och hur står det till med trenden?

Jag brukar då och då köpa den norska tidningen Foto, som nu har genomgått en rejäl omgörning, både format, papper och attityd. Det är säkert bra. Men det som slår mig är kanske inte en ny trend utan ett ganska gammalt spår, kanske rent av fotografiets urspår.  Fotografiskt bildberättande, inte nödvändigtvis dokumenterande bild men där uppsåtet, arbetssättet kan tänkas vara dokumentärt. Uppsökande. Men trenden, om det nu är en trend, verkar vara bilder av nära nog  etnologisk karaktär. Uppställningar i genuina miljöer. Titta in i kameran. Var närvarande. De historiska exemplen är för många för att räkna upp, men nog går tanken snabbt till August Sanders bilder från tjugotalets Tyskland.
Nä, det är nog inte så mycket trend i det här heller,  om det inte vore för en liten gnagande undran och iakttagelse. Många porträtt, ofta fotograferade av unga och duktiga kvinnliga fotografer ligger i gränslandet till den iscensatta bilden. Man anar en regi, en avspegling av fotografens själ som kanske tar överhand i bilden.
Fast vad är det för fel med det? Är det inte meningen och rent av en av poängerna att fotografens fingeravtryck och penseldrag ska synas i bilden? Eller är det så att det som gör sig synligt är fotografens sökande efter originalitet. De individuella decenniernas och generationernas viktigaste pusselbit. Och att sökandet efter individualitet kommer före det dokumenterade uppsåtet.
Det ryms nog fler tankar i den här frågan, men för att återknyta till den norska fototidningen som nu trycker på mattbestruket papper med 175 linjers raster så är det en yta som verkligen omfamnar den nya tidens fotografiska bildspråk. I ett porträtt över den norske fotografen Kåre Kivijärvi är skribenten noggrann med att förklara att Kivijärvis ganska kontrastrika bilder har sin förklaring i att hans bilder på den tiden publicerades i dagstidningar som på den tiden hade hög kontrast och väldigt dålig teckning i mellantonerna. Något som Kåre utnyttjade.
Och i dag verkar det som många fotografer utnyttjar det fina rastret men också det att mattbestruket papper inte riktigt når ner till fullsvart. Det ger effekten av en liten ”drömsk” slöja över bilderna. Inte alls oangenämnt men mycket tidstypiskt.

En typisk sjuttiotalsbild. Kornigt. Inget mattbestruket papper här heller.

(Coronatider lägger verkligen sordin på spontanfotolusten. Att gräva i arkiv kan vara nåt. Lite småstäd så där.)

Diamantberget, Sjörövarön och andra platser

Det här är alltså Diamantberget. Om man är fyra år är det ett mycket högt berg och det ligger väldigt långt hemifrån. Så långt att en vandring dit kräver en om än enklare så dock matsäck. Här kan man som namnet antyder hitta diamanter, åtminstone vita genomskinliga stenar. Med lite tur kan man se en älg här. Fast älgbajs är roligare.
Sjörövarön låg en halvtimmes rodd ut i hemmaviken. Nåt ska en ö heta, och i de eviga somrarna med roddbåtar riggade med rullgardiner som råsegel, kanoter och senare segeljollar så låg ön där med sin välbekanta siluett. Trots att öarna tenderade till att hamna allt längre bort vid horisonten och allt längre bort, är det första strandhugget på en okänd ö liksom alltid första steget på äventyret.

Identitet, engagemang, autenticitet.

Ett besök i människobyn tillåter, förutom tusen olika kommisioner och bestyr även en liten kort promenad i Botaniska trädgården där gulsippan framgångsrikt tävlar med både vårlök och svalört om det gula övertaget. Och den lilla Fujix10:an som passar så bra i fickan och har en sån där funktion typ "jättemycket macro" vinner vänskapspoäng.
Men det var inte det som det skulle handla om, som det heter.

