Om Arthur Tress

Arthur Tress. Dags att plocka fram honom.  Senast synlig i en utställning på Galleri Kontrast för ett tiotal år sedan. Men det är inte den Arthur Tress jag är ute efter. Fotografen med lätt surrealistiska iscensättningar i svartvitt såväl som i färg. Nä, den Arthur Tress jag söker är den Arthur som är skyldig till en artikel i Fotografisk Årsbok 1970. En artikel om ett fotoprojekt, ett uppdrag i dokumentär anda. Att dokumentera livet i Appalacherna US, i slutet av sextiotalet. Och som Arthur Tress skriver, i sann efterföljd till FSA, det stora projektet att dokumentera amerikansk arbetarklass, jordbruksarbetare i följderna av den stora depressionen. Ja, det är här vi hittar fotografiska namn som Dorothea Lange, Ben Shan, Walker Evans med flera. Och det är naturligtvis här John Steinbecks Grapes of wraith (Vredens druvor) har sin avstamp.

    Arthur Tress bodde och arbetade för övrigt i Sverige något år i slutet av sextiotalet, inte helt oväntat verksam på Etnografiska muséet. ( En annan inte obekant fotograf, var Andreas Feininger som visserligen några decennier tidigare också verkade i Sverige, med Historiska muséet som bas.)

   Appalacher-bilderna är intressanta i det att de fortsätter en amerikansk tradition att berätta om en amerikansk verklighet, med  ett socialistiskt patos, med en vetskap och kunskap om att det amerikanska, djupt orättvisa samhällets olycksbarn, förlorarna, på gränsen till trasproletariat också  får sin skildring. De som bygger landet. Och berättelsen sker fotografiskt, med bilden som ett definitivt språk.
Det är nog just det där att bilderna talar för sig själva som gör det. De är inte enbart ett illustrerande av texter. Det är också tankar som Sune Jonsson för fram i en artikel, Nio funderingar kring 1/125-delen, den artikel som Bengt Björkbom flaggade för här på FS helt nyligen. 

 Det är i den här traditionen Arthur Tress arbetade, många amerikanska fotografer har som sagt verkat i den. Men även utrikes fotografer som till exempel Hanna Modig och hennes utomordentligt genomförda mer poetiska än dokumentära Hillbilly Heroin, Honey är skapad. Jacob Holdts Amerikanska bilder som kanske är mer av en dokumentär road trip sett med en fotografs öga (mestadels en Canon Dial.)

Det är nog svårt att hitta något tryckt av Arthur Tress men en del bilder finns tillgängliga på nätet. https://arthurtress.com/

Visit på Fårö del 2

Bakdelar såväl får som andra.

Vi hälsar på goda vänner som ödet så att säga strösslat ut över Gotland och Fårö. Gotland är tacksamt område för en fotograf. Ensamma träd poserar ofta med obruten horisont i fonden.

På en Fåröhed hittar vi en klangsten. Om man slår en sten mot klangstenen kan man om man lägger örat till höra en spröd ton ( Ett Ciss verkar det som.) Den uppmärksamme kan säkert förstå varför, men förklara hur är knepigare.

Och lite svartvitt får det bli. Här i en snapseed-manipulation. Och helt oförhappandes en association. Är du på Fårö bör du inte missa ett besök på Bergmancentret. En välgjord, stram och intressant utställning om en viktig regissör. De som tvivlar över Bergman kan ju alltid fråga Kurosawa, Ang Lee, Tarantino och en del andra.

Bilar ska helst vara vita. Ljugarn på Gotlands ostkust är ett annat trevligt vattenhål. Här kinesar vi hos goda vänner och det blir sena samtal om ditten och datten. Som politikens högersväng där det råder samsyn. Ljugarn ska helst upplevas off season som det heter. Lägg särskilt märke till den lutande horisonten. Bild direkt ur kameran, utan korrigering för fotografens synfel.

Visit på Fårö.

En vandring på Norsholmen Fårö kräver lite tungan rätt i mun då naturresevatbestämmelserna är tydligt bestämda om var och på vilka vägar man får vistas under fågelskyddstiden. Men här ser man både den ena och den andra. Storspov, rödbena, kärrsnäppa eller är det kanske nån annan snäppa. Snäppor är inte min paradgren om man säger. Och strandpipare ses också. De har lite grann av strandkrabbors sätt att liksom rinna över sanden.. Naturligtvis strandskatan och vipan. Gäss finns i myckenhet, både grå och vitkindade. Stenskvätta och siktades inte en ortolansparv i buskarna också. Det råder en mjuk fuktig ostlig vind över allt ihopa. Och ett ständigt brus av hav. Det är på alla sätt en behaglig vistelse. Kanske mer med kikaren än med kameran. För de som läser texten vet precis hur fåglarna ser ut. Behövs ingen bild på det.

Norra Europas mest fotograferade fiskeläge, Helgomannen. Här kan jag se iphonens tillkortakommande vad gäller bildkvalitet. Här ser jag också en bild i kategorien ”been there”. Massbild, jag har flera, tagna vid olika tillfällen, den ena mer vykortslik än den andra men det är å andra sidan syftet med massbilder. Det bilden inte förmår att skildra är den surfräna doften av ruttnande sjögräs, en kombination av långvarig värme och ett övergött Östersjön. Övergödningen kan vi inte svära oss fria från och värmen är kanske för många en lite oväntad konsekvens av klimatförändringen.

