Manipulationer och annat sånt. Ett evigt ämne.

Bild med särskild hälsning till Joakim KE Johansson :-). Tri-x. Antagligen sent åttiotal. Repan i negget får vara kvar. Något berättar den också.

Med vissa mellanrum dyker frågan om fotografiets objektivitet och sanningsförmåga upp. Ofta då skruvad mot frågan om manipulation eller inte. Vilket de flesta debattörer då finner en knivsegg att positionera sig runt. Vad är en manipulation? Vad är tillåtet? När passeras gränsen. Lustigt nog verkar ändå diskussionerna oftast mynna ut i något slags konsensus.
Bilden i sig är alltid en förenkling av verkligheten. Vore den inte det vore det heller ingen bild. En karta måste alltid ha en upplösning understigande verkligheten. Att bilden alltid är en förenkling och därigenom i någon mån en manipulation, något utelämnas, borde inte vara orsak till någon större förvåning. Dessutom ska väl fotografens val av utsnitt också betraktas som en manipulation, ett utelämnande av något.
Men om man ändrar på kontrast eller färgtemperatur? Det är väl frågan om en anpassning, att göra bilden rimligare, trovärdigare. Det råder nog samförstånd om detta. Så frågan om när man så att säga passerar gränsen för det "tillåtna", var är den?
Eller man kanske ska uttrycka det så här. Är det den som berättar en historia som ska ansvara för sanningshalten (lycka till alla skönlitterära författare) eller är det kanske lyssnaren som ska besitta förmågan att förstå när berättelsen blir för bra för att vara sann? Jag tycker att det är en bra och relevant fråga i beskrivningen av en kommunikationsprocess. Fritjof Nilsson Piraten sa nån gång att en bra historia kan alltid göras lite bättre. Det betyder så klart inte att fotografen har carte blanche att fabulera hur mycket som helst, allt förutsätter att mottagaren kan läsa av berättelsen.
Frågan som borde dyka upp är då kanske hellre frågan om fotografens uppsåt. Är uppsåtet att ljuga eller att förbättra en bild? Kan jag som läsare känna tillit till fotografen? 
För ett tränat öga är en manipulation oftast möjlig att avslöja. Eller borde man i stället säga "gå med på". –Jag ser din "manipulation" och jag förstår ditt syfte och varför du gjort den.
Bild och fotografi är i sina bästa stunder ett samtal mellan två röster. 

Svart eller färg. Behövs det mer än en färgton?

Häromdagen bjöd knappast på färg. Grått skulle nog många sagt men sanningen var nog snarare ett antal nyanser av brunt. Men jag valde  svartvitt i stället och tänkte på hur olika svärta man kan få beroende på vilka pennor och mjukhetsgrader man väljer. Och papprets gräng, bulk och yta inte att förglömma. Liknande möjligheter finns i fotografiet, om än helt andra verktyg och förfaringssätt.

Bilden och kanske särskilt fotografiet är något av ett  kärl som kan fyllas med betraktarens minnen, associationer, tidigare erfarenheter och upplevelser. Där bildmakarens uppgift blir att orkestrera denna betraktarens väg in bilden. Men där tecknandet och måleriet redan från början anger att detta är något av handen skapat, så har fotografiet fortfarande sin roll av att vara det ställföreträdande ögat.

Landskapsbilder, naturbilder, stilleben, miljöer kan beundras för sina estetiska kvaliteter i det att de är tekniskt framstående, komponerade efter principer, utnyttjar särskilt omtyckta färgackord. De kan beundras tack vare sina förmågor att väcka de privata minnet, med andra ord, den privata kontexten. Bilden är en beskrivning, en anvisning till betraktaren, varsågod, skapa din upplevelse.

Men vad behövs för att en bildens riktning ska gå mot djupet? I riktning mot något som griper tag? Som griper tag mer än en privat kontext? Bilder som skapar gemensamma tolkningar, eller åtminstone konnotationer vi känner att vi delar med andra.
Kan det vara så att det behövs en blick, ett par ögon i bilden. Ögon som i stunden kanske inte tittar på oss, men som i vilket ögonblick som helst skulle kunna se. Jag ser dig. Du ser mig.
Jag bläddrar i Gunnar Smolianskys bok Barn. Ett mycket bra exempel på öga möter öga tycker jag.

Om processfotografiets terapeutiska betydelse och väldigt mycket skärpa.

Ja, nu börjar vi skåda vi ljuset igen vill man gärna utbrista men efter snö kommer tö och dagen är mer än lovligt grå.  Fotograferandet för att hålla allt igång, men knappast några bilder, eller ens tillfällen som erbjuder något. Om man inte finner sin håg i skojiga rötter, vackra träd och sånt. Nån fågel ser vi inte, det är för övrigt inte vår genre, fågelfotot. Bilderna här nedan har rätt lite med dagens tankar att göra men kan möjligen illustrera ett tillstånd skitåret 2020.

