Ännu lite mer om bildanalys och en glidning in i politik

200509

Redan. Lövsprickning. Häggmispeln blommar. Lövsångaren har kommit. Och visst drar morkullan över taknocken varje kväll. Och jag får kalibrera väderstrecken på tomten. Om vad som faktiskt är norr.

Om bildanalys i skolan. Det finns realiteter att ta hänsyn till. Att bildämnet fortfarande betraktas som ett praktiskt-estetiskt ämne. Och har en kursplan och bedömning som inte står i förhållande till timtilldelningen. Vad det blir är upp till den lokala bildläraren, den lokala skolledningen som har rätt att bolla lite med timtilldelningen. Kommunal nivå. Skolverket. Departementet. 
   Så det är därför jag hävdar att bildanalysen och den kompetens som behövs för detta ska spridas till fler lärarkategorier. Att en biologilärare faktiskt vågar ställa frågan utifrån ett bildanalytiskt synsätt, ”vad är det vi ser i den här bilden? Hur kan vi tolka den?”
   Jag har försökt. Och jag har arbetat med kollegor som verkligen haft den ödmjuka tanken att det här är något som behövs i skolan. Att man inte kan ta bildläsning för given. Att det behövs en ingång, verktyg och beredskap i att läsa och förstå bild.

Och hur var det då med bilden i det förra inlägget? Det handlade om att hitta bildens konnotationer och utifrån det bildens kontext. Hur gick det? Muskler, inga ansikten, färgade, träning, gemensamt. Vilken konnotation pekar det på? Om jag dessutom planterat en liten riktning tidigare i texten där jag berättar att jag tittar på Leonard Freeds bilder ”Black in white America”.

   Jag är nog inte helt fel ute om jag med den här bilden pekat ut en riktning mot segregation, ungdom, arbetarklass, skola, kanske rent av ungdomsfängelse, vem vet vart betraktarens bildtolkning tar sin ände.
  Men så är inte fallet. Vad bilden föreställer står skrivet i betraktarens öga. Men berättar jag vad bilden egentligen visar har mitt, sändarens kontext satt tolkningen på sin plats. Bilden föreställer en grupp nyanlända ungdomar som i svensk skola tränar sin fysik. Och de gör det med stor glädje och nit. Ett sånt bildpåstående kan förmodligen i vissa kretsar uppfattas som provokativt och inte förenligt med den samhällsbild som man helst vill förfäkta.

   En bild och läsningen av en bild är ett spel mellan sändare och mottagare, just den växelverkan som kallas kommunikation. Så en bild kan bli politisk i det att den hävdar en åsikt, låt vara subtilt. Frågan är hur alert mottagaren är, den som i vissa sammanhang är den som sätter ribban, gränsen för ett öppet samtal?

Nyss kom regnet och det gillar vi.

Bildanalys låter väl inte särskilt upphetsande

Idag konstaterade grannen och jag, på behörigt avstånd från varandra, att det är rätt skönt att inte-arbeta.  Att inte-bekymra sig så mycket. Att finna sig. Och att läsa en och annan bilderbok med foton. I går kväll återvände jag till Leonard Freeds ”Black in white America”. Vet inte hur många gånger jag bläddrat igenom den.
Min granne som är gammal filmredigerare har en milt sagt diger samling film på DVD ur vilken det är möjligt att göra ett kvällslån då och då. Vilket får mig osökt in på spåret filmanalys och bildanalys. Som jag minns det var bildanalys lättare att få gehör för hos mina mediaelever än filmanalysen, där blev det suck och stön och ”förstör inte filmen!” Vad svarar man på sånt? Kanske liknelsen med en fotbollsmatch går hem. Om man inget vet om fotboll kan man ändå förstå att när bollen rullar i mål så har det hänt något. Liksom själva poängen. Men för att förstå vägen dit med dribblingar, passningar och inte minst det subtila spelet mellan olika spelares placeringar på planen som föregår själva målet måste man ha en viss kunskap om hur man spelar boll. Blir upplevelsen sämre av det? Blir upplevelsen sämre av en film om man förstår dramaturgin och alla de beståndsdelar som leder fram till själva upplevelsen av filmen? Liknelsen gick för det mesta hem.
Bildanalys borde läras ut i skolan kan man tycka. Det är ingen orimlig tanke. Frågan är bara var i skolan det ska göras? Alla lärare ska vara svensklärare är inte bara ett tomt uttryck. Att lära sig språket, nyckeln till all kommunikation  bör så klart underhållas av alla vuxna i skolan . Men bildspråket? Vem tar hand om det?

Och här en liten övning i bildförståelse. Utifrån vad som syns i bilden, denotationerna, kan du försöka utröna var bilden är fotograferad och i vilket sammanhang, alltså söka bildens konnotationer. Kan du dessutom lista ut bildens kontext, bildens sammanhang, så är det klart sen.
Trevlig lördagkväll!

Holy chic. Bilders budskap och lite annat.

