Små glädjeämnen i november.

En gul väst piggar väl alltid upp. Lite grann i alla fall. Eller den unge taxichaffisen, med sina rötter på Afrikas horn som stannar utanför gymmet. Som stiger ut och hjälper damen som kommer från nån annanstans långtbortifrån och har svårt att komma ur bilen med sin krycka. Och vi får av någon oklar anledning ögonkontakt på varsin sida om fönstret.. Jag på löpbandet, han på gatan och så blir det ett ömsesidigt leende, ett tummen upp, en liten vink, och en liten, liten ömsesidig dusch med nåt sånt där måbra-hormon som gärna får porla runt i kroppen lite mer. 

Och så  hittar jag Gunnar Smolianskys bok Barn. På Röda korsets bikupa. Sånt kan man också bli glad över. Mest för bilderna men också lite grann för fin repro och duplextryck. De små glädjeämnena här i livet.

Mostly greyish. And what´s your opinion about Internet?

November. Som sagt. Grått. Inte så mycket mer att säga.

Så blir jag intervjuad av tre indier från Tamil Nadu. Om vad jag tycker om, och hur jag hanterar internet. Ett kort och trevligt avbrott i novembertunneln. Det behövs så lite.

I en annan tid

Att dyka ner bland pergamynfickorna och sjuttiotalets negativ är roligt, och tidsödande. Scanning tar tid och alltför ofta är kvaliteten om inte miserabel så åtminstone anmärkningsvärt oskarp. Inte alltid, men gärna oskarpt i  de bilder som hade varit roliga om de hade haft lite identitetsunderlättande skärpa i sig. 
Oklar tidpunkt, skulle kunna vara nånstans mellan 73 och 75, sannolikt är det direktsändning på gång och  platsen är studio Ett i TV-huset på Gärdet. Ett estradprogram? Ungdomlighetsgraden bland  deltagarna på gradängen verkar vara rätt hög, och visst är det en liten orkester med notställ och allt där framme. Längst fram sitter programledaren som jag inte kan identifiera. Och vad gör jag själv där? Sannolikt en musikinspelning. 
Negativet får mig att på mycket osökta vägar bläddra lite i boken "När bara den bästa TV:n var god nog åt barnen- om sjuttiotalets svenska barnprogram" av Malena Janson (karneval förlag). Malena Janson är doktorerad filmvetare och kulturjournalist.  Kan rekommenderas .

Och så måste man väl ändå börja prata

Jag är intresserad av kommunikation. Jag har arbetat med det, bildkommunikation, grafisk kommunikation med allt vad det innebär i ett helt yrkesliv. Ibland mer, ibland mindre. Men jag är fascinerad av hur samtalet som spänner över tid, som utnyttjar teknik för att fungera. Hur det påverkar oss. Jag tycker att berättelsen är spännande. Och hur den förs fram.

( Så här kunde det se ut på Sergels torg i juni 1968. Vad mannen talar om är oklart. En slags primitivt analog form av Facebook eller nåt annat socialt forum.  Bilden är direkt ur kamera, Rolleiflex Baby 4x4.)

Jag tog mig modet att anmäla mig till SVT:s satsning som går ut på att sammanföra människor med olika åsikter. För ett samtal. Och jag förstod att oavsett vissa möjliga betänkligheter med projektet så är det ändå det gyllene tillfället att få prata med någon som sannolikt inte tycker som jag. IRL som man säger.  Först som sist, jag har ett stort förtroende för public service, både i allmänhet, men också i detalj. Och det är i den vissheten som jag går in i ett samtal som eventuellt kan komma att användas vid något senare tillfälle. Och att försöka bortse från förutfattade meningar gällande min utsedda samtalspartner. Att få tillfälle att pröva tankar. Att låta förnuftet möta känslor. Det kommer att bli spännande. Jag ska försöka rapportera senare.
Min tro är att 20-25% av valmanskåren är inte nazister eller nånstans ditåt. Men de utnyttjas av en konstellation människor med mycket dunkel agenda som rider på rädslan. Och nu vill jag inte höra nåt tjafs om att ”jamen kommunisterna de har minsann...”. I detta inlägg funderar jag runt ett kommande möte med en person och medborgare som sannolikt inte tycker som jag. Uppfattat? Kommunismens tillkortakommanden  får tas en annan gång.

Fotmassage, svamp och att gräva.

Ute på ön i regnet. Plockar tre kassar trattkantareller. På nya ställen. Att gå i skogen är också att få ett rum att tänka i. Att fotsulan är en väldigt erogen zon. Oavsett om det är i skogen eller som här på bilden, Nationalmuseum. Att känna en liten kvist genom gummistövel och två par strumpor. Där har nog evolutionen tänkt till lite. 

(Med mobilkameran som anteckningsblock). Det är som sagt kallt och regnigt här ute på ön. Men hyfsat varmt i stugan. En brasa och med  luftvärmepumpen som jag startade i går kväll via en app i telefonen. Brasan får dock tändas på gammalt manér med tändstickor. Modernt och traditionellt om vart annat. De här dagarna ska främst användas till att gräva ett antal gropar för att därigenom konstatera var en kulvert ligger i ett samfällt dike. Jag kommer att handgräva en meter ner i backen. Och där förhoppningsvis klångar det till när spaden eller flåhackan stöter i. Det här med diken och samfälligheter är delikata fenomen i det mänskliga livet och umgänget. Här flockas rättshaverister med ”men så har det väl alltid varit”-människor i en änden och de som inte bryr sig, duckar för eventuella kostnader i andra änden. Däremellan har vi Länsstyrelse, tingsrätter och Mark och miljödomstol. Och en samfällighetsförening. Där nånstans står jag och gräver. Sen kommer en människa med högteknologisk utsättningsutrustning och pling så har han satt ut min möda på jordens yta med  på en knapp centimeter när. Med hjälp av fem satelliter. Bara så där. Men gräva, det kan de inte, varken satelliter, rättshaverister eller tingsrätter.
 Som sagt, mobiltelefonen är ett bra anteckningsblock. (Även om bilderna mår bäst av en liten handpåläggning i efterhand.)