Iakttagande av trestjärnig raritet

och då är det förstås den uppmärksammade gulkindade krickan som siktats i vid Fyrisån i Uppsala som avses. Nu har jag sett den också och kan göra ett litet märke i min fågelbok. Den var för övrigt väldigt stillsam, på gränsen till uppstoppad i rörelsemönstret och inte alls svår att varken hitta eller se. Rariteter eskorteras dessutom som regel av en stor uppvaktning av hängivna ornitologer.  Somliga går in för tittande lite mer än andra. 

Jag låter fotograferandet skötas av de som behärskar, har tålamod och intresse. Och lite mer brännvidd än min arsenal.

Fototrenden runt millenieskiftet. Postmodernism och ringblixtar.

Härom dagen hittade jag en liten bok i en kasse i källaren. Det var länge sedan jag haft anledning att bläddra i både kasse och bok. Hur kom jag över den boken? Antagligen råkade den följa med de där kassarna med böcker och prylar man samlat på sig under ett yrkesliv. Inget bokligt märkvärdigt, en av förlaget Steidls många små fotoböcker som var så populära för tjugo, tjugofem år sedan. En bildantologi med sjuttiofem fotografer på 216 sidor. Temat, Desire.
Om det inte vore för den spretigt handskrivna hälsningen på försättsbladet. En hälsning från en ung kvinna  till en annan ung kvinna. "Till min älskade så jävla efterlängtade Y - för vårt begär & vår hunger i bilder. Denna resa lär mig 10000 saker, och det är du & jag som ska uppleva dom - varning detta är ingen klyscha  - jag bara vet. din E London 2001." 
Tjugo år sedan. Då stack ungdomarna till London, jobbade hårt och betalade hutlösa hyror för en fjärdedels etta i nån suburb. Så formades ett prekariat. Men hippt var det. Och, förmodligen, för de flesta en stor livserfarenhet. Framtidstro? Ja, antagligen men kanske en tro på det individuella. Den där eviga klyschan: Du kan bli vad du vill bara du tror på dig själv. Det är fortfarande Tatchers marknadsliberalismen som råder, i det närmaste helt oifrågasatt. Jag försöker bara förstå Y och E. I vilken värld de gläntar på dörren till framtiden. Kan man sätta det i relation till sin egen ungdom? Och hur såg den ungdomen ut? Alldeles oavsett, vi formas och knådas och hamnar oftast i ett inknådat lagomtillstånd. Och ”that´s a part of the life”.

Och bilderna då. Ja, tidstypiska, vad annars? Mycket hud, mycket individualism. Bilder som nosar runt gränserna mellan pornografi och erotik. Och väldigt mycket yta. Det är en slags vardagsvariant av postmodernismen (?). Jag kan förstå att det är bilder som kittlar. Men bilder som nog inte håller för ett hårdhänt iakttagande. Har ni tänkt på att nittiotalet är ringblixtarnas förlovade decennium. Blixtar överhuvudtaget. Och att väldigt många fotografer sneglar på såna som Martin  Parr och pangpå-ljuset.

”We wish to thank all the photographers, their agents and their collaborators - without them this book could not have been made” står det i bokens kolofon. Jag gjorde en lite slumpmässig googling på namnen på de medverkande fotograferna. Väldigt många då unga, många definierade sig mer som konstnärer än fotografer. Och ordalydelsen i boken vittnar om att det här är ingen bok där fotograferna erhållit något arvode, är min fasta övertygelse. Om det kan man tycka vad man vill.
Det är i ändå rätt intressant att bläddra i åttio nittiotalens bilder. Här ser man hur fort tiden gått. För om sjuttiotalets korniga svartvita tri-x kan upplevas som relativt tidlös så är de senare decenniernas färgbilder  väldigt daterade. Kan det ha att göra med själva färgfotot, och behandlingen av det samma? To be continued ( nån gång när andan faller på).

Odd Uhrbom 1941-2020

Odd Uhrbom har gått ur tiden. Och det är ganska signifikant att han gör det utan större uppmärksamhet vare sig i dagspress eller fotopress. Det blir en notis. En enspaltare. Om man ska våga sig på att beskriva Odds fotografi så är det dokumenterande. Med en stor inlevelse. Det är som att Odds bilder svävar mellan just inlevelse och saklig dokumentation. Det finns säkert många andra fotografer som gör det också, på så vis är Odd inte unik. Men han tillhör en generation fotografer, och ett fotografiskt förhållningssätt som blir alltmer sällsynt. Sällsynt så till vida att den här typen av bilder inte publiceras i samma omfattning som förr. 
Det kan finnas invändningar mot det resonemanget. Det kan till något och en viss del förklaras i att fototekniken har förändrats sedan Odd dokumenterade Al Fatah i tidigt sjuttiotal. Det beror kanske också på att begrepp som solidaritet, altruism är begrepp som blir alltmer okända.
Den publicerade bilden (Aktuell Fotografi-Fotografisk årsbok 71) här ovanför är från ett reportage i Palestina. Den har det där lilla av ett punctum. När man sett klart bilden finns en tanke hos betraktaren.
I augusti ringde jag till Odd i ett helt annat ärende. Jag var intresserad av att höra om han hade några bilder från Musiksverige i tidigt sjuttiotal, ett projekt som jag just nu är delaktig i och arbetar med. Det hade han inte, åtminstone från sin tvättstugas horisont. Fast jag är ganska säker på att det finns några neg i hans pärmar. Jag var där när han plåtade. Jag plåtade också. Vi pratade om det vid nåt senare tillfälle.  Hursomhelst och bortsett från det är det sorgligt att han inte är med längre. En viktig fotograf i Sveriges fotohistoria. Hoppas nån tar hand om negativen.

