Therese Le Prat

Vi besöker Pont Aven i Bretagne, kanske mest känd för kopplingen till Paul Gauguin, expressionismen och det som kom att bli Pont Aven-skolan, en lös sammanslutning av unga konstnärer i impressionismens efterdyningar. Här ser vi en intressant utställning med franska kvinnliga konstnärer som under nittonhundratalet far ut i världen, läs den franska delen av världen. Frankrike som kolonialmakt. Nordafrika, Västafrika, Bortre Orienten-Fjärran Östern vilket som, eller Indokina om man så hellre vill.
 Det i mina ögon intressanta är att de kvinnliga målarna som utställningen beskriver på ett naturligt och självklart sätt uttrycker sig i tidens formspråk allt från expressionistiskt via naturalism till ett bildmässigt uttryck a la Matisse. Men. Ingenstans kan man hitta ett uttryck för kolonialt översitteri, snarare ett oförställt intresse och nyfikenhet inför människor och miljö. Så klart fortfarande med den tidens koloniala glasögon. Många bilder föreställer kvinnor i olika situationer, och det kan vara en privat läsning, men finns det inte nån slags feministisk systerlig blick i många av verken.
   Men så var det hon den där Therese Le Prat som är representerad med  en serie fotografier. Och bland bilderna som är en aning daterade dyker det upp ett porträtt som både i utsnitt, teknik ( Man anar en hyfsat snabb exponeringstid, kort skärpedjup, en inte alltför mjuk kopiering) ger den där eftersträvansvärda tidlösheten. Therese Le Prat vill jag veta mer om. (Nätet har inte mycket om henne men hon specialiserade sig tydligen senare på porträtt, inte sällan med lite kreativa tillägg.)

6 sept /Saint Thermac /Bodëlain Bretagne.

Dokumentärt

Hade jag varit i England hade jag nog tagit en tripp till Newcastle och tittat på en utställning med Chris Killips fotografier. Engelsk, eller manxisk snarare, och tidigare Magnumfotograf. Men kika gärna på hans bilder i länken härovan. 

Chris Killip, retrospective. Baltic Centre for Contemporary Art Newcastle. Till 3 september.

(Inte England. Prag nångång. Klocktornet fotograferat. Checked. FujiX10.)

om tankar runt en oskarp bild

Låt mig börja med att ovanstående bild är ett fullständigt oredigerat negativ inskannat (läs avfotograferat) med samtliga brister som går att åstadkomma. Tveksamt om en AI skulle kunna få fram något vettigt ur den här bilden och vilken prompt, instruktion skulle i så fall behövas. Oklart på den punkten.
  Men, i rotandet i negativpärmarna fastnade jag för just den här. Av flera skäl. Jag kollade på Wenches, hon till vänster, Eldkvarnsbilder för några veckor sedan och erfor den där känslan av att historien är närvarande i nuet. Sjuttiotalets värld, år av musik, fotografi, konst, möjligheter men också ett otvetydigt stråk av vemod. Historiens närvaro i nuet. Han till höger, Rune Jonsson,  fotograf, fotolärare, redaktör och fotoskribent i en lite annan tid.(Jag träffade Rune då och då långt senare, ibland på tåget, en gata eller en utställning och minns korta intressanta samtal om bild och fotografi.) Platsen,  gamla Konstfack på Valhallavägen. Restaurangen, kaféet där många timmar fördrevs utan att något särskilt vettigt sas eller tänktes. Men kanske lades grunder för något. Det obestämbara, det då än så länge oförutsägbara, något en AI nog knappast skulle kunna räkna ut.
   I taket en bumling, sjuttiotalets takarmatur par preference, och under den en skylt som annonserar att här serveras gröt och mjölk förmodligen till ett hovsamt pris. Om inte annat så är det kanske i den bilddetaljen tidens gång syns så tydligt. Fast gröt och mjölk är väl på tallriken igen, eller hur?
   Att ta bort repan i negativet är ingen svår konst, inte damm och andra fläckar heller. Att skärpa upp bilden går till en viss gräns men det finns en gräns för det också. Finns det en AI som kan räkna ut hur det skulle gå till och finns det i så fall en AI som skulle kunna göra det utan att behöva mutas. Vilka pengar ligger i att göra en sådan operation? Är den här bilden ett lönsamt projekt i en fotografisk bildvärld som numera lever högönskligt i knasterskarp digital välmåga?

För övrigt, som jag läser i senaste numret av Tecknaren, Svenska Tecknares medlemstidning, citat Joanna Rubin Dranger apropos stereotyper: "Men som bildskapare kan man ju också prata om detta ur en kreativ aspekt, varför skulle man vilja repetera gamla bilder när man kan skapa helt nya?"
  Vilket får mig att tänka på,  Svan på lugnt vatten, ett motiv (målning av herr konstmålaren Eugen A-son Renard som figurerar i Birger Sjöbergs Kvartetten som sprängdes) har vi sett ett antal gånger, ett tacksamt motiv för AI. Populärt, ganska lätt att åstadkomma. Finns säkert en viss marknad. 
Något att återkomma till.

Prompt:
/imagine  The art and design world´s view on AI, Protest poster style --hd
kan nog gälla fotografer också.

Fotolördag i huvudstaden

Ibland får man tid, och tiden rullar ut sig framför fötterna. Jag grundar med Christer Landegrens bilder på Scenkonstmuseet. Snorbra bilder. Lokalen medger kanske inte den bästa hängningen. Men passerar ni huvudstaden är det här ett måste. Pågår till den 27 augusti. Jodå, jag har fotograferat Bernt Rosengren, Muffy Falay såväl som Don Cherry med flera. Christer Landegren gjorde det bättre. Punkt.

Mycket demostrationer denna  vårsommarens första dag. Mot NATO. Krig är krig, säg vad ni vill.

Våtmarker är kanske inte det mest upphetsande man kan tänka sig. Men ack så viktigt. Det är skönt att det finns några som tänker på sånt.

Och på Galleri Fotografi samlas fotografikoryféerna. Ett bra vattenhål. Och bra bilder av Fyra Fotografer. Snygga printar, angelägna bilder. Samtidigt trivsamt i det att fotografer gör något tillsammans. Inspirerande. Tack för det.

Toppar det hela med Wenche Arnesens bilder på gruppen Eldkvarn i Story Hotels bar.  Fina bilder, inte helt utan nostalgi över vårt gemensamma förflutna vars vägar då och då på den tiden korsades. Rätt ofta faktiskt. Det finns i alla fall en del kvar att avhandla till nästa gång vi ses.

Lite mer om korn och en del annat

Nåt som Fotosidan är rätt dåligt på är att uppmärksamma när viktiga och betydelsefulla fotografer går ur tiden. Där förväntas lite skärpning från redaktionen. Nu senast Jacob Forsell, under många år fotograf på Expressen. Många av Forsells bilder har gått till historien och det är bilder med sällsynt träffsäkerhet. Den som gillar det här med filmkorn har också något att ösa ur. Boken Pressporträtt, enormt bra bilder. Bildtexter skrivna av Cecilia Hagen, kanske lite daterade men så ska det väl vara, men vassa och välformulerade. Bilderna, fett bra som man numera säger. Boken finns ofta på Bokbörsen och andra ställen till en överkomlig penning.

I dagens funderingar och diskussioner om analogt fotografi, filmkorn och allt det som därtill hör. En tanke slår mig varför säger jag, och många andra, typ Tri-X simulering? När man gör nåt slags korn i den digitala bilden. Är det en simulering eller är det ett eget uttryck? Värt att fundera och diskutera.
Men Jacob Forsells bilder kommer att hålla, över tid,