Omvänt perspektiv

Om oväntade loppisfynd, Wayne Miller, är han bekant?

Och nu när man vågar börja strosa bland människor igen. På loppis och välgörenhetsinrättningar. och vad hittar man då, i en lite slarvigt upplagd bokhög? Jo, Wayne Millers ”The world is young.”! Och det här kanske fordrar sin förklaring över förvåningen. Är Wayne Miller en fotograf som ligger på det alltid aktuella diskussionsbordet? Eller är han en av de där amerikanska femtiotalsfotograferna som gjorde sina karriär som krigsfotografer under andra världskriget. Och sedan fortsatte som reportagefotografer, mode och reklam och liknande. För att sedan långsamt försvinna under radarn?. Wayne Miller är nog en av dem även om han sedermera blev Magnum-fotograf och till och med ordförande under några år på sextiotalet.

Fast nu är det rätt onödigt att jag skriver om det som är lättillgängligt i den här länken. Det mesta man behöver veta om Wayne Miller finns i den här länken.
Så mycket tryckt av Miller verkar inte finnas. Det är nog just ”the world is young” som är själva eposet, därmed inte sagt att Wayne låg på latsidan. Hans assistentskap eller vad man nu vill kalla det, till Edward Steichens gigantiska projekt the family of man ska inte förringas säger källorna. Och nog fick han blodad tand att själv göra nåt åt det hållet.
”The world is young” är ett, i mina ögon sympatiskt projekt som ligger där i fåran av humanistiskt fotografi. Och då ska man ändå betänka att Miller arbetade och fotograferade i Mc Carthyismens USA, en tid av blomstrande misstanke, kommunistskräck och populism. Och även om Waynes bilder knappast kan kallas vänster, så finns det något i bildernas attityd och hans sätt att fotografera som inte är populism. Han gjorde även ett bildprojekt om svarta i USA. Törs man säga att Wayne Miller var en ärlig fotograf?

Sen finns det en liten, liten måhända långsökt koppling mellan Millers barnbilder och Sally Manns ”the immediate family”. Och om Sally Mann fotograferar med storformatskamera, långsamhet och komposition så kör Wayne med 35mm film småbild (ofta Contax) och ett mer iakttagande snapshot-manér. Med behaglig oskärpa där det behövs om man säger. Så ska förstås något sägas om dåtidens repro och tryckteknik. Den här boken är tryckt i stor upplaga, mer tidskriftskänsla än bok ska man nog säga. Rotogravyr och som nästan alltid i den tiden, svårigheten att lyfta fram mellantonerna riktigt. Men fint är det!

Postat 2021-05-10 20:28 | Läst 1484 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Fading memories. Om stora bilder och raster.

Sådär ja. Nu är den uppe, sju liter tapetklister, arton A0+, en inte helt trygg stege och en byig lokal sidvind. Fading memories, en hyllning till empati och altruism så som det gestaltade sig år 1981 när Gottsundaskolans elever samfällt sittstrejkade för en utvisningshotad (rotad) syrisk familj. Fler skolor hakade på, det blev demonstrationer och jo faktiskt, de utvisande myndigheterna lyssnade och familjen fick stanna.
Jag arbetade på skolan som teckningslärare, hette det fortfarande då, och den här bilden plus några negativark till finns i mina pärmar.

Jag blev inbjuden av konstföreningen Konstjord i Gottsunda centrum att göra "väggmålning nr 12", en slags stafett där konstnärer avlöser varandra med ett verk som sitter uppe ett halvår innan det ersätts av ett nytt. Jag valde att arbeta fotografiskt, väldigt inspirerad av ett projekt som den franska regissören Agnes Varda gjorde tillsammans med en hyfsat ung fotograf, JR. Porträtt, med arbetar- eller lokal anknytning bilder. Kopierade och uppklistrade på väggar och platser i genuin miljö. Det visades en film på SVTplay för några år sedan. Jag har sett en del av bilderna i franska småstäder och nånstans i hjärnvindlingarna föddes nog en tanke om att nåt sånt här vill jag också göra. Och tillfället gavs!
Bilden, naturligtvis ursprungligen analog, är uppdragen till 570x360 cm, punktuppbyggd (bitmap) och rastrerad till 0,5 lpi raster. Det visade sig vara lagom för att uppnå effekten av att bilden så att säga framträder när man betraktar den från sex, sju meters avstånd. Kopiorna är gjorda på 90 grams papper, tunt med andra ord och helt enligt Agnes Vardas recept. Följsamt men vilket visar sig, endast medger ett försök vid monteringen. Det är ett ruggigt sårbart material att jobba med.
Ursprungsnegativet är Tri-X fotat med en Nikon F och 28mm.

Empati och altruism är ju inte direkt paradgrenar i dagens politik. Nåt parti gnäller mycket över segreationen men är samtidigt själva mästare i att utöva det.
( Och det slog mig att min bild lirar rätt bra med Carolina Falkenholts (jättekänd) bild på väggen intill. Punkter, händer. Bilden finns på baksidan av Gottsunda centrum i Uppsala och sitter uppe till slutet av oktober, gissningsvis.)

Postat 2021-05-04 22:45 | Läst 2440 ggr. | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Om det dokumentära gatufotot.