Ikväll gjorde jag ett försök att fotografera en uppstigande fullmåne men misslyckades kapitalt med att beräkna var den skulle gå upp. Snopet. Borde kunnat räkna ut vilken grad. Använda kompass och lite sunt förnuft. Shit happens. Holy chic.
Men nu ska det handla lite om bildförståelse. Och nu tänker jag inte så mycket på det som händer bakom kameran utan mer på det som sker när bilden når mottagaren. Vi förutsätter oftast att sändaren,  den som skapar bilden har någon form av kunskap om hur man  producerar en bild. En bild som förhoppningsvis har något att förmedla.
Och om det är kunskap, vad har svensk skola, vår främsta kunskapsförmedlare för del i detta? Vilken beredskap, vilka verktyg för bildförståelse förmedlar läroplaner och kursplaner? Det som faktiskt är svensk skola. Jo visst. Det finns så klart en hel del kunskap att erhålla på andra ställen. Men skulle vi acceptera det om det handlade om svenska språket? Om matematik? Om engelska språket? Knappast. Det är helt enkelt så att bildspråket, som i och med den fotografiska tekniken blivit alltmer viktigt,  saknar det stöd i läroplaner och för all del i alla andra sammanhang också som borde finnas, om man ser till språkens betydelse i kommunikation.
Bild förväntas vara något mottagaren själv kan lösa och själv kan klura ut betydelsen av. Ett förhållande som reklam inte är sen i att utnyttja. Någon emot?
Och vilka verktyg borde medborgarna då ha? (Cliffhanger.)

(bild: Prag. Fuji X10. Rätt igenom Camera raw.)

Om mångsidighet och varför dessa superduktiga mobiler?

...blev dagens funderingsämne i den självvalda isoleringen. Bortsett från en del praktiska bestyr med båtar som ska i sjön, och odlingar som ska förberedas, och en och annan detalj som ska grundmålas och slutstrykas och en liten punktering där också. Så hinns det med att ställa upp en kamera för att i mångsidighetens fotografera närområdets flygga invånare. Fågelfotografi bör vara skarpt. Lägstanivå är att man åtminstone ska se kvalstren vanka i fjäderdräkten. En nivå som ligger helt bortom mitt tålamod, min fotografiska utrustning samt ett antal andra faktorer ( se ovan.) Men jag har i alla fall odlat mångsidigheten, och det har jag hört på radio att det är en viktig egenskap. Uomo universale hette det på da Vincis tid. Nog om mångsidighet.

Även jag förundras över hur mycket man kan pilla in i en pytteliten teknisk apparat som till exempel en hel massa pixlar i en jätteliten sensor, eller om det är nåt lurt där. Åsikten att makten gärna ser att du har en mobiltelefon i gång dygnets alla timmar har vädrats både här och där. Och hur ska man bli vän med sin telefon? Vetskapen om att den är ohyggligt smart kanske bidrar en del. För blotta vetskapen om att den har minst 64Mp och kan ta bilder i raw och en hel del andra finurligheter kommer man långt med. Att vara en stolt ägare av en mobil, som man använder. Jämnt. Inte för att ta jättestora raw-filer, kunskapen om poängen med sånt är nog relativt begränsad bland de genomsnittliga mobilanvändarna. Men man vet att den kan. Och det räcker. (Och den kan förmodligen en hel massa andra saker som man stolt kan visa upp.)
Så skapar man kanske solidariska och stolta mobiltelefonanvändare, ständigt mer eller mindre ovetande om uppkopplade och bevakande appar.
Tänkte jag, som nästan alltid har platstjänster avstängt, trots min mobils enträgna önskan om att alltid vara nåbar och placerbar. 

och hur står det till med trenden?

Jag brukar då och då köpa den norska tidningen Foto, som nu har genomgått en rejäl omgörning, både format, papper och attityd. Det är säkert bra. Men det som slår mig är kanske inte en ny trend utan ett ganska gammalt spår, kanske rent av fotografiets urspår.  Fotografiskt bildberättande, inte nödvändigtvis dokumenterande bild men där uppsåtet, arbetssättet kan tänkas vara dokumentärt. Uppsökande. Men trenden, om det nu är en trend, verkar vara bilder av nära nog  etnologisk karaktär. Uppställningar i genuina miljöer. Titta in i kameran. Var närvarande. De historiska exemplen är för många för att räkna upp, men nog går tanken snabbt till August Sanders bilder från tjugotalets Tyskland.
Nä, det är nog inte så mycket trend i det här heller,  om det inte vore för en liten gnagande undran och iakttagelse. Många porträtt, ofta fotograferade av unga och duktiga kvinnliga fotografer ligger i gränslandet till den iscensatta bilden. Man anar en regi, en avspegling av fotografens själ som kanske tar överhand i bilden.
Fast vad är det för fel med det? Är det inte meningen och rent av en av poängerna att fotografens fingeravtryck och penseldrag ska synas i bilden? Eller är det så att det som gör sig synligt är fotografens sökande efter originalitet. De individuella decenniernas och generationernas viktigaste pusselbit. Och att sökandet efter individualitet kommer före det dokumenterade uppsåtet.
Det ryms nog fler tankar i den här frågan, men för att återknyta till den norska fototidningen som nu trycker på mattbestruket papper med 175 linjers raster så är det en yta som verkligen omfamnar den nya tidens fotografiska bildspråk. I ett porträtt över den norske fotografen Kåre Kivijärvi är skribenten noggrann med att förklara att Kivijärvis ganska kontrastrika bilder har sin förklaring i att hans bilder på den tiden publicerades i dagstidningar som på den tiden hade hög kontrast och väldigt dålig teckning i mellantonerna. Något som Kåre utnyttjade.
Och i dag verkar det som många fotografer utnyttjar det fina rastret men också det att mattbestruket papper inte riktigt når ner till fullsvart. Det ger effekten av en liten ”drömsk” slöja över bilderna. Inte alls oangenämnt men mycket tidstypiskt.

En typisk sjuttiotalsbild. Kornigt. Inget mattbestruket papper här heller.

(Coronatider lägger verkligen sordin på spontanfotolusten. Att gräva i arkiv kan vara nåt. Lite småstäd så där.)