vad man gör när det snöregnar

Tja, man kan ju plocka med lite frukt och annat stillebenaktigt. Still leben, nature mort eller still life. Ett sätt att få tiden att gå. Lite pysslande medans våtflingorna dräller utanför fönstret.

Några torra frukter av spikklubba, en giftig rackare som jag faktiskt odlade i somras just för dess sällsynt taggiga frukter, i akt och mening för att längre fram fotografera dem. Och det nog en hel del inspirerad av Bertel Bagers bok Naturen som formgivare. En sån där bok som nog inte görs längre. Inte bara för sitt tryck i rotogravyr, som jag är väldigt svag för, utan också detta att gå in i ämnet frön, nötter och torkade blomställningar och med tålmodigt fotograferande och uttänkt ljussättning gestalta detta. Görs sånt numera överhuvudtaget? Finns tid till det?

Jodå, det finns det nog. Får man hoppas.

(Nikon D800. Micro-Nikkor 55mm 1:2.8)

1989 trettio år sedan på dagen.

Eller egentligen, muren 25 år senare då den här bilden är tagen. En lite kittlande turistmagnet. En fond. Som i just det här ögonblicket för en eklärering av ett kommande bröllop. Meddelat på klingande tyska.

(Berlin i november är på något sätt tri-x. En bra grej med Berlin är att man kan åka tåg dit. Sen kan man nog fundera lite mer över muren till exempel som i den här artikeln i GP signerad Ola Nylander.)

dagsform, ekorrhjul, dizzy.

Gråväder. På andra sidan gatan har någon skrivit Dizzy och då undrar jag om skribenten syftar på Dizzy Gillespie. Oklart men inte troligt. Jag har Dizzy i lurarna. The Champ Inte världens bästa låt här i ekorrhjulet. Fossingarna vill ha lite mer tempo.

( Mobiltelefonbild. Lite Silver efex fick det bli idag.)

xxx, en höstpromenad.

Nordlig vind som nyper i kinderna. det är friskt och klart. Ljuset står påtagligt lägre så här års. Går ut med kameran på axeln och ett par objektiv i ryggsäcken. Det blir nu inte så mycket foton. Jag tänker osökt på Bruno Liljefors, konstnären, han som gick ut med en bössa och kom hem med en tavla. ( han gick ut med en kamera och kom hem med...) Annars är dagens strövområde just de marker Liljefors beskriver som sin barndoms domäner. Fälten norr om Uppsala upp mot Tunåsen och Gamla Uppsala. Bruno L beskriver dessa marker i boken ”Det vildas rike”. Marsvårarna, kråkorna, stenbackarna, enbuskarna. Jo, lite av det finns fortfarande kvar här ute. Och åkrarna är vända ut och in. För så är det i november.

Uppe på åsen hittar man  Miren. En mir är ett slags astronomiskt instrument. Med ett lite grovhugget och primitivt utseende. Och lite fantasieggande. Får mig ofta att associera till "Monoliten" i Kubricks 2001- a space odyssey. På något sätt.

1989. en liten spaning.

Magnumfotografen Guy Le Querrec, Richard Avedons bilder från dagarna vid Berlinmuren, Leonard Freeds bilder från Bukarest. Stuart Franklin på Himmelska fridens torg. Med mera. Det är mycket foto på utställningen 1989 på Nationalmuseum.  Vi är säkert en hel del som har ett eget facit till det som hände för trettio år sedan. Kanske inte alltid direkta minnesbilder men alltsom oftast burna av den tidens bildflöde. Men det är inte bara magnumfotograferna ute i världen. Det är Hans Geddas ikoniska bilder av Nelson Mandela, några Tunbjörkare och många flera. Och så klart en hel del konst, grafisk form och konsthantverk. Fattas bara annat. Sevärd utställning. Och trots sin myckenhet av foto inte en fotoutställning.

Jag gör en snabbspaning och undrar om inte myckenheten fotografier beror på att foto är ett relativt billigt sätt att skapa en utställning på, utan även det faktum att foto idag är en så betydelsefull och självklar del i samtalet och kommunikationen. Foto har mer än någonsin ett egenvärde. Foto är i sig ett alldeles eget bildspråk. (En överhörning från en närvarande grupp skolelever med assisterande museipedagog: ”...ser så riktigt ut när det inte är färg”.)

(Ute är det februariblått så november det är. Och kallt om nosen.)