Eller hur man nu ska uttrycka det. Häromdagen kom jag att bläddra i Sven Auréns bok om hallarna i Paris. Med foton av Tore Johnson. Boken kom ut 1967 på W&W. Och hade sin grund i det faktum att de ryktbara hallarna, les Halles i, det centrala Paris skulle utlokaliseras till Paris utkanter. Slutet på en månghundraårig epok av urban mat och livsmedelshantering. Sånt sätter sina spår i det gastronomiska Paris.

Det är fina bilder. Rejäl tidstypisk svärta, givetvis en aning förstärkt av dåtidens reproteknik och ”reprosmak”. Men det som slår mig är att merparten av bilder i dag skulle platsa utomordentligt i gruppen Gatufoto här på FS, eller för all del på något annat ställe där gatufotografer flockas. Men bilderna är och syftar till att vara dokumenterande, och illustrerande. Det finns en text, med bildtexter, som går hand i hand med bilderna. En kronologi och berättande rörelse, både bildmässigt som textmässigt. Men, som sagt och trott, bilderna har fler kvaliteter än de rent berättande och det kan naturligtvis bero på att de har fått den tidens patina de förtjänar. De har fått ett utökat uttryck. Dokumentärt och därutöver något mer. Inte nödvändigtvis ”schysst komp” eller ”bra fångat” utan en annan mer ogripbar dimension. Inte helt mätbart. Kanske tidens gång sedd i bild.

(Place des Vosges Paris. Ett antal kvarter från de gamla hallarna som numera lever kvar i namnet på en tunnelbanestation – Châtelet-Les Halles.)

Postat 2021-04-24 17:51 | Läst 2450 ggr. | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Om massbilder

Massbild är ett begrepp som avser att innefatta alla de milliarder bilder som svävar ute på nätet. Alla de bilder som håller ångan uppe i serverhallar världen över. Eller kanske alla de bilder som göms i byrålådor, påsar, kartonger, i bästa fall inklistrade i album. En slags bildvärldens samlade glömska. Hur länge varar till exempel en selfie? När ersätts den med en ny och var finns den gamla?
Det här är kanske inte en fråga för entusiastiska fritidsfotografer men vi måste förstå att fotografiet och då, i viss mån även massbilden i det allmänna medvetandet ses som foto. Eller kort. Visst är det märkligt att ett kort är synonymt med en fotografisk bild, oavsett var den dyker upp. Det är lite grann av samma sort som att varningsmärket för bevakad järnvägsövergång föreställer en grind. Eller att en bilverkstad symboliseras med en obsolet skiftnyckel från tiden innan Johan Petter Johansson, den moderna skiftnyckelns fader. Ett ord, en bild blir en ikon.
Men hur skiljer sig massbilden från låt oss säga trivialbilden? En trivialbild är förvisso en massbild men tycks skilja sig från den senare genom att triviabilden har en allmängiltighet. Den kan läsas fullt ut av i princip vem som helst. Det räcker med att man tillhör samma kultursfär, ibland behövs inte ens det. Men massbilden har alltid en privat kontext. En utomstående kan avläsa bildens denotationer men är oförmögen att förstå bildens innebörd annat än vissa gemensamma konnotationer som alla massbilder visar upp.

Exempel på massbild. Traditionellt typiskt kort. Inte inklistrad. Hittad i kvarlåtenskap.

Gammal massbild. Okänt ursprung. Inklistrad i album.

Postat 2021-04-22 20:39 | Läst 2333 ggr. | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Om väntan

En kort väntan som kanske inte räcker till några djupare funderingar runt det digitala och analoga fotografiet ( men en färg och en simulerad Plus-X får det bli).
Själva besprutningsproceduren går smidigt och det finns en förekommande hjälpsamhet i allt som företas. Väktare, volontärer från Röda Korset, lite omisskänlig kanslipersonal, en sannolikt pensionerad vaccinatör som har handaskickligheten i ryggmärgen. Och lite annat runt i kring. Välordnat, sansat och tryggt. Och nu återstår en väntan på spruta nummer två. Thank you for your patience and understanding.

Men för att återvända till det där med analogt eller digitalt. Eller svartvitt eller färg. Eller något annat motsatsförhållande. Om det nu ens rör sig om motsatser. Eller är digitalt kontra analogt nutidens fotografiska diskussion. En avlösare till flera sådana som bollats och diskuterats i den fotografiska världen åtminstone de senaste hundra åren. Det är bara det att det inte finns något rätt och fel i just den här diskussionen. Men att frågan om digitalt eller analogt är intimt förknippad med frågor som rör publiceringen. Och alla, såväl professionella som hobbyfotografer publicerar. visar sina bilder, gör dem publika. Och eftersom det absoluta antalet bilder publiceras digitalt vare sig de är digitala eller analogt förfärdigade så, ja just det. Det är det digitala som gäller.
Och då har vi inte ens berört massbilden. Och gränslandet mellan massbild och ”hobbybilder”.

To be continued

Postat 2021-04-21 17:54 | Läst 1989 ggr. | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Föregående 1 ... 91 92 93 ... 204 Nästa

Bloggar

Omvänt perspektiv

Om oväntade loppisfynd, Wayne Miller, är han bekant?

Fading memories. Om stora bilder och raster.

Om det dokumentära gatufotot.

Om massbilder

Om väntan

mombasa

Skriver om

Innehållskategorier

Arkiv

Bloggar

Omvänt perspektiv

Om oväntade loppisfynd, Wayne Miller, är han bekant?

Fading memories. Om stora bilder och raster.

Om det dokumentära gatufotot.

Om massbilder

Om väntan

mombasa

Skriver om

Innehållskategorier

Arkiv

Kategorier