Om trivialfotografiet och lite annat

Såg en rätt kul dokumentär på SVT play. Om polaroid, trivialbildens viktigaste apparat som blev konstnär på gamla dagar.

(Fotograf i färd med att samla bilder för uppläggande och därmed efterföljande gillanden på sociala medier.)

 Och från en sak till en annan. Att lägga ut sina bilder på olika forum är naturligtvis ett sätt att bli bekräftad. Men det finns uppenbarligen olika sätt. Man har olika "ytor" som det ibland heter.  Jag hänger mest på FS, där kan jag läsa intressanta synpunkter på ditt och datt, allt från obsoleta objektivkombinationer och andra teknikaliteter, viket är mycket roande och intressant till betraktelser om vardagens händelser. Som sagt, hängivenheten är fascinerande och ett mycket positivt inslag i tillvaron. Jag får mitt lystmäte av fåglar, lite rapporter om vad som händer ute i provinsen, intressanta bildexperiment och en hel del bilder hämtade ur olika fotografiska genrer.
Jag skriver då och då. Det är ett bra sätt att försöka hålla fingrar och tangentbord igång. Och jag skriver om lite ditt och datt som intresserar mig, som fångat min uppmärksamhet. Tempot bland bloggarna är ganska lågt. Man hinner oftast med och vissa frågor dyker upp med mer eller mindre cyklisk regelbundenhet vilket gör att det är lätt att hoppa in i en debatt. ( En mig bekant bloggare har gått så långt att han skriver inlägg och svar på trådar i förväg så att han har ett förråd att ösa ur när det är dags, med  försvaret att de flesta frågor som dyker upp i bloggarna ändå är förutsägbara. Detta sker dock inte på FS utan på ett helt annat forum.)

Facebook är den plats jag läser delade inlägg, väldigt sällan fotorelaterade. Ofta ser jag hembygdsbilder, inte sällan i grupper som lägger  ut bilder vilka gärna emottas av "Fiina bilder!" i kommentarsfältet. I min värld är FB en plats där jag oftast ser trivialbilder och en hel del bilder vilka ligger nära kitschens domäner

Instagram är jag inte så flitig på själv. Jag har lite svårt för gränssnittet. Här hittar jag mer av kvalitetsbilder än i FB. Men det beror kanske mer på det flödet jag har upprättat. MoMa, Guggenheim, Musée dÓrsay med flera. Och många bra fotografer. En skillnad mellan FB och Insta är att på Insta agerar fotograferna som individer, här gömmer man sig inte i en grupp som exempelvis Street photography och liknande. Naturligtvis finns ett flöde av trivialbilder här också. Jag tycker för övrigt att begreppet trivialbild är ett bra uttryck. Eller vardagsbild, minnesbild, allemansbild.

Sen är det där med gillanden. Det finns väl en kvalitet i det också. Beroende på tempot i "ytan". Ett gillande på FS kräver mer av gillaren än på Insta eller Fb. Mer värt liksom. Men det är kanske inte det som är mest eftersträvansvärt. Att ingå i ett slags sammanhang är kanske viktigare. Återkommer nog om detta.

Varför tas inga sådana bilder längre?

Alltså, såna bilder som ovan tas nog en hel del. Ett flanörfoto med samhällets olycksbarn som motiv. Till intet förpliktigande.

Men bilder, bildprojekt som går på djupet, som vill mer än att tangera problem, som drivs av humanism? Görs sådana bilder nu i ytans tidevarv? Jo, kanske en och annan. Finns såna fotografer? Jo, en och annan. Såna som ger sig tid att närma sig baksidan av  vårt mänskliga liv.
Det är nu inget man blir rik på. Eftersom det bygger på tillit så tar det väldigt lång tid. Hur många fritidsfotografer har idag den tiden det tar? Media då? Finns något intresse där? Jo, kanske, wallraffandet kan fungera. Eller är det så att det intresserade uppriktiga reportaget om människor har ersatts med en ”Uppdrag granskning-dramaturgi”. Där allt plockas ner till en fråga, där någon har ett ansvar. Vem? Och så hittar vi problemet i dagspolitiken. Och ansvar utkrävs. Så är problemet löst. 

Men man kan väl tycka att engagemang och humanism fortfarande finns. Jo visst är det så, det är bara att se hur civilsamhället fungerar och engagerar. Eller bottnar det i en slags polarisering mellan jagismen och kollektivismen? Mellan altruism och egoism? Mellan empati och antipati?

Tidens hastighet kanske spelar roll. Tiden för eftertanke, den eftertanken som måste få ta tid finns kanske inte. Tiden alltså.

Hur är det då med vår tids känselspröt, att känna och att mäta? Utrymmet för att tänka, finns det? Behöver man tänka för att kunna arbeta med den här typen av frågor. Ja, det behöver man. Känslan är viktig, oerhört viktig. Men tanken är viktig den också. Den som strukturerar känslorna och bidrar till förmågan att gestalta känslan.
Eller det är kanske så att de här  bilderna faktiskt tas men jag har inte sett dem? Så kan det också vara.
Varför tog inte jag de där bilderna jag söker? Det borde ha gått. Jag var ju faktiskt där. I den tiden, i de frågorna. 

Det är också en bra fråga. 

Tillbaks till svartvitt, eller monokromt som det heter...