Men, hur är det egentligen med skärpan. Jag tycker mig se att många bilder som syns  i sociala media ibland är väldigt skarpa, nästan slentrianmässigt på något sätt. Superskarpa därför att så ska vara, men inte ifrågasatt varför. Och det är naturligtvis skäl nog att börja undersöka skärpan. Att det är tekniskt möjligt att åstadkomma är inget att förvånas över med tanke på vilken arsenal en någorlunda välbeställd fotograf har tillgång till. Ja, det behövs inte så mycket heller. Även budgetutrustning kan leverera. Spontanfrågan som dyker upp är om de ibland inte är onödigt skarpa. Alltså, tillför skärpan något till bildens berättelse. Ibland gör den det men inte alltid. Att plocka in skärpan som en möjlighet, inte en nödvändighet är kanske ett mer rimligt förhållningssätt i berättandet.
Och nu är det inte direkt en diskussion om olika former av bokeh (uttalas med betoning på första stavelsen så japanskt det är) framkallade genom olika antal bländarlameller eller eventuella tillkortakommanden hos obsoleta objektiv, utan bara just oskärpan och oskärpans mängd. Olika sorters oskärpor borde få mer utrymme i den fotografiska diskussionen. 

Att hålla igen skärpan lite grann precis som att ibland hålla igen färgglädjen. Att inte alltid tvunget utnyttja kamerans förmåga. Åtminstone kan det gälla vissa typer och genrer av bilder.  Nästa år får nog återigen bli oskärpans år. Nåt att strida för. Det tål att reflektera över.

Perspektiv är märkliga saker.

Eller för att låna av Paolo Uccello; Che dolce é questa prospettiva!

Det förstod redan Leonardo da Vinci och flera generationer av renässanskonstnärer. Och jag med dryga femhundra år senare, fast jag med lite hjälp från olika auktoriteter, däribland da Vinci. En sak upptäckte även  jag, att perspektiv är ett sätt att skapa en möjligtvis trovärdig bild, inte alls en korrekt avbildning av verkligheten. Lika lite som ett fotografi är en sann bild. Möjligen en avbildning.
  I detta har tecknaren och målaren lite lättare än fotografen då betraktaren fortfarande verkar uppfatta den tecknade eller målade bilden som något av en bedrift, en prestation att hänföras över, alternativt att finna styggelse i. Fotografiet däremot uppfattas ofta som en sanning. Kameran ljuger som bekant inte. Vilket är lite egendomligt då de flesta människor nog uppfattar att fotografiet i mångt skiljer sig från det ögat ser. Ögat förstår nog rimligheten i det här påståendet, men kanske lite mer tveksamt om  intellektet vill hänga med i resonemangen. Dualismen mellan det vi faktiskt ser och det vi tror att vi ser.

Renässansens konstnärer laborerar precis som fotografen med ett öga, medans de flesta betraktare använder båda två. Med de konsekvenser det kan innebära. Att ha ett öga innebär att det mer eller mindre matematiskt och geometriskt går att fastställa alla de nödvändiga punkter som behövs för att linjera fram ett korrekt perspektiv. Men med två, flackande och ständigt skärpeändrande ögon som dessutom ser lite granna som de vill och inte alltid överens med logik, så blir det som det blir.

Ett exempel är bredden på pelare om man nu tänker sig att stå framför en pelarrad. Renässansperspektivet visar med matematisk tydlighet att de yttersta pelarna i raden är bredare än de i mitten. Något som de två ögonen inte kan uppfatta. Förnuftet säger nog dessutom att alla pelarna i raden är lika breda, konstigt vore nog annars.

S:t Petersplatsen är en orgie i pelarrader och möjliga perspektiv, ja hela Rom faktiskt.
Så kunde jag inte låta bli att ta fram ritbesticken och rita upp det hela. Också ett sätt att fördriva en coronastund på.

Så var det där om perspektiv.

Vi träffades idag på coronasäkert avstånd utomhuskyligt men med en god infravärme i ryggen, min vän produktfotografen och jag. Så halkade vi in på en sån där teknisk fråga. Vi brukar hålla oss ifrån såna frågor, men nu kom det via olika outgrundliga omvägar att handla om brännvidd, perspektiv och utsnitt. Inte helt lätta saker att förklara på ett pedagogiskt och enkelt vis. Så jag gick hem och funderade vidare. Och jag antar att alla fotografer vet hur det ligger till med det här. Eller vet? Vem lärde ut detta och när? Och det här är kanske onödig vetskap, det blir väl bra bilder ändå. Måste man kunna perspektivlära för att kunna teckna? Eller tecknar man möjligtvis bättre om man gör det? Eller räcker det att man klarar av det på ett intuitivt sätt.
För det  är alltså det här det handlar om. Vad som egentligen händer när man växlar brännvidd. Och perspektiv, vad det egentligen är. Och vårt samtal handlade väldigt mycket om villfarelsen att brännvidden ändrar perspektivet. För så är det inte. Perspektiv handlar om betraktarens avstånd i förhållande till motivet, objektet. Inget annat. Brännvidden handlar om utsnitt. Den som möjligtvis tvivlar kan göra ett enkelt experiment. Har du nån gång tagit en porträttbild  på nära håll med ett vidvinkel? Och objektet har då fått en sån där skojig näsa a la tapir. Om du hade tagit porträttbilden på ett avsevärt längre avstånd hade objektet haft en betydligt mer moderat näslängd. Varför? Jo allt beror på objektets avstånd i förhållande till betraktaren. Nässpetsen är väldigt nära iakttagaren men bakgrunden är relativt sett väldigt långt borta. sånt som är nära är stort och sånt som är långt bort ser smått ut. Prova att beskära bilden, alltså byta brännvidd. Ändras näsan? Nix.
Brännvidd är inte förändring av perspektiv.