Apropos det invasiva

Blomsterlupin är en vacker växt. Den korta tid den blommar. Sen är det väl så där. Halvkul. Lupinen har den egenskapen och viljan att den vill ha allt. Den har svårt att samsas med gullviva, mandelblom, kattfot, och blå viol. Och en hel del andra som backnejlika, käringtand, åkervädd, ja som sagt en hel del andra. Blomsterlupin kräver lebensraum. En del  funkar på  det sättet.

Bild är kommunikation. Kommunikation kräver en sändare och en mottagare. Och inte minst, en återkoppling, ett svar. Annars stannar det vid information. Kommunikation är ett växelspel. Och det handlar naturligtvis om vem man kommunicerar med. Skulle det egntligen handla om den här gången. Men det får bli nästa gång. 

(Kameran i fickan.)

Nostalgin

Jag följer Micke Bergs blogg på FB. En del träffar rätt i själen. En del  blir till aha-upplevelser. Sånt jag inte  tänkt på, dissonanser som  passerat. Som ett inlägg om Daido Moriyama, en fotograf som jag håller högt. Antydningen att ett japanskt fotografi, läs en annan kulturs uttryck gestaltar sig på ett annat sätt. Som detta att man upprepar intill förbannelse samma motiv, samma uttryck år efter år, tid efter tid.
   Ungefär som jag i stunder av högmod brukar tänka att efter femtio år med pennan i hand  nog fått till  en linje som om inte annat, säkert är utvecklingsbar. Men det här handlar inte om fotografi, utan om ögats förlängning i handen. Som John Berger skrev i sin essay: att teckna är att se. Nu  är bara grejen det att fotografera är inte att samma som att teckna. Det är något annat.

Den här bilden har ett digitalt ursprung men det finns en (förmodligen) analog exponering också. Utan att dra in Schrödingers katt i det hela så finns det sånt som kan gå fel på vägen mot ett synligt fotografi. Kan det vara en del av lockelsen med analogt foto? Oförutsägbarheten?

Gräng och hårdhet

och annat i kategorin tillkortakommanden.
Det här fotografiet har många fel och brister om man väljer att betrakta bild där fullkomlighet betraktas som kriteriet. Om  man  lägger in andra kriterier, ungefär på samma sätt som vi gör när vi betraktar en  målning eller teckning kanske bilden ovan slinker igenom. Det här är dessutom en analog bild med digital reservation då det är ett digitalt avfotograferat negativ. Repor och dammkorn är äkta vara så även slöjan i bildens underkant. Allt sånt här kan numera åstadkommas i kamera och programvara, ofta i kombination.
   Och den rimliga frågan är varför ska man kunna efterlikna analoga fel?  Vad är tjusningen, poängen? Om man nu inte har alldeles speciella syften, som att exempelvis gå över till fotopolymer eller någon annan konstgrafisk teknik där det krafsiga möjligen premieras. Men i konventionellt fotografi, nej knappast. Ändå finns apparna, möjligheterna och tycks leva ett kittlande liv. 
   Kan det vara så att repor, dammkorn och annat blir en markör till en annan  tid? En mer oskuldsfull, som om nu det kalla kriget, atombombshotet, järnridå och efterdyningarna av andra världskriget  med sina efterföljande konflikter, diktaturer i Europa et cetera skulle var mer oskuldsfull. (to be continued, som det heter)

Det är här jag sitter halva året och försöker göra något meningsfullt i bild. Går väl så där. 

Mitt i andra halvan av juli

Högsommar, det märker man på att naturen och kvällarna blir tystare. När tystnade den sista trasten? Och en massa andra grejer.
   Fotografiskt ointressant period, i allafall från min horisont sett. Väder och sånt inbjuder inte till foto, åtminstone inte med NikonF och Kentmere 100ASA innanför slutaren. Man vill ha mer dramatik i vädret, mer svartvithet. Även om värmeböljor är en form av väderdramatik i sig, så saknas de dramatiska och fotogeniska himlarna som uppstår när varmt möter kallt, det där som man kan se i morgonens äggkastrull. Det händer något, det rör sig. Om sånt här ska man helst inte skriva om på  FS bloggar. Ett "temata non grata" eller vad det nu heter. Då blir folk sura.
   Men, om vi tittade på de stora händelserna med  det fotografiska ögat, om vi använde fotografi  som språk. Och  beskrev händelserna i  världen, allt från väderhändelser till demonstrationer i  Israel mot regimens politik, eller vad som händer i USA, vilka avtryck kommer sådant att sätta på genrer som till exempel street photography.  Att nyhetsfotografiet gör det är nog tveklöst,  men hur landar annat fotografi? 

I helgen har jag deltagit i en konsthändelse, den årliga Konst på ön. Två dagar konst (av varierande slag om man är snäll, högt och lågt om man är sanningsenlig) men ändå rätt roligt. Jag delar tält med en fotograf med faibless för det vackra (vilket kan innebära omänskligt tidiga morgnar och båtturer ut till skären för att fånga just den där optimala soluppgången, och med lite tur få med en havsörn eller nåt annat flygfä.) Det här är ett exempel på fotografisk hängivenhet. Blir det bra bilder? ( Vi diskuterar smak, bild och vad som gör en bild bra i två dagar.) Ja, det blir det. För trots att bilderna är utmärkta såväl till teknik som komposition så fattas dessbättre den lilla komponenten, den som betraktaren själv måste addera. Betraktarens närvaro i bildläsningen. Och vad det är som betraktaren behöver addera för att förstå bilden kan nog variera. Det behöver nödvändigtvis inte vara ett punctum. Kanske snarare betraktarens egna erfarenheter kopplade till motivet, som illustrationer till betraktarens egen berättelse, eller association.

(Själv ställer jag ut några små akvarellteckningar och några oljor, mycket långt ifrån perfektfotografi. Men horisonten som betydelsefull bildkomponent har vi bägge gemensamt.)

Färg, svartvitt

När man ändrar en bild i färg till svartvitt (gråskala) åker ögat snålskjuts på det faktum att ögat (hela synapparaten inklusive en del rent intellektuella förmågor) snabbt formulerar frågan Vad. (Vad-var-när-hur-kedjan). Ögat uppfattar tomatskivor och, antagligen, blad av basilika. Ögat ser rött och grönt. Med en skvätt balsamico, lite flingsalt och kanske några klipp gräslök ser ögat lite mer. Det är här nånstans ögat börjar  interagera med andra sinnen. Luktsinnet, smaksinnet. Sinnets förväntningar.

Fotografi är inte det absolutas konst precis som alla annan bildkonst och bildkommunikation inte heller är det. Det krävs en mottagare (reciever) och en återkoppling tillbaks till  sändaren (transmitter) för att kommunikation ska uppstå. Och alla de frågor som, förhoppningsvis uppstår i betraktarens öga. Bilden som bekräftelse, bildens som nyfikenhet, bilden som bevis.
  Det är kanske därför bilder med lite mer entropi än en tallrik med tomatskivor kan irritera betraktarens synapparat. Att kryssa förbi det irriterande och behålla den oskuldsfulla tilltron till idyllen. Vilket får mig att tänka på arbetarförfattarna en gång i en tid långt före min, de som flyttade ut till syrentorpen för att verkligheten, depressionen med allt vad en sån innebär och det avlägsna stöveltrampet straxt bortom händelsehorisonten oroade på ett nästan fysiskt sätt. (Jag läste helt nyligen om Erik Asklunds trilogi; Bröderna i Klara. Av flera skäl. En viss connection till Erik S finns.)
Kontentan av detta är, skiva inte tomater. Det krånglar till det.