Fast, monokromt betyder en färg. Och den måste inte nödvändigtvis vara svart. Som inte är en färg om vi tänker additiv färg vilket är det mest korrekta att göra om man är fotograf. Svart är avsaknaden av ljus. Och motsatsen vitt är allt ljus på en gång. Monokromt betyder bara en färg och den kan vara vad helst man behagar. Rött, grönt, mahognybrun, ligusterblå eller vad man nu kan hitta på. Svartvitt är egentligen grått. Från väldigt ljusgrått till väldigt mörkgrått. Ja rent vitt och rent svart ryms också. Men det här är något man inte behöver påpeka för en fotograf. Eller?

Och hur man nu som fotograf eller bildmakare förhåller sig till färg eller svartvitt, ja det är en fråga som varit på tapeten rätt länge. Och här finns inget rätt eller fel. För en bild är en bild och verkligheten är nåt annat. Ja, inte ens verkligheten är nåt annat eftersom det vi ser faktiskt är en bild det också. Med hjälp av våra egna synapparater. Med många parametrar som slår lite olika från individ till individ.

Dans på berget. Julinatt. Skärgårdsdrömmar. Borde kanske vara i färg. Och skärpan som ligger helt fel. Eller gör den det?

Inte alltid till sin fördel. Gatufoto...

Om man nu väljer att se personer i en bild som något slags figuranter i ett av fotografen iscensatt drama kan man med viss fog även fundera lite över vad det är som egentligen händer på riktigt. Men först, gatufoto verkar efter en tids tittande sönderfalla i olika undergenrer. En del skulle nog kalla det för stilar, att hitta sin stil, andra kanske vill kalla det för manér. Man kanske prövar sig fram till något som senare blir en stil eller rent av ett uttrycksmedel. Lägg märke till valörskillnaden mellan stil och uttrycksmedel. Stil som ett utanverk och uttrycksmedel som en aktiv handling.
Kvinnan på bilden är som synes fångad i ett ögonblick av mindre smickrande utseende. Exakt varför och vad hon gör med anletsdragen får vi aldrig veta. Vad hon har gjort kan vi se och förstå genom bildens denotationer. En läskburk, ett kvitto, en text till vänster som indikerar miljön. Hon går från mörker till ljus, något som vi tolkar som att gå ut från något. ( Det finns en möjlighet att hon faktiskt fortfarande befinner sig inomhus men att ljusförhållandena spelar oss ett spratt.) Kvinnan bär ett linne med en text. Satt med ett antikvatypsnitt. Sånt brukar indikera att det är något lite mer tänkvärt som uttrycks. Åtminstone i populärtypografin. Så, hur kan man då tolka detta? Vardaglighet. Rörelse, den lutande horisontlinjen. Kroppens riktning åt vänster = tillbaka, huvudets riktning höger = framåt. Kvittot indikerar att något har hänt. Blicken framåt höger att något ska hända. Samma med rörelsen från mörker till ljus. Mot detta står texten på linnet. Eftertänksamhet, tankar eller något sånt.

Man kan se bilder på olika sätt, utifrån olika infallsvinklar. Komposition, kontraster, teknisk briljans och som sagt i försök att förstå vad bilders berättelser går ut på. I fallet med denna bild kommer de flesta berättelser att vara efterhandskonstruktioner. 
Som sagt, figuranter i ett av fotografen iscensatt skådespel. Som läsaren får tolka efter vad som erbjuds att finna i bilden. Men vad som egentligen händer får vi aldrig veta. Och vi kanske inte behöver den upplösningen heller vad skeendet gäller.

Under vårt magiska träd, den sjustammiga lönnen är det svalt. Den fungerar lite grann som en fläkt som drar in luft för att sen sakta skicka upp den genom kronans fotosyntes. Det är mycket behagligt. Jag ser att molnkanten rullar upp sig inåt land. Det är lite sjöbris i alla fall. Det betyder att viken nog är rätt full med alger. Algerna kom tidigt i år, trots rätt låg vattentemperatur.

Gloet. En tanke i skogen. Och William Eggleston.

Passerar gloet i skogen. I år är gloet vattenfyllt och skvallrar om att de små vattenmagasinen i grannskapet förmodligen är hyfsat fyllda. Det inger en viss trygghet, precis som en välfylld vedbod. Att vedboden är mer än fylld är stormen Alfridas förtjänst, vilket skaver lite grann.Om den korrekta benämningen är ett glo, vet jag inte. Det är kanske dialektalt. Finns kanske nån därute som vet.
Jag funderade lite runt hur man bearbetar den här sortens bilder. Rätt fula bilder, utan direkt finess. Som en Egglestonbild fast i skogen. Det är kanske mycket korn och svärta som gäller här. Fast, visst, ska det vara Eggleston ska det nog vara färg. Alldeles oavsett, det är ett möjligt bildspråk som kanske kan fungera i just det här sammanhanget. Som kopierat på extra hårt papper. Kanske ett pressat negativ. Allt det där går att åstadkomma i datorn. Nästintill. Men det verkar finnas en avgörande skillnads-parameter i den här analog-digitaljämförelsen och det är den slutliga bildens storlek. Om jag har ett tänkt negativ med en viss täthet, ett visst korn kopierat och uppförstorat på ett visst papper i en viss kemi kommer jag få ett resultat som är helt avhängigt av de faktorerna. Men i en digital värld, en bild på skärmen, där finns egentligen inte de begränsningarna. Skärmen har egentligen ingen slutstorlek. Eller, ja, jo det har den visst...För visst har storleken betydelse. Först där kan man avgöra bildens egentliga kvalitet. I det korn, i den skärpa eller oskärpa som blir. Och så ska man hela tiden komma i håg att skärpor, korn, svartvitt eller färg (bildspråkets adjektiv) med mera är bildens grammatik.

Jag gillar fula bilder.