Peter Simon, är han bekant?

(Inte coronasäker tillvaro är väldigt trevlig. Man får hoppas att tiderna återgår till nåt normalt och socialt.)

Men nu till något helt annat. För de som gillar musiker och konsertfoto är nog namnet Peter Simon inte helt obekant kan jag tänka. En fotograf med rötter i  tidigt sextiotal, låt vara att hans pappa var fotograf så debuten med kamera och mörkrum var betydligt tidigare. I mörkrummet fick han inträde när han var sex år gammal (han var född 1947) och det måste varit en upplevelse att se sin pappa trolla fram bilder ur vita papper. 
Jag plockade fram en bok med hans bilder härom dagen. Moving on, holding still. Det är reportage, eller vänporträtt, från olika hippiekollektiv. Det är journalistiskt dokumenterande från demonstrationer i ett polariserat Vietnamkrigs-USA. Manhattan NY. Folk. Lite konstnärligt landskapsfoto. Det är tidstypiskt foto och mycket amerikanskt. En rätt mångsidig fotograf får man säga. Och mycket produktiv. De senare åren fotograferade han mycket i och runt ikring Marthas Vineyard. Det är väl ingen orättvis reflektion om man tycker att hans tidiga fotografi är väsentligt mer intressant än de sista årens kalender och almanacksfoto.
Det finns en hemsida med en del av hans bilder, Peter Simon avled 2018, och just den här sidan är en av många sidor på nätet som säljer fotografers kvarlåtenskap. Antagligen till efterlevandes fromma.

Från dagens utevistelse. Prekariatet, gigekonomin gör sig påmint hela tiden. Tillvaron känns rätt kornig och grå.

The Family of Man

Det har nog gjorts en hel del stora och ambitiösa fotoprojekt genom historien. Ett är August Sanders jättelika inventering av det tyska folket. Ett annat är Edward Steichens The Family of Man. Om man vill veta mer om detta så ligger det, som numera för det mesta, bara ett par knapptryck bort. 

En intressant detalj i Steichens mastodontprojekt är att det redan på sin tid var ifrågasatt. Dels själva uppsåtet, syftet och den form som utställning och bok kläddes i. Att det fanns ett postvärldskrigsperspektiv är odiskutabelt. Ytterligare ett försök till ett ”Nie wieder Krieg!” Fast med ett amerikanskt tonfall och, enligt en del kritiker, amerikanskt kolonialistiskt perspektiv. Och visst är det så. Bilderna uttrycker i många fall en exotiserande syn på resten av världen. Och hur är bildkvaliteten? Ja, skiftande tycks ha varit den allmänna meningen. Det är en blandning från professionellt foto till amatörfoto med vägen över entusiastiskt fritidsfotografi. Det var tydligen Steichens mening och avsikt att det så skulle vara.
The Family of Man gjordes främst som en utställning som turnerade jorden runt under ett antal år( Liljevalchs konsthall 1957). Som bok gavs den ut i flera olika utstyrslar, allt från foliant till lågbudget i magasinsformat. Uppslagen kännetecknas av olika stora bilder, ofta en radda av små bilder som ibland ligger nere i undermarginalen, ibland i yttermarginal. Det är som man säger en ”kreativ” layout, lite tidstypisk vilket även gällde själva utställningarna. Den utgåvan som gjordes av tidningen LIFE kan man rätt ofta hitta i en del boklådor och antikvariskt. Det är en utgåva som tyvärr har den billigt utförda rotogravyrens problem med bildskärpa. Rotogravyr är annars en utomordentlig tryckmetod numera ytterst sällan sedd i nytryck.
 Och hur gick det för August Sander i ett tyskt tjugotal? Hans Menschen des 20. Jahrhunderts var ett banbrytande verk. Att såna här sakliga redovisningar av ett folk senare inte skulle falla nazisterna på läppen var så klart givet. Det är inget insmickrande fotografi, egentligen helt sakligt. Die neue Sachlichkeit. Saklighet och sanning var väl (och är väl) inte nazisternas paradgren. Så blev det som det blev med det också. Men många bilder finns kvar. Sök på August Sander. ”Konditorn”  är nog den mest reproducerade bilden.