FSmedlemmen Sten Eklund skriver en mycket tänkvärd blogg där han tar upp ett problem i vildadjur-genren inom foto, nämligen det här med gömslefoto och användande av felaktigt åtel. Det här ligger väldigt långt från det foto jag själv har sysslat med eller försöker syssla med, men jag förstår att det finns ett problem, och att bloggförfattaren påtalar problemet och att kunskapen om problemet, och viljan att diskutera för eller emot, eller kanske nåt slags mittemellan, finns inom genren. På så sätt skiljer sig inte naturfotogenren särskilt mycket från andra genrer som till exempel gatufotografiet. För det finns paralleller mellan gatufoto och naturfoto. Förhållningssättet till motiv, metod, syfte och framför allt genvägen.
Genvägen till en bra bild. Där bilden, ytan, är det väsentliga, inte den berättelse om hur bilden kom till. Den bakomliggande berättelse som de riktigt bra bilderna har. Nåt besjälat, autencitet, syfte, med mera. Men i stället handlar det om att prestera en bild. En bild som motsvarar normen för vad en bra bild är. Och är bilden bara yta, form och, genvägen, till prestation, vad blir det då kvar?
Men det här förhållningssättet gäller så klart inte bara fotografisk bild. Ytan som livshållning hette en essay skriven av några av sjuttiotalets viktiga skribenter, för en katalog utgiven av Nationalmuseum. Då handlade det specifikt om skivomslag ( det var på den tiden då ett skivomslag fortfarande var 30x30cm) men rubriken är nog applicerbar på en hel del uttryck i dag. 
Det betyder naturligtvis inte att allt som görs idag saknar autenticitet eller engagemang. Lite paradoxalt är nog en hel del av det privata fotografiet, det som vänder sig till det egna "fotoalbumet" både autentiskt och engagerad, medans det publicerade fotot oftare uppvisar det här genvägstänket.
Här har nog fotoklubbarna en hel del att ta tag i och diskutera. Här finns en väntande diskussion i jury och tävlingssammanhang. Eller så kanske debatten är i full gång. Jag kanske bara missat den.

(Den lilla FujiX 10 som fyller tio år tror jag. Som trots glappkontakt i objektivet funkar bra om man tänker fasta brännvidder och inte zoom. Och det gör man ju.)

Blått i grått

Och är då detta en färgbild? Gissar att de flesta kan se vilken färg det är. I runda slängar iallafall. Jag tror till och med att de flesta med ganska hög tillförlitlighet kan pricka in både nyans och mättnad. Sen ser förstås alla lite olika. Alla har sitt eget facit och upplevelsen av färg är högst individuell. Men det gäller både bild som verklighet.
Och liknande sånt kan man alltid fundera över om man vill få tiden att gå.
Både ärla och strandskata dök upp i går. Två svartvita.

Livet går vidare och var hittar jag bilderna?

Det gror på verandan, men det är ändå för kallt att sitta därute och jobba. 

Ja, livet går vidare denna märkliga våren 2020. Och påminns om förgängligheten, även i närområdet. När sjukdom får ett namn, ett ansikte, blir någon. 

Vi bor på ön. Utflyttade per definition. Åker in till stan om det behövs. Håller avstånd. 

Det är mestadels blåsigt. Byigt. Från SV till NNO. Dagarna i ända. Det blir inte så mycket fotografi, men lite skissande i boken i alla fall. Alltid nåt. Jag har en skissdagbok där jag samlar idéer. Svarta vaxdukshäften föredras. Ibland gör jag egna limbundna med rygg.

Nåt mer om redundans och entropi? Inte för tillfället. Men många tankar om historielösheten i svenskt fotografi.  Och väldigt lite intressant svenskt fotografi. Men jag vet inte, jag kanske letar på fel ställen. Jag kanske inte riktigt hänger med tiden.

Jag tycker nog att det dokumentära fotot är mest intressant och också de bilder som idag kanske är viktigast, i den förändringens tid vi lever i. Men var finns berättelsen idag? Mycket handlar om utanverket, mycket form, mycket prestation. De bilder jag söker finns säkert därute, men jag kan bara inte hitta dem.

I kväll ska jag nog sjunka ner i Hans Hammarsköld. Gammalt säkert kort.