara daterat. Bra bokform. Som sagt bra repro och bilder i duotone, eller duplex som vi plägar säga.

Men det är ju liksom inte min bildvärld. Inget jag kan relatera till, annat än som en utanförstående betraktare. Det är som om bilderna förväntar sig en betraktarens adoration men själv kan jag bara känna ett slags äckel. Det är som sagt inte bara en del duktiga skådespelare och artister, tacksamma modeller, utan just bilder från den där viken de rika med sannolikt tvivelaktigt hopkomna rikedomar simmar. Den värld som ryska oligarker och slikt folk lever och frotterar sig i.

Motiv och figuranter från de vackra människornas undervegetation. Nikon D300 24-70 2.8.

Om den goda smaken, lättsmält eller svårtuggat

I går kväll satt jag med J H Engström Revoir i läsfotöljen. Det är en inte helt enkel bildberättelse, ett stycke lyrik eller åt det hållet. Den blir inte enklare av Christian Caujolles bifogade text. Det här är ett bildflöde där läsaren, jag, söker efter en nyckel, bara en liten antydan till ingång. Naturligtvis kan man se bildflödet uppdelat i enstaka bilder, som enstaka poem under en övergripande titel. Men, som nog de flesta håller med om, den här typen av bilder och berättande läses inte med de vanliga fotoglasögonen på näsan. Det krävs något lite mera av läsaren.

Jag tog en vårpromenad och hamnade i ett rivningskvarter i närområdet. Myndighets och administrationsbyggnader som nu står i den där väntan på att grävskoporna ska komma. Det blir så för hus, en stund av utvädring, avklingandet av arbetsplatsens alla ljud innan alla glömda lysrör släcks och strömmen slutgiltigt bryts.
Det blev också en tanke runt  hur olika pictorialismen kan gestalta sig. Vad blir fotografen påverkad av? Vilka bilder inspirerar? Jag får ibland en lust att skruva bilderna åt det bleka urvattnade sättet som tidigare var något av J H Engtröms signum. Fast han arbetade (arbetar?) i den analoga världen. Nu ska man veta att J H inte är den enda att arbeta med den här typen av färgbehandling, rätt många har excellerat i det och rätt många epigoner finns också och det ska också sägas att det är inte alldeles enkelt att få till just den där rätta blekheten. Det kräver nog en hel eftertanke.  Nånstans har jag läst att just dessa efterföljare har fått J H att byta uttryck flera gånger i karriären.
Men vad många nog missar är att en bildstil, en pictorialistisk attityd, helst bör  bottna i ett eget temperament för att bli helt trovärdigt..

Så får varje fotograf eller andra bildmakare också för övrigt gå till sig själv och hitta sin bildstil, sitt uttryck. Och landar man i den goda smaken, det lättsmälta eller det spontant sett fula, det svårtuggade. Ja, det är frågan. Men vad är den goda smaken? Den goda smakens dagsform. Vem sätter agendan? Och om det stannade vid den goda smaken.

Nog finns det en anledning att vara lite granna orolig.

(Fuji Xpro2 18/2.0 Blekningen av färgbild sker nästan lättast redan i rawkonverteraren. Man ska tänka på att också få ner intensiteten även i de mörkaste tonerna. Ett sätt att komma åt det är att blanda två lager i PS eller motsvarande program, men det får jag återkomma till. De svartvita har som vanligt fått en vända i Efex silver. )