Om två experiment varje fotograf någon gång bör göra

Att 50 mm full frame skulle motsvara ögats ”brännvidd” är en odlad myt. Lite oklart varför. Det är nu ganska enkelt att undersöka varför det inte är så. Enklast görs laborationen med ett zoomobjektiv, men har man bara fasta så går det bra det också. Eftersom vi får anta att du har två ögon så går det enkelt. Har du av en eller annan anledning bara ett tar det lite längre tid och kräver lite mer minneskapacitet. Men det går det också.¹ 
   Sikta mot ett motiv och titta växelvis med det ena ögat i sökaren och det andra utanför kameran. Zooma långsamt in och när du uppfattar att utsnittet i det kameralösa ögat motsvarar det ögat som är i kamerans sökare har du hittat ögats brännvidd. Kontrollera på objektivets brännviddsskala. Förvånad? 

   Nu finns det en invändning mot detta. Eftersom ögat inte är en kamera i vanlig bemärkelse, ögat ser och tolkar verkligheten på ett helt annat och mer sofistikerat sätt, både i skärpa, färgseende och ögats förmåga att scanna av verkligheten, de så kallade saccadiska ögonrörelserna.  Ögat har två sätt att se. Med hjälp av tappar eller stavar, ögats och näthinnans ljuskänsliga receptorer (citat: Stavar och tappar är sinnesceller som fungerar som receptorer för ljus och färg. Stavarna är mest ljuskänsliga och används i mörker, men kan inte skilja på olika färger. Tapparna är mest färgkänsliga och används när ljuset är bra. Stavarna ligger i näthinnans yttre kanter, medan tapparna finns i gula fläcken). Det här innebär också att den information som ögat levererar till hjärnan värderas olika. Stavarnas information kommer att ge dig information om var i rummet du befinner dig medans tapparnas information ger information om vad du för just detta tillfälle ser. Hur evolutionen ”tänkte” här är en intressant fråga. För vi tittar naturligtvis inte på en punkt bara. Ögat söker av verkligheten, scannar av den, de saccadiska ögonrörelserna. Något man studerat inom så vitt skilda områden som trafikforskning såväl  som reklamforskning. Hur ögat läser av verkligheten, och hur ögat läser av komplexa bilder. Och av den informationen, skapar hjärnan en bild som skulle kunna motsvara ett utsnitt på 50mm FF? Det ser ofta ut så, men ett utsnitt motsvarande 35 mm eller ändå mindre kan, beroende på motiv och bildens komplexitet också uppfattas som ett ögats brännvidd.  Det varierar förmodligen dessutom mellan olika personer.  

Ett annat experiment som är lätt att göra är att undersöka var gränsen mellan tapparnas och stavarna går. Det är naturligtvis en glidande övergång men experimentet visar på att det hjärnan och korttidsminnet spelar en viss roll i vårt seende. Du kan göra den här övningen sittande. Titta på ett föremål med tydlig färg och kontrast. Vrid huvudet långsamt åt ett annat håll och försök att hålla blicken riktad rakt fram, lås ögonen så att säga. (Ja, de saccadiska rörelserna jobbar hårt.) Det märkliga är att fast du vridit huvudet såpass långt att du lämnat tapparnas informationsfokus så ser du och upplever fortfarande färgen. Fast stavarna som nu arbetar inte kan uppfatta färg. Vad är det som händer? 1. Det kan vara så att ögats saccadiska microrörelser tjuvtittar lite då och då eller 2. Att hjärnans kortttidsminne kommer ihåg färgen även fast tapparna inte ”ser” längre. Ja, perceptionspsykologi är i sanning fascinerande.
Och slutligen: Ett fotografi är en bild. Och en bild är en bild. En bild är inte en sanning. En bild är en tolkning. En avbild.

^1. (Om du har APS-C eller ett annat sensorformat får du såklart räkna om  din brännvidd till FF.)

Utflykt i spenaten II

Ja, man drar sig tillbaka. Ett liv i ens eget Tusculum. Och då kan det vara nöjsamt att lägga sig på mage i spenaten och förutom fotograferandet också fundera på hur vi egentligen ser. Och skillnaden mellan en modern digital bild med skärpa utöver all rimlighet. Och det som ögat faktiskt ser. När bilden faktiskt motsvarar ögats tillkortakommande.

Rosa alba behöver man inte ligga på mage för att se.

Aklejor på IngMaries äng. Jag var lite sent ute. Lite mer motljus hade suttit fint.

Tänk att humleblomstern redan passerat. Det går för fort.

Jungfrulin, en av dessa anspråkslösa saker som gynnas av mulbete.

Och tänk om det vore möjligt att visa såna här bilder i en lite bättre färgrymd än sRGB. Och tänk om alla skärmar i hela världen genom ett globalt dekret ålades att visa allt i åtminstone AdobeRGB. 
Och kom ihåg. Bilder är bilder. Ett val, ett utsnitt, ett tillkortakommande. Och att 50mm FF inte motsvarar det vi faktiskt ser. 
Ha det gott i spenaten.

Om nya perspektiv

Och där satt den, tvåan. Så nu borde man vara hyfsat fri att att titta på världen med nya ögon. Med nya perspektiv. En del säger att nu ska det återgå till det normala. Men frågan är, vad är normalt?