Om oskärpa och brännvidd. Lite mer tankar i sommarhagen.

Nattviolen står i hagen. Ett par stycken. Bortsett från det att det finns två varianter, grönvit nattviol och nattviol av den här orkidéen, vilket mitt besök och högst trovärdige ciceron i gröngräset berättar. (Är man professor i botanik så har man auktoritet.) Ståndarknapprummen i den grönvita bildar vinkel mot varandra till skillnad från den den vanliga där ståndarknappsrummen är parallella. Se där en skillnad att jämföra.
   Nattviolen växer ofta på gräsbackar i skogen, ibland hedar och som här i mulbetad mark. Och där dyker den upp, fotografens fråga, hur beskriver man en nattviol i bild? Bortsett från den objektiva redovisningen, artnyckeln att känna igen med. Såna bilder finns redan väldigt gott om. Eller är det något annat som skulle kunna lyftas fram. Namnet nattviol berättar onekligen om dunkel. Så varför inte försöka ta bilden mot en delvis mörkare fond. Och ha lite ljus med i bakgrunden. Man ser mörker bättre om det finns ljus, ja det är det där med att jämföra.
   Men hur beskriver man doften i bild? Viol berättar om väldoft. Den grönvitas doft har en ton av vanilj säger floran. Bägge doftar i skymning och natt. Dofter, särskilt väldofter är väl ofta ganska subtila, inte helt och klart definierade. De är ganska oprecisa, de påminner om, och så vidare. Till skillnad från de mer oangenäma lukterna.
   Ett sätt att beskriva oprecisa, och subtila saker kan vara genom att utnyttja olika former av oskärpa. Lite grann. Kanske så att just den där viktiga detaljen inte är riktigt skarp. Det tycks mig som en liten, liten oskärpa triggar ögat att försöka se, att anstränga sig. Vilken typ av oskärpa som fungerar bäst, och var i bildplanet oskärpan bäst kommer till sin rätt är nog olika beroende på motiv och andra parametrar som till exempel vad som är bildens underliggande berättelse.

Att åstadkomma den här bildens oskärpa är tämligen lätt. Det är inte mycket vridring på objektivringen som behövs för att det ska bli oskarpt, särskilt om man vill ha ett kort skärpedjup. Och slumpen i form av en liten, liten vindpust kan hjälpa till. Och oskärpan gör det svårt för min ciceron att i efterhand avgöra ståndarknappsrummen. Var det den grönvita eller? Se där, ytterligare en obesvarad fråga.

(Nikon D800, Micro-Nikkor 55mm 2.8. Och här är det manuellt som gäller. En raw-fil är till god hjälp för att få ner exponeringen i bakgrunden.)

Om makro och den närvarande oskärpan.

Allt som syns i en bild bör betraktas som en berättarkomponent. Avsiktlig eller oavsiktlig. Men syns den så syns den. Så även oskärpa. Och då kan man fråga sig vad oskärpa egentligen berättar. Eller hur oskärpa har utnyttjats i bildhistorien. På olika sätt och i olika syften. Och frågan om olika sorters oskärpa.

Årets första luktärt fick inspirera till några bilder och en fundering runt oskärpa. I måleriet lägger man gärna en slags oskärpa ut i kanterna av bildytan, detta naturligtvis för att fokusera bilden, och blicken på det centrala och sannolikt viktiga bildinnehållet. Det här är något som impressionisterna drar i väg ganska långt men det sättet att måla dyker upp då och då i konsthistorien allt sedan renässansen. Men en typ av oskärpa som är ny genom fotografiet är oskärpan i djupledd. Det korta skärpedjupet. Som naturligtvis kan efterlikna ögats ständiga skärpekorrigeringar. Sekundsnabbt med samma tempo som de blixtsnabba saccadiska ögonrörelserna. Med den skillnaden att fotografiet fryser ett ögonblick, ett tillfälle i ögats fokusering. Det här med kort skärpedjup var för övrigt vare sig möjligt eller ens eftersträvansvärt i det tidigare fotografiet. För att skapa en konstnärlig oskärpa fick fotografen ta till andra metoder i efterbehandlingen. Men det är en annan historia att återkomma till. Vad händer om något betydelsebärande i bilden, i det här fallet luktärtsblomman hamnar i en lite diffus oskärpa. Och här kan det bli intressant eftersom dagens fotograf i gemen eftersträvar skärpa över hela bildytan, för så har den fotografiska industrin  sagt. Men i den här bilden hamnar betydelsebärande bildelement i lätt oskärpa och hur ska man då tolka det. Förutsatt att man har lite vidare perspektiv än att bara med fotoentusiastens tvärsäkra tanke konstatera att skärpan sitter fel.

En oskärpa, om än aldrig så subtil kan uppfattas som en ett undflyende, en bildens och berättelsens osäkerhet. En poetisk dissonans kanske. Något som kanske, möjligen fäster blicken på något som behöver tolkas. En oskärpa som triggar ögat att försöka se bättre. Precis som när den skumögde anstränger synen för att överbrygga grå starr, smutsiga glasögon eller någon annan defekt.

Eller så får dagens lilla laboration avslutas med ett vanitasmotiv. I det här fallet gestaltat med luktärt och några döda bin. En holländsk sextonhundratalsmålare hade inte gjort det bättre. Får man vara lite nöjd, oskärpa till trots.