Om den lilla poesin.

Så går en av de där dagarna i början av juni då allt ligger framför stäven. Och skogsnävan blommar och står inte dikesrenen redan i fägnadsmoln av hundkex och smörblomma. Och barnbarn som rycker sina första strömmingar, vilket i sig är lite märkvärdigt att de överhuvudtaget simmar här i ytterfjärdens innerkant i dessa dagar med industrifiskande jättetrålare därute. Ur led är tiden.

Men det hindrar inte att de senare marineras i citronsaft, olivolja, salt peppar vitlök och en knippa timjan och persilja. Och tar en vända över grillen. Tillsammans med ett knippe skogslök. Och jodå, nog gol göken i väster också. Det goda livet.

Tankar om bildens poesi.

I väntan på Nocturne. Fotografiet som ögonblick. Ibland längre.

Vi sitter på IngMaries veranda med ett glas vin och en liten ostbit alltefter som kylan sakta kryper upp från viken och fjärden. Hon har stått på ostlig flera dagar nu, vinden alltså. Det goda samtalet.  Om poesi i text. Och i bild.

Mer om poesi och prosa i bild.

Tänker man poesi ligger det humanistiska fotografiet tillhands, sånt där som bland andra Tore Jonsson ägnade sig åt. Le photographie humaniste, svingar inte tanken iväg mot Paris? Och ett bildspråk med poetiskt uppsåt och lyriska ambitioner. Sånt kanske var lättare förr, i en tid med färre uttrycksmedel. Och framför allt uttrycksmedel med en viss inbyggd långsamhet som i jämförelse med dagens  realtidspublicering framstår som sengångaraktig. Man skrev och eventuellt blev det publicerat, förutsatt att det gillades av tidning eller förlag. Så fick man ett litet honorar och kunde diskutera vid ett kafébord nånstans vid Boulevard Saint Germain. Om ingen publicering skett diskuterade man och publicerade sig genom samtalet över ett cafébord (nånstans vid Boulevard Saint Germain?), eller i brev eller på nåt annat sätt. En espresso, en Galouises i mungipan, Le Figaro i kavajfickan. ( Får jag slå ett litet slag för konstnären Mats Åkerman och den rikt utbyggda och stofferade fantasivärld som han byggt upp under många år. Ett sidospår visserligen, men med en liten, liten fingerkrok till Doisneau, Boubat, Bresson med flera.)

  Som sagt, för att få till poesi om det så är i landskapsfotografi eller gatufotografi behövs nog nåt mer än en kamera. Nåt mer än teknik och form. Något av en berättelse om än kanske fåordigt som en haiku. Läsaren ska helst omedelbart förstå bildens syfte och snabbt kalibrera sina sinnen åt det hållet. Nå, hur vet vi att läsaren gör det? Det vet vi inte, annat än som en from förhoppning. Till vår hjälp har vi möjligen det att vi, sändare och mottagare kanske simmar i samma vik så att säga. 

Om bildpoesi och sånt.

Ibland säger man att en bild gärna får ha en rytm. Med rytm tänker man nog musik i någon form, om inte tonalitet så takt. Nu har väl bilder i sig ingen direkt tempo eller rytm, men de sätter igång andra sinnen än det visuella. När två sinnen är involverade är det lätt att tala om kontrapunkt. Två eller inbördes olika stämmor som ger upphov till en utvecklad melodi. Eller i en bild, flera kanske tillsynes motstridiga konnotationer, eller en form som möter en annan inte helt motsatt form. Som två ytterpunkter i ett ackord, som ju som bekant helst ska bestå av minst tre toner, eller som tre hörn i en triangel utlagd över en färgtoncirkel, ett färgackord. 
  Här finns alltså lite för bildpoeten att arbeta med. Och lite textbaserad poesi är aldrig fel som avstamp.   

(Bild ur arkivet. Prag. Nikon D300 24-75/2.8)

Svartvitt fotografi

De här bilderna är inte svartvita, något den uppmärksamma fotografen och läsaren så klart sett. Men de är mest svarta eller vita, så lite, lite grann där emellan. Nu är jag också en vän av det svartvita så tecknare jag är. Därför hyser jag också en särskild. kärlek till gamla så kallade svartvita filmer från tiden innan, läs fyrtio och tidigt femtiotal.Som den här till exempel
    Bortsett från dramaturgin, melodramet som här slår i taket så kan man ändå titta på enskilda bilder, eller inställningar som man säger i cinefoto. Växlingarna i klipp som förstås i botten utgår från Eisensteins teorier om klipp och kontrast. Och som svartvit fotograf, oavsett teknik ger en del inspiration till hanterandet av det svartvita, (Som sällan är riktigt svartvitt.)