Är det normalt att vi flyger och flänger hit och dit, med shoppingweekend i NY och avstressande semestervecka i Thailand. Den obligatoriska backpackerresan jorden runt icke att förglömma. Plus en hel del annat. Rätt så mycket annat.
   Jag vill ta tåget till Paris. Gå på matmarknaden i Saint-Maur-des-Fossés. Strosa utmed Marne. Och sitta på balkongen hemma hos S och M i Creteil. Gå på Musée de Orsay, om det är nåt intressant att se vill säga. Att ta en sväng till Grez sur Loing om andan faller på. Kort sagt röra sig på ett rimligt sätt. Med tåg. Utan flyg och den apparat som krävs för att hålla flygtrafiken igång. 

Och att sakta promenera utmed Seine en ljummen septembernatt. Romantiskt? Jo, visst.

Lite sörmländsk arkitektur

En arkitektonisk pärla hanns med under besöket i världsmetropolen Gnesta. Ralph Erskines tvålfabriksbygggnad. Inte helt komplett. De stora tankarna för råvarorna är borta och en del andra detaljer efter vad vi förstått. den friliggande spiraltrappan är mer än elegant och placeringen av fönster ger intryck inte enbart av estetik utan även funktion kan man tänka.
Väl värt ett besök, men planera gärna innan så att ljuset faller på ett lite vackrare sätt. och gärna en brännvidd understigande 35 mm FF. Det är lite trångt på gården.
Kontorsbyggnaden ska också studeras noggrannt, vilket vi inte hade tid med.

En efterföljande sittning med solnedgången över Frösjön, station och torg som fond. Passar sällskapet bra, vi som vurmar för hötorg och inte minst Elliord Mattsson, vykortens okrönte mästare. Även om Elliord föredrar växlande molnighet med samma inmonterade sommarmoln, lätta cumulus, i många av hans vykort. Vår värd visade ett par nummer ur Elliords oeuvre från just torget i Gnesta. Sena bilder i hans produktion. Då hade han bytt sin Borgward Isabella till en Citroen. Och hans bil finns alltid med nånstans i vykortsbilderna. Vykort, ja. Bra exempel på trivialbildens funktion–redundanta bilder, okomplicerade, lättlästa. Naturligtvis oförargliga.

Om tankar runt arenan eller ytan.

(Bilder från den lokala spenaten. Har väldigt lite med övrig text att göra. Så skapas nya röda och svartrandiga bärfisar. De gillar uppenbarligen den spanska körveln. Jag med. som en pikant smakbrytare i en sallad, eller till den obligatorisk gröna vårsoppan.)

I fredagskvällens milda solljus och lite bestyr vid spis ock kök kommer jag att tänka på nåt som John Berger skrev i boken Ways of seeing,, den som också blev en BBC TV-serie och även visades på svensk television. Nu borde jag dubbelkolla den här uppgiften men det handlar om vad som händer med en bild när den görs publik. Och vilken ”yta” den projiceras på. Eller vilken arena som väljs, om man väljer sändarens perspektiv. I den här arenan så klart fotografens perspektiv.

Alla är inte fotografer, men alla kan ta en bild. Eller kanske hellre, alla får fotografera. Här kan man göra en analogi till sjuttiotalets progressiva musikrörelse, alla kan spela, vilket inte var vad proggen sade. Däremot, alla får spela, vilket är något helt annat. ( Något salig Bernt Egerbladh i det populära tv-programmet Två och en flygel hävdade att den så kallade proggmusiken saknade de för fullödig populärmusik och jazz nödvändiga dim och sus-ackorden. Vilket egentligen bara bevisade att BE inte lyssnat särskilt mycket på progg.) Men det där var så klart en onödig utvikning.

Jag hade en kollega, Mia, som introducerade begreppet arena för mig. Som har en lite annorlunda underton än begreppet yta. Arena är liksom något man placerar sig på och meddelar, Jag har något att berätta. Yta är lite mer av just en yta där man fäster sina bilder, som en anslagstavla. Yta har där en lite mer passiv framtoning. Nu kan man nog invända med att såna här spetsfundigheter kanske inte spelar så stor roll. Men i en tid av bildens devalvering, när bildens exklusivitet försvinner. En tid när rudimentär bildläsning inte hinns med har det kanske ändå någon bäring.

(Att fotografera makro med en smartphone låter sig göras, men det går bättre med en dedikerad utrustning. Jo, jag har provat och jämfört. Bilden är kanske ett exempel på den typ av bild som kan värderas lite olika beroende på yta. Jo, jag har provat och jämfört...)

Vad menas med en yta. och vem ”äger” den? FS är en yta där bilder publiceras. man kan tro att det är sändaren som äger ytan men det är nog snarare så att mottagaren är den som äger. Och då kan vi till att börja med koncentrera oss på rent tekniska spörsmål. Ta bara en sån sak som skärmars kalibrering, eller kanske snarare brist på kalibrering. Hur är min skärm ställd i förhållande till sändarens? Av det skälet har jag slutat med att påpeka eventuella brister hos publicerade bilder då jag inte vet var felet ligger. Ett fel kan faktiskt uppstå i det att min kalibrerade skärm visar helt fel i förhållande till sändarens kanske helt felställda skärm men en skärm som för sändaren är helt rätt. Ytan avgör vilka påpekanden som är rimliga. Det är som om att ytan eller arenan sätter bildens "värde".

.